Ryske utrikesministern lever i Sverige – varnade för Putin

Boris Pankin var Sovjets sista utrikesminister. Sedan flyttade han till Sverige där han blivit kvar. Nu följer han kriget framför tv:n och undrar hur det kunde gå så snett i landet han tjänade.

I nio år var Boris Pankin Sovjets ambassadör i Stockholm. Han blev god vän med Astrid Lindgren och Ingvar Kamprad och populär hos många svenskar.

När han lämnade den politiska scenen flyttade han som pensionär med hustrun Valentina tillbaka till Sverige och ”folkhemmet” som de båda beundrade. Här har de stannat kvar.

I dag sitter Boris i sin lägenhet i Minneberg, en närförort till Stockholm, och våndas över Rysslands brutala övergrepp på ”broderlandet” Ukraina. Kriget plågar honom. Han följer stridshändelserna i både rysk och svensk tv och mumlar: ”En KGB-agent förblir alltid en KGB-agent.”

För 22 år sedan skrev Boris Pankin så här i en text i Vi:

”När Vladimir Putin blev vald till Rysslands president i mars detta år, förklarades detta som demokratins historiska seger av ledare i väst, inklusive Sveriges statsminister. De ansåg att det var mindre viktigt hurdan Putin själv var, det viktiga var att det för första gången i Rysslands tusenåriga historia genomfördes ett maktskifte på högsta nivå på ett fredligt och demokratiskt sätt.”

Pankin höjde ett varnande finger. Han pekade på hur maktskiftet gått till, hur Boris Jeltsin krattat för sin efterträdare och hur Putin sedan betalat tillbaka genom att ge Jeltsin och hans familj amnesti i förskott, i händelse av framtida anklagelser. ”Misstänkt maskopi”, skrev Pankin.

I dag vill han inte prata politik och inte om Putin. Han tycker att den ryska krigsretoriken är förfärlig och att kriget skapat en ”förskräcklig situation” för alla. Han har blivit gammal, är sjuk och ledsen. När Dagens Nyheter ringer och vill intervjua honom svarar han ”njet”. Han vill definitivt inte prata om Rysslands ”katastrof”.

I snart 27 år har jag bott granne med Boris Pankin, Sovjetunionens sista utrikesminister. De flesta här i Minneberg känner igen honom också med rollatorn, men han går knappt ut längre. Vi umgås, fast vi pratar numera sällan om politik. När Putin kommer på tal tiger han. Det är bara att byta ämne. ”No politics!”

Med stigande ålder har samvaron klingat av. Boris fyllde nyligen 91. Vi ses när Boris behöver hjälp med att uttyda snåriga skrivelser från den svenska vårdbyråkratin eller med att fixa hans dator och tv när de krånglar. Sin fina Volvo har han sålt, och vi tackar båda nej numera till whiskyn som vi försöker truga på varandra.

Boris har drabbats av Parkinsons sjukdom och Valentina av demens. Hon bor idag på ett hem för äldre i en förort till Stockholm och trivs på ”hotellet” där hon tror sig vara. Boris bor kvar i lägenheten i Minneberg och har hemhjälp. Han är klar i knoppen, men svag.

Min hustru Inger Edvardsson har nästan daglig kontakt med honom och fungerar som hans gode man. Under pandemin har vi bara ringt till varandra eller hälsat genom Inger. Boris avslutar ofta våra samtal numera med ”We try to survive”.

Han är en rysk överlevare som tröstar sin svenske vän med att han fortfarande mår ”mer eller mindre”.

Boris Pankin har på ett dramatiskt sätt varit indragen i de politiska världshändelserna. Han har träffat de flesta av de stora ledarna under sin verksamma tid.

Vid kuppen i Sovjet 1991 var Pankin ambassadör i Prag och den förste som med kraft tog avstånd från kuppmakarna. Till tack kallades han av presidenten Michail Gorbatjov till posten som utrikesminister.

I sin succébok De sista hundra dagarna, 1992, berättar Pankin oförbehållsamt om den dramatiska perioden. ”Sedan kuppen slagits ned var det som om ett hällregn spolat bort diktaturens mögel”, skriver han. Han berättar också om för oss svenskar intressanta händelser som KGB:s roll i Wallenberg-affären och den försvunna DC-3:an.

När Jeltsin resolut tog över styret från Gorbatjov och blev president för det nya Ryssland ville han sparka Pankin, som nu hade blivit ambassadör i London. Då bröt Pankin upp och flyttade 1994 ”hem” till Sverige och Stockholm med Valentina och pensionerade sig själv.

20 år på ungdomstidningen Komsomolskaja Pravda.

Han har förklarat att ingen är oersättlig och han påstår sig utan bitterhet ha lämnat storpolitiken. Men inte för att dra sig tillbaka in i skuggorna av ett svenskt höghusområde. Han har länge fortsatt att vara flitig med sin penna: böcker (varav tre är utgivna på svenska), många tidningsartiklar och föredrag.

Han har ofta rest mellan Stockholm och Moskva, där sonen Alexej och hans svärdotter Elena bor och verkar som journalister; han som ”propagandist” för Putin och hon för Radio Free Europe, numera sänt från Riga. Jodå, jag har själv varit med när de rykt ihop ideologiskt.

I artikeln i Vi skrev Boris Pankin år 2000:

”Infriar den nyvalde presidenten förhoppningarna eller inte? Det är för tidigt att bedöma. Men det som redan har hänt väcker oro både runt om i världen och hos den demokratisinnade delen av Rysslands befolkning, bland annat hos dem som röstade på Putin.”

Det var min hustru Inger som en dag 1995 kom och viskade att hon fått veta att Boris Pankin köpt en lägenhet i vårt hus i Minneberg. Inger, som är aktiv fritidspolitiker, satt då i vår bostadsrättsförenings styrelse. Hon förklarade att informationen tills vidare var hemlig.

Eftersom Boris Pankin sedan sin tid som sovjetisk ambassadör i Sverige blivit välkänd och till och med populär hos den svenska allmänheten – och jag är journalist – läckte jag naturligtvis nyheten till Expressen som jag då arbetade för. Det blev en trespaltig artikel. Uppståndelsen var begränsad i riket.

Men det var nog inte bara jag bland grannarna som tyckte det var spännande att en rysk toppdiplomat och hans hustru skulle slå sig ner i just vårt hus på Svartviksslingan.

Det tog sin tid innan vi upptäckte Boris och hans Valentina här i Minneberg – och innan jag och Inger fick närkontakt med våra nya grannar.

Det började med att vi hälsade på varandra i hissen. Inger blev bekant med Valentina i tvättstugan.

Småningom började vi ganska ofta se Boris Pankin i vår lokala närbutik, där han handlade matvaror och ofta en dagstidning. Sedan kånkade han hem med kassarna som vilken medborgare som helst i vårt bostadsområde. Jag tror jag första gången approcherade Boris när jag satte mig bredvid honom på bussen mellan Minneberg och Alvik. Vi började småprata och han förvånade mig med att veta att jag var journalist. Han berättade att han också varit journalist, i 20 år på ungdomstidningen Komsomolskaja Pravda.

Det ena gav det andra och ganska snart kunde vi bli stående i långa samtal när vi råkade mötas. Vi pratar med varandra på engelska och har fortsatt med det. När Boris fått veta att Inger var rektor för en Sfi-skola som undervisar vuxna invandrare i svenska ville han ta lektioner av henne, men hon hade aldrig tid för privatelever.

Kanske hade Boris annars lärt sig svenska som han förblivit skral i. Han säger sig kunna läsa lite svenska och kan svänga sig med en del fraser, men han och Valentina kommunicerar med oss svenskar på engelska, som de talar utmärkt med charmig rysk brytning. Och de flesta svenskar som träffar invandrade personer vill ju gärna stoltsera med att de kan och förstår engelska.

Vår vänskap med paret Pankin uppstod förmodligen när vi bjöd in Boris till ett offentligt möte i vår lokala socialdemokratiska förening i Minneberg. Där har Inger länge varit ordförande och jag sekreterare. Vi föreslog att Boris helt enkelt skulle berätta om sitt liv som ambassadör, politiker och författare. Allt skulle ske på engelska, men det hindrade inte nyfikna minnebergsbor från att fylla vår samlingslokal till bristningsgränsen.

Vi repriserade programmet 2004, då Boris publicerat sin bok på svenska om den svenska modellen, Ambassadör i folkhemmet, eller den svenska gåtan, som det står i den ryska utgåvan – och han fick sälja och signera böcker så att hans skrivararm domnade.

Det var i samband med utgivningen av Ambassadör i folkhemmet som jag föreslog Boris att vi skulle göra en film tillsammans. Jag har ju också varit en flitig filmare och producerat många dokumentärer för Sveriges Television.

Boris tände på filmidén och utlovade generöst att ordna personliga sammanträffanden med sin tillskyndare Gorbatjov och andra maktpotentater i Kreml och Moskva – men knappast med Jeltsin och Putin, som han såg som sina antagonister. Om filmbudgeten tillät kunde han också ordna en reportageresa till sin hembygd i Kirgizistan där hans gamla mor då fortfarande bodde.

Jag kallade ihop mitt kamerateam och satte genast igång att filma, bland annat en städdag i vår bostadsrättsförening i vilken Boris deltog: ”Klädd i en sliten jeanskostym och lite trasiga joggingskor och med en osvensk skärmmössa på huvudet, än flitigt arbetande med att dra upp en trästock som svällt under vintern ur sjön, än räfsande gamla löv”, som han själv beskriver sin insats i boken om folkhemmet.

Vi hann också med att spela in en scen där Boris handlar på Konsum och att göra en längre intervju om bland annat hur han agerat i ”u-båtsaffären” och ser på sin relation till dagens Ryssland med en allt mer despotisk Putin som president. Han åsikt var redan då iskall: ”a KGB-agent is always a KGB-agent!”

I Vi-artikeln tycktes Boris Pankin närmast profetisk:

”Den nya diktaturen kan visa sig farligare än den gamla, därför att den inte är påtvingad folket, men vald av folket och således osynlig.”

Boris tycker att jag är politiskt naiv när jag envisas med att fråga om hur det kan komma sig att han som liknar en normal och anständig människa kunnat nå sådana höga befattningar i det totalitära Sovjetunionen?

Jag fick många bra svar och analyser på frågor om den tudelade ryska själen, som jag tyckte borde fascinera den svenska tv-publiken.

Dessvärre blev det kalla handen hos SVT. Ingen redaktion var intresserad av mitt programförslag Från Komsomol till Konsum.

Både jag och Boris blev besvikna och förbryllade. Ansåg man att Pankin enbart var en ”fotnot” i den politiska närhistorien? De inspelade scenerna finns idag säkert bevarade på Kungliga biblioteket i Stockholm, för framtida forskningsbruk.

Efter filmdebaclet kom vi lyckligtvis att fortsätta att träffas som goda grannar. Vi har bjudit varandra på middagar, ibland på krog, oftare hemma hos varandra. Hos oss har det då handlat om svensk husmanskost, hos Pankins om det ryska köket, särskilt pelmener, borsjtj, pilaff och ”zakuski” som tilltugg. Vi har bjudit på vin och de på vodka. Vi har skrattat åt Boris många anekdoter om kända politiska berömdheter och åt hans lustiga ryska talesätt.

Nu efter pandemin träffar vi åter Boris i hans lägenhet, äter lite småplock och tittar på hans många foton med politiska potentater han mött. Han har en historia om dem alla. Exempelvis när Boris och Margaret Thatcher skulle äta frukost tillsammans och hennes make ville ha en gin och tonic. ”Men är det inte för tidigt, Denis”, invände Margaret. ”Nej, det är aldrig för tidigt för en GT”, svarade hennes man.

Valentina ville länge att vi skulle besöka det moderna Moskva, och hon blev glad när vi reste till vackra Gelendzjik vid Svarta havet och berömde den ryska gästvänligheten.

Då hade president Putin ännu inte hunnit bygga klart sitt guldglänsande palats på ett av bergen kring Gelendzjik, vräkigt inrett i oligarkers smak. Kanske ändå ingen säker tillflyktsort för en KGB/FSB-agent.