”Det är inte okej att lägga minor på kyrkogårdar”

För Olga Biesha, 29-årig lärare från östra Ukraina, har kriget inte bara pågått i ett och ett halvt år, utan i nio. En tredjedel av hennes liv har präglats av undantagstillstånd. Här skriver hon om livet i Sverige och om begravningsplatserna i hennes hemstad som är minerade.

Människor brukar fråga om jag känner mig okej. Nej, det gör jag inte. Hur skulle jag kunna det när mitt hemland har varit i krig i nio år av mitt liv. ”Vad menar du med nio år”, kanske du tänker. För många är kriget i Ukraina bara ett år och ett halvt år gammalt och började när Ryssland invaderade Ukraina till följd av den upprustning som Ryssland förnekade. Nej, för mig började kriget för nio år sedan när Ryssland intog Donbass. Jag var där. Låt mig berätta. Även i Ukraina ångrar människor nu att vi inte gjorde tillräckligt på den tiden. Men det var på allvar redan då. Det är nio år sedan dess. För mig har det här pågått i nio år.

Min lärare

Jag kommer ihåg att min professor på universitetet kom in skrattandes med en kopp te och sa, vet ni, nu befinner vi oss i republiken Donetsk. De sa det på radion. Vi skrattade. Hur skulle det kunna vara så, vi bor ju i Ukraina, tänkte vi. Men det var då kriget började för mig. En tredjedel av mitt liv har jag tillbringat i krig och förändring.

Nu är det inte det minsta roligt.

Ljud

Ljud skrämmer mig. När jag är som minst beredd får oväsen mig att hoppa till. Bilar, dörrar, fyrverkerier, flygplan, byggarbetsplatser… Till och med om jag tappar min egen sked hoppar jag till. Jag har PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Jag fick det efter bombningarna i Donbass och Kiev. Det är mörk humor, men förut brukade människor i Donbass vara kända för den här sortens reaktioner. Nu är alla ukrainare kända över världen för de här reaktionerna.

Jag har PTSD och det påverkar mitt liv, det syns till och med när jag ber om ursäkt. När jag ger ifrån mig höga ljud säger jag alltid förlåt. Varför? För att jag ibland oroar mig för att människorna runt mig också har PTSD.

Så nej, jag känner mig inte okej.

Växt

För mig är det en stor grej att köpa en växt. Jag behövde bo i Sverige i nio månader, ha en lägenhet och ett andra jobb (för organisationen Svenska med baby) för att känna mig tillräckligt stadgad att köpa en krukväxt. För att vara tillfälligt är det ett stort ansvar. Om jag skulle behöva fly tar jag mina viktigaste ägodelar med mig: mina dokument, min älskade katt Stepan, mina pengar, min bärbara dator och lite kläder. Med ena handen bär jag min kattväska, med den andra mina kläder. Det är allt.

Min dröm är att ha ett hem i mitt undermedvetna som jag kan ta mig till oavsett var jag befinner mig, som i en fantasivärld. Det vore tryggt att kunna veta att det hemmet alltid är säkert. Att kunna förvara alla sina grejer där, även allt från barndomen. Och att inte behöva bygga upp från noll bara för att tvingas överge det, igen och igen. Jag vill inte vara hemlös, men det är så jag känner mig just nu. Jag trodde att det bara var jag, men jag hittade en bok med titeln Donbass hemlösa. Vi har åtta år mer erfarenhet av det här än alla andra ukrainare, men idag finns det ytterligare flera miljoner människor som jag. De siffrorna skrämmer mig.

Så nej, det är inte okej.

Rädd för döden

Jag är inte rädd för att dö, bara för smärtan. De senaste nio åren har jag varit i så många farliga situationer att min hjärna helt har anpassat sig. Landminor på vägen hem, granater som smäller nära mitt hus och som krossar fönstren, missiler, alarm, TV-tornet som träffades bara 800 meter från min lägenhet i Kiev, och så vidare. Jag är inte rädd, visst vet jag att det vore svårt för mina släktingar om jag dog, men jag är inte rädd för egen del.

Men jag lever och jag är rädd för smärta, speciellt efter nyheterna från Kievområdet som befriats från den ryska invasionen. Våldtagna kvinnor och barn, torterade män. De här nyheterna gjorde mig rädd för män och jag bestämde mig för att fly från Kiev till Stockholm. Här är jag, fortfarande inte rädd för döden, men oroad över att köpa en krukväxt.

Den här situationen är inte okej.

Hundar

Min katt är väldigt viktig, men det är inte enda husdjuret i min berättelse. Några månader innan min flykt från Kiev tog min mamma och syster in två hundar. De är inte mina, men vi tillbringade en del tid ihop. Jag saknar dem så mycket. Jag insåg det när jag läste en bok där huvudpersonen hade en hund. Helt plötsligt insåg jag att jag grät. De där hundarna är också en del av min familj. Och min andra familjekatt också.

Det är inte okej att separeras från våra nära och kära, även om de är husdjur.

Lista

Den här sommaren åkte jag tillbaka till Kiev på semester för att hälsa på min familj, min mamma, min tonårssyster och deras husdjur. Min mamma vägrade flytta. Redan första gången hade det varit så svårt för henne att bara säga upp sitt liv i vår gamla hemstad och börja om. Nu träffade vi varandra för första gången sedan april 2022. Fjorton månader isär.

Någon frågade mig varför jag skulle tillbaka till Kiev och inte min hemstad. För att min hemstad, Horlivka i Donbassregionen, fortfarande ockuperas av Ryssland. Så har det varit sen 2014. Förut gick det att åka dit från Ukraina genom att korsa gränsen, men efter covid går den enda vägen genom Ryssland. Jag var där senaste gången för tre och ett halvt år sen.

Och det är fortfarande farligt. För en tid sedan träffade en missil min väns trädgård. En sexåring skadades.

Ingen plats i Ukraina är säker längre. Jag insåg att jag borde göra en lista. En lista som jag kunde ha i väskan och visa upp för alla. En lista över alla mina släktingar. Listans huvudmål skulle vara att min familj, mina vänner, min pojkvän och mina kollegor skulle kunna kontakta varandra om…

Att känna att jag behöver skriva en sån här lista är inte okej.

Min kaffekopp

Efter att jag bott hos min värdfamilj i Sverige i sex månader hittade jag ett jobb, och med ett jobb hade jag möjlighet att få en lägenhet i Stockholm.

När jag packade frågade jag om jag kunde ta med min kopp. Jag började varje morgon med en kopp kaffe, muggen symboliserade den här fina familjen och vår tid tillsammans. Självklart gick de med på det och gav mig faktiskt två stycken, en till mig och en till mina gäster.

Jag fortsatte min morgonritual men en dag råkade jag ha sönder en av kopparna. Det var en katastrof. Jag försökte limma den, bad en krukmakare att hjälpa mig, försökte hitta en exakt likadan, utan resultat. Men det var ändå så svårt att acceptera det och slänga den. Det tog ungefär två månader innan jag köpte en ny, en annan, mugg.

Det är inte okej att spara trasiga koppar.

Personnummer

Vilka är vi människor egentligen? Det finns så många roller. Till exempel är jag barnbarn, dotter, syster, systerdotter, granne, flickvän, vän, bästa vän, före detta lärare, projektledare och så vidare. Men jag är definitivt inte bara ett nummer, så varför har nummer så mycket makt över oss? Varför är det så att det krävs vissa nummer för att få tillgång till internet hemma, blippa mitt kort, lära mig svenska på kurser för utländska (jag väntar på min plats), shoppa online eller ens köpa ett glas på IKEA?

Välkommen till ukrainarnas verklighet i Sverige. Allt beror på att vi inte har vissa speciella siffror, ett personnummer, som är nyckeln till att låsa upp alla de möjligheterna.

Det är inte okej att förlita sig så mycket på ett nummer.

Kyrkogård

I ett år bodde jag i Paris på ett utbytesprogram. Eftersom jag är lärare i franska var det givande för mig. Jag ville göra mitt bästa med tiden där och försökte lära mig så mycket som möjligt. En dag befann jag mig på den kända kyrkogården Père Lachaise, gråtandes bredvid Chopins grav. Jag insåg att jag kunde besöka Chopins, Oscar Wildes och många andras gravar, men jag kunde inte besöka mina döda släktingar. Begravningsplatserna i min hemstad är minerade. Man kan bara besöka gravarna om man är beredd att riskera sitt eget liv. Det sårar mig. Sen den stunden på den kända parisiska kyrkogården har jag haft en dröm. En dröm om att få begravas vid mina släktingar.

Det är inte okej att lägga minor på kyrkogårdar.

Järn

Ni har hört mig prata om min katt. Min katt är väldigt viktig. Ni har hört mig prata om min kopp. Den är också viktig. Det finns andra viktiga saker också. Jag köpte ett strykjärn, för vi hade inte något i lägenheten. Och det är faktiskt en stor grej. Det är tungt och kommer tynga ner mig. Andra ukrainare kommer förstå.

Det är okej att ha ett strykjärn.

Framtid

Normalt sett skulle jag tänka på hur mycket pengar jag har, på att köpa en lägenhet, att se efter min katt och att stadga mig. Men idag, nej. Nu vill jag inte äga en lägenhet. Jag måste kunna flytta på mig eftersom allt kan förändras när som helst. Jag är nästan en nomad. Allting de senaste nio åren har varit så tillfälligt att det tillfälliga har blivit konstant. Och det sårar mig, det tar mycket energi att tänka att jag skulle kunna stanna någonstans för alltid.

Jag tror att du kan gissa dig till hur det här har påverkat mig, men jag upptäckte för en kort sedan en ny del av det hela.

Självständighet utan tilltro är inte självständighet, det är kaos. Jag försöker göra det bästa jag kan utan att veta vilka kriterier som finns, och de kan förändras när som helst. Vi lever i en turbulent värld och vi hoppas och tror att våra länder förblir länder, att gränserna förblir gränser och att människorna inte är helt galna. För min del har tron försvunnit. För många av oss är tron borta. Jag känner mig som en självständig varelse som på egen hand rör sig i en värld som jag förlorat tron på. Fan, jag kan inte ens minnas vilken sorts mat jag brukade tycka om. Det här är något som bara händer med mig.

Jag heter Olga och jag ser fram emot att känna mig okej.

Översättning av Nils N. Boman.