För två år sedan kom ett larm om att svensk ull slängs på sophögen eller eldas upp. Nu har trenden vänt, humlorna surrar och fåren fiser, och nog finns det hopp om svensk ull på catwalken.

Vägen till Sigsarve lamb kantas av nyutslagna björkar, lindar, stengärdsgårdar och fruktträd. Det här är en ovanlig gård. En gård som håller lamm för ullens skull och som har gjort det sedan 70-talet. På många andra håll är ullklippning i dag en ren förlustaffär, en biprodukt i köttproduktionen. Ullen – den klipps bara för att djurhållningslagen kräver det.

Men när Curre och Lotta Niklasson fick ta över Curres föräldragård i Näs på Södra Gotland var de bara lite över 20 och Lotta ville absolut hålla på med ull. Sedan dess har den följt deras väg. Vid sidan av gården blev Curre fårklippare, Lotta började arbeta i spinneriet intill.

Nu står här ett rejält fårstall, hundratals får betar ute i hagarna med sina lamm och en syrenhäck döljer ett boningshus. Mellan spjälorna i grinden sticker två nyfikna bordercollie-nosar fram, och sedan kommer Lotta och Curre.

– Vi måste ha grinden stängd. Fast det är inte för hundarna utan för fåren, säger Lotta.

Gotlandsfår är både nyfikna och ovanligt bra på att hoppa. De rymmer titt som tätt och Niklassons vill inte ha dem i kaffebersån. Nu har de för all del ändå halva trädgården full av får eftersom de lamm som behöver flaskmatas går på baksidan av huset.

Sigsarve gård har drivits med hållbarhet som grund så länge familjen Niklasson varit här. En stor del av åkermarken odlas med kulturspannmål, gamla sädesslag som vårspelt, emmer och gotlandsråg, som odlades också för tiotusen år sedan. De har djupare rötter, högre näringsinnehåll och de behöver inget konstgödsel.

Det behövs bara ett första bett i smörgåsen för att vi ska känna att det inte är vilket bröd som helst.

– Nej, det är bakat på vår egen kultursäd, säger Curre.

På den här gården sker allt i ett kretslopp och Lotta fnyser åt moderna forskare som påstår att får inte skulle vara klimatsmarta.

– Det handlar ju om hur man driver sin gård. Här är lammen en del i en helhet, äter av det som växer på markerna och lämnar gödsel så att det kan växa nytt. Då spelar det heller ingen roll om de går omkring och pruttar i hagarna, säger hon.

Ull är något av det hållbaraste som finns, menar Lotta. Den produceras naturligt, växer av sig själv och kan klippas två gånger om året.

Just nu har Curre och Lotta runt 120 tackor. Mest gotlandsfår, som är Sveriges vanligaste får med sin karaktäristiska gråsvarta lockiga päls, men också raserna leicester och suffolk som ger vit ull i olika kvaliteter.

Sigsarves ull spinns eller kardas i det närbelägna Gotlands spinneri, där Lotta arbetade i sin ungdom. Sedan säljs den, främst till hantverkare som stickar och virkar, gör figurer av ull, stoppar kuddar, täcken och dynor eller väver mattor och bonader. Industrin däremot har konstigt nog fnyst åt den svenska fårullen sedan syntetmaterialen slog igenom på 50- och 60-talet.