Den här artikeln bjuder vi på. Men du vet väl att bra journalistik kostar.

Krönika

Lo Kauppi: ”Provat skådespeleri nån gång?”

  • 7 Januari 2020
  • Scen
  • 2 min

Lyssna på artikeln

Allan Edwall och Keve Hjelm var oense under ett seminarium på Stadsteatern. Allan sa: ”Jag slår näven i bordet och då blir jag arg.” Keve sa: ”Jag läser texten så många gånger att ilskan föds i mig, och då slår jag näven i bordet.” Två olika sätt att se på skådespeleriets hantverk.

En annan historia är när Dustin Hoffman kommer till en filminspelning och har festat i tre dygn, eftersom det var den situationen hans karaktär befann sig i, och en utvilad Sir Laurence Olivier frågar: ”Ever tried acting?” .

Jag hade skrivit en pjäs för Radioteatern om en mamma som till slut hänger sig i handfatet i cellen på Hinseberg. Vi var inne i ”trampet” i Radiohuset, där det finns märkliga små grushögar, räfsor, mjuka mattor och saker som ska kunna skapa ljudmiljöer.

Skådespelarna hade varit så bra att jag lät dem ta rast. Strypscenen kunde jag göra själv. Producentkvinnan satte sig på golvet, la händerna i knät och lyssnade koncentrerat med stängda ögon. Jag knöt min sjal runt ett rör, ungefär i höjd med ett handfat.

Ljudteknikern halade ut ljudbommen, knäböjde aningen för att få den stora ljudkänsliga mikrofonen på rätt avstånd från min mun.

”Varsågod!” säger jag och sedan hasar jag neråt tills sjalen drar åt. Det låter verkligt, tänker jag, bra. Jag kippar efter andan och strupens muskler kämpar i konvulsioner – sedan blir allt plötsligt väldigt skönt, ljust. Ljudteknikern rör sig inte en millimeter, utan håller bommen stadigt och väntar på att regissören ska säga ”Tack!”. Men regissören är ju jag, och jag har svimmat!

På något mirakulöst sätt hamnar jag i en annan vinkel och sjalen lättar aningen. Jag är tillbaka på Radioteatern, en gråslaskig dag i januari.

I skräckblandad förtjusning över att det faktiskt gått bra, skrattar vi åt hur löpsedlarna kunde sett ut. ”Skådespelerskan hängde sig i trampet på Radioteatern, lämnade halvårs bebis och man efter sig.”

En totalt ovärdig död.

Spända, storögda och lite i chock ska vi nu lyssna på inspelningen. Först hör vi mitt nasala ”Varsågod!” och lite smackningar, följt av en för lång tystnad och sedan kommer det: en underlig baklänges gäspning, ett slags bröl som från en älg. Ett helt oidentifierbart ljud och fullkomligt oanvändbart.

Vi skrek av skratt. Inte trovärdigt! Den äkta sista sucken var ingen succé. Det var bara att göra om.

Och vi upprepade till varandra under resten av produktionen: ”Ever tried acting?” .