Krig tar slut men lämnar oss aldrig

Yukiko Dukes japanska släkt är fortfarande djupt präglad av andra världskriget. Nu dyker Yukiko ner i skildringar från skyddsrum och skyttegravar och undrar: När kommer det här kriget att vara över för ukrainare och ryssar?

Den tillfångatagne ryske soldaten får tillåtelse av sina ukrainska vakter att ringa sin mamma. Han är mycket ung, håret står på ända och uniformen är på tok för stor. Händerna darrar när han slår numret hem. ”Mamma, det är jag”, säger han med grumlig röst. Sedan börjar tårarna att strömma nerför kinderna på honom. Jag ser tv-inslaget och tänker på Sovjets och Rysslands alla krig och den ryske journalisten Arkadij Babtjenkos starka krigsskildring Krigets färger.

Som 18-årig värnpliktig sänds Babtjenko 1996 till kriget i Tjetjenien och förstår att striderna mot den skoningslösa, tjetjenska gerillan kommer att bli hårda. Vad han däremot inte är beredd på är de äldre, ryska soldaternas skräckvälde. De misshandlar och våldtar systematiskt de nytillkomna och pressar dem på pengar för att kunna köpa heroin och sprit. Men de värnpliktiga har inga pengar, så de tvingas sälja vapen till den tjetjenska gerillan: vapen som sedan vänds mot dem. Krigets grymhet och de äldre soldaternas pennalism gör snart de unga pojkarna likgiltiga för allt.

”Vi är besynnerliga smågrabbar – med vuxna ögon och vuxna samtal, många av oss har redan fått gråa hår, och våra ögon utstrålar aldrig glädje, inte ens när vi skrattar – och ändå är vi bara smågrabbar”, skriver Babtjenko.

Hans detaljrika, förtvivlade rapport från krigets helvete formar sig till en glödande fredsappell. Den påminner starkt om två andra, klassiska krigsskildringar, skrivna av unga män som också tillbringade sina sena tonår i skyttegravar: tysken Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt och vietnamesen Bảo Ninhs Krigets sorger.

Babtjenko och hans kamrater lever under ständig stress och måste vara vaksamma på attacker från såväl den tjetjenska gerillan som de äldre, ryska soldaterna. Men ibland sänker de garden:
”Här finns ingen hemmafront, vi kan inte dra oss tillbaka för att vila, ändå förekommer det lugna dagar också hos oss. Sådana dagar slutar vi vara soldater och blir vanliga pojkar – ibland glada, ibland trötta, för det mesta sura och irriterade, men ändå – pojkar. /… / Vi svassar omkring i avklippta långkalsonger och leker färdigt det som vi inte hann leka klart före kriget ¬– vi fångar spindlar och har dem i glasburkar, eller äter godis och sköljer ner det med söt kondenserad mjölk, eller skjuter med spårljusammunition. Vår barnsliga vapenfixering har inte ens de värsta beskjutningar kunnat rå på, och på lugna stunder avlossar vi spårljusskott mot himlen eller skjuter prick på burkar.”

Hösten 1941 står tyskarna vid Moskva och den unga bondflickan Klavdija Grigorijevna Krochina tar värvning i ryska armén, lockad av kommunistpartiets ungdomsorganisation Komsomols färggranna värvningsaffischer. Hon tränas till att bli prickskytt, men träning är en sak och strid något helt annat. I Svetlana Aleksijevitjs intervjubok Kriget har inget ansikte – en av delarna i hennes livsverk Utopins röster – intervjuar den belarusiska nobelpristagaren kvinnor som deltagit i andra världskriget. Där berättar Krochina:
”Första gången var det hemskt … mycket hemskt … Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegravarna. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla mina ben skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom. /…/ Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt. Jag var svårt medtagen – av granatchock – och på ena örat var jag nästan döv.”

Babtjenko och Krochina är två av alla de ryssar som har återvänt från olika krig svårt traumatiserade, men ändå vid liv. Skräcken för alla soldater är att komma hem i en kista. I intervjuboken Zinkpojkar – en annan del av Utopins röster – skildrar nobelpristagaren Sovjetunionens tioåriga krig i Afghanistan på 1980-talet. Där talade myndigheterna om sina ”internationalistsoldater” som hjälpte broderfolket i Afghanistan att bygga upp sitt land. Men i hemlighet fraktade militären hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar.

I Zinkpojkar berättar en mamma till en stupad soldat:
”Man kom först med Sasjas resväska: ljusblå badbyxor, tandborste, en tvålbit och en tvålask. Identifieringsintyg. ’Er son avled på sjukhuset.’ Det malde som en grammofonskiva i huvudet … hans ord: ’Jag åker dit Fosterlandet befaller … Jag åker …” Kistan bar man in och ut igen, som om det inte fanns någonting i den.”

Våren 2014 inleds kriget i Donbas i östra Ukraina. Den ukrainska krigshistorikern Olesya Khromeychuks familj är då sedan länge bosatt i London. Men när striderna bryter ut i deras gamla hemland, anmäler sig hennes storebror som frivillig på den ukrainska sidan. I boken A Loss, som tyvärr inte finns översatt till svenska, skildrar Khromeychuk en soldats död ur en anhörigs perspektiv. Med sorgsen humor berättar hon hur hon, akademikern som argumenterat för att civila ska överlåta åt staten att utrusta soldater, febrilt börjar köpa kängor och varma kläder till sin högt älskade storebror. Han ska ha det bästa!

Hennes obehag för Hesa Fredrik har överförts till mig.

Efter två års bittra strider stupar brodern. När Khromeychuk reser för att begrava honom, inser hon att en soldatbegravning aldrig är en privat ceremoni. Den förvandlas till en välorkestrerad pr-tillställning, som ska locka andra unga att ta värvning och delta i kriget. Cynismen i detta gör henne sorgsen och äcklad på samma gång.

Enligt experter på traumabearbetning tar det tre generationer innan ett krig försvinner ur en familjs medvetande. Hur lång tid kommer det att ta innan kriget i Ukraina lämnar ukrainarna och ryssarna? Det har jag tänkt mycket på de gångna veckorna. Själv är jag uppvuxen här i Sverige, i fred och frihet, men jag är en andra generationens krigsöverlevare. Min japanska släkt upplevde andra världskriget: striderna på öarna i Stilla havet, amerikanernas bombningar av japanska städer och atombomben i Nagasaki.

Min mamma tillbringade sina ungdomsår med att sitta i skyddsrum och packa sjukvårdsmaterial som skulle till fronten. Hennes obehag för Hesa Fredrik har överförts till mig: signalen gör mig alltid rastlös och illa till mods. Hon blir sömnlös av krigsbilder, det blir jag med. Mitt ständiga hamstrande av matvaror, som min familj alltid retar mig för, kan direkt härledas till mammas inskärpande av vikten av att alltid ha mat hemma. Andra världskriget har fortfarande inte lämnat oss. När kommer kriget i Ukraina att vara över för ukrainare och ryssar?