Avlyssnad: Så mycket vet telefonen om dig

Vår mobil vet det mesta om vad vi gör på nätet. Den är full av appar som spionerar på oss. Men hur är det med sådant vi bara pratar om, när mobilen ligger släckt intill? Moa Kärnstrand och hennes kille pratade om katter och skidåkning i några veckor – och du kan aldrig ana vad som hände…

Min kompis Anna sitter i soffan. Hon är irriterad. Plötsligt har flödena i hennes sociala medier börjat fyllas av annonser för masterutbildningar över hela Europa och USA, där hon bor. Anna börjar, liksom jag själv, komma en bra bit över 35 och hör knappast till målgruppen för en masterutbildning.

Allt hon gjort är att nämna för några vänner under en middag att hon funderar på att kliva av reklamjobbet och börja plugga. Kanske en master.

– Nästan som om telefonen visste innan jag själv tänkt klart tanken, säger hon och begraver mobilen djupt under mina soffkuddar.

– Jag är säker på att den lyssnar, säger hon.

Jag tänker: Nu har hon blivit galen.

Några dagar senare står jag på tunnelbanan och pratar i telefon med en vän om hennes problem att skaffa barnvakt. Frågan är ingenting jag brukar diskutera, eftersom jag själv inte har barn och mestadels umgås med andra utan barn. Hon säger: ”Jag förstår verkligen dem som skaffar nanny.” Jag svarar: ”Ja … livspusslet.” Ett ord jag mycket sällan använder, av samma skäl som listas ovan.

Strax efter vårt samtal öppnar jag Instagram. Där möts jag av en annons för företaget Mynanny, med texten ”Lös livspusslet med en trygg barnvakt”.

Det kan inte vara en tillfällighet. Jag har aldrig sett den här reklamen tidigare.

Kanske har Anna rätt?

Det visar sig att hon är långt ifrån den enda som misstänker att mobiltelefonerna ”lyssnar” på våra konversationer, alltså även när telefonen inte används och dess skärm är släckt.

Historierna fyller internet – den ena mer spektakulär än den andra.

Men det är när jag själv får upp reklam för Heinz strax efter att en ketchupflaska exploderat över mig och mitt sällskap på en restaurang som jag verkligen börjar fundera.

Som i en spionfilm ber jag min kille lämna mobilen hemma och följa med på en promenad runt kvarteret. Jag har fått en idé.
Vi beslutar oss för att göra ett experiment. Under två veckor ska vi prata om två ämnen som vi normalt aldrig diskuterar. Det ska också vara ämnen som ingen av oss söker på i vårt vanliga beteende på nätet och som vi inte brukar få upp annonser för i våra olika flöden i sociala medier. Vi är också förbjudna att kommunicera digitalt om, eller googla på, dessa två ämnen under veckorna.

Vi väljer katter och skidåkning.

Experimentet kan börja.

Man kan fråga sig varför våra telefoner – eller snarare appar i våra telefoner – skulle vilja tjuvlyssna på oss. En rimlig gissning är förstås pengar. I början av 2010-talet fanns det få annonser på sociala medier, och de som fanns genererade för lite intäkter.

På Facebooks kontor i Kalifornien började en liten grupp ingenjörer utveckla en metod för att kunna rikta reklam till specifika målgrupper, i stället för att bara slumpmässigt rotera olika annonser. Varför inte använda den information som människor så villigt – och kostnadsfritt – ger bort genom sin profil?

Den första riktade marknadsföringen var baserad på användarens geografiska position. Positionen gick också att nyttja för att till exempel se i vilken typ av område en användare bodde och således vilken sorts produkter den kunde tänkas vara intresserad av. Villaägare vill ha gräsklippare. Det vill inte en person i lägenhet.

I dag vet Facebook allt om ditt beteende på nätet. Inte bara hur du agerar och interagerar på Facebook och andra sociala medier och appar som företaget äger (som exempelvis Instagram), utan de har också tagit fram en funktion som fortsätter att spåra din nätaktivitet. Funktionen heter Facebook pixel och finns installerad på miljoner sajter och rapporterar helt enkelt till Facebook vad du har för dig. Som en digital övervakningskamera.

Den registrerar vad du söker på, vad du tittar på, hur länge du tittar, vad du lägger i varukorgen i webbshopen – oavsett om du köper varan. Denna information – i kombination med uppgifter om ålder, boende, hur du rör dig, dina vänners och din familjs digitala beteende, vilka lojalitetsprogram du är med i och vad du brukar konsumera – processas av Facebooks hemliga algoritmer för att de ska kunna erbjuda sina annonsörer riktad marknadsföring och för att du ska öppna plånboken.

Det hela är uppenbart för den uppmärksamme. När man googlar på en jacka från ett visst varumärke får man strax upp samma jacka som en annons på Instagram. Besöker man ett varumärkes profil på Instagram får man upp reklam för samma varumärke på Facebook och på andra sajter.

Det här kartläggandet är långt mer raffinerat än de flesta av oss kan föreställa oss. Och det har blivit en fantastisk affär.
Så frågan är ju då: Vad är nästa steg?

Somliga menar att det är att samla de data om oss som fattas: vad vi gör utanför nätet. Det dröjer bara timmar in i vårt experiment tills de börjar komma.

Företaget Iconic Paw, som trycker upp foton av husdjur på canvasdukar, är först ut. Deras reklambilder på katter dyker upp i min killes Instagramflöde. Och på hans Facebook är det konkurrenten Crown & Paw – gör om ditt kattfoto till en renässansmålning!

Experimentets inledande kväll ägnar vi åt att diskutera olika kattraser, tänkbara katthem och var man kan köpa katt. Vi debatterar vilken sorts kattfoder som är bäst.

Under följande dygn fortsätter det: annonser från katt- och hundbutiken Hunter någon kilometer från min killes lägenhet i Vasastan (”vi har öppet för dig och din pälskling hela sommaren”), reklam för djurbutiken Arken zoo Kungsholmen. Förvånade skrollar vi oss genom flödet.

Samma kväll går jag och hämtar pizza. Medan jag väntar beställer jag en Peroni (eftersom det är det enda öl de har). Morgonen efter när jag öppnar Instagram möts jag av – en annons för Peroni.

Hur är det möjligt?

Några kvällar senare för vi en lång diskussion om vart man skulle kunna åka på skidresa. Medvetet nämner vi många skidorter: Åre, Bad Gastein, Geilo.

De skidrelaterade annonserna brakar in. Jag får reklam för olika alporter i Österrike, Visit Norway och ”familjefavoriten Hafjell” (är ju i småbarnförälderåldern, enligt algoritmen). Längdskidåkningshelg i Åre.

Skidkläder fyller min killes flöden. Tuffa skid- och snowboardmärket Dope Snow. Alpinkläder för hårdkokta skidåkare från Stellar Equipment och bilder av skidåkning. Sedan kommer latest snow clothing från märket Montec och annonser för skid- och skoteroveraller från svenska märket Tobe.

– Kanske för att jag kör motorcykel och när jag börjar prata om skidåkning så tänker de att jag nog vill åka skoter, säger min kille, som inte stått på ett par skidor på flera decennier och är totalt ointresserad av sporten (han gillar att snusa och spela tv-spel).

Vad i hela friden är det som pågår? Skulle det ens vara tekniskt möjligt för apparna att ”tjuvlyssna” på oss?

– Det är klart att det är tekniskt möjligt eftersom telefonen just nu lyssnar på vår konversation, säger Olle Bälter, som är forskare på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, när jag ringer upp honom.

– Det är uppenbart att telefonen klarar att registrera mitt tal och föra det vidare någonstans, och så dyker det upp hos dig.

Vart det tar vägen där emellan – det kan ju ingen av oss veta, säger han.

I rapporteringen kring det här fenomenet konstaterar experter att det inte är speciellt troligt att alla våra konversationer skulle spelas in och analyseras av en verklig person. Däremot är det fullt möjligt för algoritmer och artificiell intelligens att göra något liknande.

Tjänster där tal triggar igång funktioner i våra telefoner eller andra enheter är redan utvecklade: iPhones Siri, Amazons Alexa – och Facebook arbetar sedan några år tillbaka med att utveckla en egen teknik för taligenkänning.

– När man väl tagit fram en teknik kostar det ingenting att upprepa den om och om igen, säger Olle Bälter på KTH.

Jag lägger på och går in på Instagram. Skrollar genom annonser för djurförsäkringar.

Jag märker att jag börjar bli paranoid. Håller hela tiden koll på var mobilen ligger, som om den vore en person i rummet. Har telefonen hört att jag gick in på apoteket och frågade efter munskölj för min onda visdomstand? Är det därför den plötsligt skickar reklam för alla upptänkliga dentalprodukter?

När jag kommer hem från jobbet lägger jag telefonen inne på toaletten, under en handduk, och stänger dörren.
Med bakgrund som grävande journalist inser jag förstås att vårt experiment är långt ifrån att hålla för en formell faktagranskning. Alltför många faktorer är okända. Samtidigt upplever jag det som högst otroligt att våra resultat skulle röra sig om rena sammanträffanden.

Helst skulle jag vilja stänga av och gömma mobilen. Å andra sidan har jag accepterat upplägget i samma stund som jag börjar använda en tjänst som är gratis. När en app inte kostar något kan du vara säker på att det är du som är produkten.
Det är nog framför allt den mycket påtagliga känslan av att ha så lite kontroll över vilken – och hur mycket – information en okänd entitet har om mig som gör mig skrämd. Och så förstås: Tänk om informationen skulle hamna i orätta händer?

Men jag kan inte skiljas från mobilen. Successivt har vi fört över hela vårt liv till den. Den är ju som en kroppsdel, den sitter fast. Och detta vet förstås alla de som vill åt vår plånbok.

Jag åker på jobb i Afrika och pratar med min kille på Facetime. Vi diskuterar kattfrågan igen. När jag öppnar Instagram möts jag av annonser för kattmaten Mjau (”långa köer till katthem för hemlösa katter”). Strax efter smeker små tassar skärmen i en rad annonser för ett annat kattmatsmärke.

Observera att jag aldrig sett en kattrelaterad annons i mitt flöde före detta experiment. Jag har såklart inte fört bok på det, men så är det.

Företag, som till exempel Facebook, förnekar med emfas att de skulle lyssna på användares samtal för att samla in data och nyttja denna för riktad marknadsföring. Facebooks vd Mark Zuckerberg fick frågan när han 2018 grillades i den amerikanska kongressen efter den så kallade Cambridge Analytica-skandalen. Facebook hade otillåtet lämnat ut uppgifter om 87 miljoner användare, som Cambridge Analytica sedan nyttjade för att sälja konsulttjänster till politiker, bland annat till Donald Trumps valkampanj.

I kongressen kallade Zuckerberg idén om att bolaget skulle samla data från användarnas samtal för ”en konspirationsteori” och sa att ”personer kanske pratar om något, men sedan besöker de också en webbsida eller interagerar på Facebook eftersom de pratat om ämnet och kanske ser de annonsen på grund av det”.

Samtidigt går det inte att bortse från Facebooks tilltufsade cv vad gäller respekt för användares integritet. Skandalerna har avlöst varandra. Strax efter att Facebook i somras gick med på att betala en bot på motsvarande nästan 50 miljarder kronor för läckan till Cambridge Analytica kom ett nytt avslöjande, från nyhetsbyrån Bloomberg. De kunde visa att Facebook visst samlat in ljuddata, från användares röstsamtal i Facebook-chatten. Samtalen hade skickats till tredje part, som transkriberat dem. Enligt Facebook samlade man in ljuddatan för att kunna förbättra sin teknik för taligenkänning, som bland annat används för att användare ska kunna prata in meddelanden som sedan skickas i skriven form.

När jag får tag på Facebook upprepar deras kommunikationschef för Norden, Peter Münster, att bolaget absolut inte samlar in uppgifter genom att lyssna på användarna.

– Det finns många anledningar till att vi inte gör det. För det första för att vi säger att vi inte gör det. De enda gångerna Facebook använder din mikrofon är om du gör saker som kräver att mikrofonen används, säger han.

Men det formuleras ganska vagt i företagets datapolicy:

”Vi samlar in innehåll, kommunikation och annan information som du lämnar när du använder våra produkter, bland annat när du registrerar ett konto, skapar eller delar innehåll och skickar meddelanden eller kommunicerar med andra.” Och ”Det kan också inkludera det du ser genom de funktioner som vi tillhandahåller, exempelvis vår kamera.”

Facebook betonar ofta hur viktigt det är för dem att vara transparanta med sin strategi för riktade annonser. Peter Münster hänvisar till en ganska ny funktion där man kan klicka bredvid en annons i sitt flöde och välja ”Varför ser jag denna annons?”. Det ska ge den relevanta informationen, säger han. Men när jag testar att göra så på en lång rad annonser är den information jag får väldigt generell.

Peter Münster säger att det knappast vore tekniskt möjligt att samla in data genom att lyssna. Den kapacitet som skulle krävas för en funktion att konstant rulla i bakgrunden på telefonen och dechiffrera vad som sägs, bryta ner det till nyckelord och ladda upp det till en molntjänst vore enorm, säger han. Om ljudet i stället strömmades till en server för att dechiffreras där skulle telefonens dataanvändning slå i taket. Han säger:

– Det går inte att göra det. Det är omöjligt.

Hos Datainspektionen bedömer man också att det vore svårt, av legala skäl, för företag som vill hålla sig inom ramen för den europeiska dataskyddsförordningen GDPR. Om man inte kan rättfärdiga lyssningen med väldigt goda skäl från företaget bakom appen.

– Vi har inte gjort någon detaljerad granskning av just det här fenomenet. Men jag skulle inte tro att det räcker med bara ett vanligt kommersiellt intresse, säger Gustav Linder, jurist, som dock konstaterar att det saknas tydlig rättspraxis i många frågor som rör behandling av personuppgifter på nätet.

Jag ringer en av redaktörerna på Buzzfeed Nordamerika (och tänker hela tiden att telefonen kanske lyssnar på oss. Kommer apparna att sluta skicka katt- och skidannonser nu när de vet att jag håller på med en artikel?). Craig Silverman ligger bakom många avslöjanden om hur appar används i syften långt utanför själva tjänsten som fått oss konsumenter att välja appen. Nyligen kunde han visa hur en mängd populära Android-appar från en stor kinesisk utvecklare själva klickade på annonser när användarna gjorde det ”för sällan”. I flera fall försökte apparna också dölja att de samlar in och skickar data till Kina.
I undersökningen visade det sig att en populär, amerikansk fjärrkontrollsapp till tv tagit godkännande – utan att göra användaren uppmärksam på det – att använda telefonens mikrofon för att spela in ljud medan användaren tittar på tv. Att ”ta godkännande” innebär alltså att företaget i datapolicyn förbehåller sig rätten att göra olika saker. En app som tar godkännande att komma åt orimligt mycket i förhållande till den tjänst de faktiskt erbjuder kan utredas och kastas ut från app-butikerna. Men de kan också lätt gå under radarn.

– När jag frågade företaget med fjärrkontrollappen sa de att de inte spelar in. Men faktum är ju att de tar sig rätten att göra det. Det är allt vi vet, säger Craig Silverman.

Diskussionen om i vilken omfattning appar egentligen spionerar har vuxit på senare år, inte minst i takt med att appar utvecklade av kinesiska företag blivit vanliga även utanför Kina. Många av dem tar godkännanden för allt möjligt, medan deras datapolicy är vag och det är högst oklart vad de ämnar göra med all information som de samlar in.

– Många appar skriver bara att de planerar att dela datan med tredje part, utan att säga vilken den är eller varför det sker, säger Craig Silverman.

Amerikanska politiker har gått så långt att de menar att kinesiska mobilappar är ett nationellt säkerhetshot på grund av deras tveksamma hantering av godkännanden i kombination med det lagkrav som finns på bolag i Kina att dela med sig av data till den kinesiska regeringen när det efterfrågas.

Det är fler än bara företag som tycker att data är guld värt.

Jag säger till Craig att det skrämmer mig att appar kanske får mig att godkänna att jag blir lyssnad på, utan att jag vet om det. Ja, säger han. Men han tror inte att företag som Facebook faktiskt lyssnar. Den förklaring som externa experter på riktad marknadsföring ger är att de här företagen har samlat så mycket data och köpt ytterligare information från tredje part att deras teknik för riktade annonser är så bra att det känns som om annonser dyker upp efter att man pratat om ett ämne.

– Det finns inte tillräckliga bevis för att de faktiskt lyssnar. Men man kan verkligen bli vettskrämd av det faktum att de har så pass mycket information om dig att de kan dra slutsatser och göra gissningar som stämmer så otroligt bra. Frågan borde snarare än ”lyssnar de på mig?” vara ”hur kan de veta så mycket om mig, och vad mer gör de med den kunskapen?”.

Några veckor efter att vi avslutat experimentet och gått tillbaka till att aldrig nämna vare sig katter eller skidåkning har annonserna i princip upphört. Jag kan få någon enstaka annons om en skidresa, min kille ingenting. Inför att jag ska lämna den här artikeln till min redaktör går jag igenom min Facebook och Instagram. Jag ber min kille göra samma sak. Han rapporterar:

– Jag har skrollat ner i Facebook, jag vet inte hur många mil, men det finns ingenting. Inte en katt, inte en skida. Till slut tog min Facebook slut.