Läs ett utdrag ur En livslång hemlighet

Gunilla Boëthius tillvaro vändes upp och ned när hon blev kontaktad av människor som hävdade att de var släkt med henne. Hade hennes mamma ljugit för henne – hela livet?

Här är ett utdrag ur Gunilla Boëthius bok En livslång hemlighet. Vi kommer in i bokens andra kapitel där historien tar sin början.

Besökarna

En eftermiddag i maj drygt två månader tidigare satt jag på konditori Ritorno på Odengatan med en mugg hett kaffe.

Mitt emot mig satt min syster Maria-Pia. Under våren hade hon gett ut boken Vitt och rött. Billies första krig om inbördeskriget i Finland 1918.

Efteråt hörde läsare av sig till min syster, ofta med kompletterande kommentarer och egna minnen. Men nu hade några släktingar till general Talvela från Finland tagit kontakt, en berömd krigshjälte som mamma varit sekreterare till under kriget. Släktingarna hade till och med rest hit enbart för att få tala med min syster. Varför var det så viktigt? Att mamma och generalen haft ett förhållande under vinterkriget 1939 kunde de väl knappast känna till. Det hade vår mamma berättat i förtroende, bara för oss. Men allt var så oändligt länge sen.

Så vad ville de?

Maria-Pia ställer ifrån sig kaffemuggen, sitter tyst ett ögonblick innan hon svarar:

”Det handlar om dig.”

Om mig? Obegripligt.

”Dom påstår att du är Talvelas dotter.”

Jag börjar skratta. Hur kan någon enda människa ifrågasätta att min vanliga pappa är min pappa? Senast igår, när jag stod och borstade tänderna mötte jag hans blick i spegeln i mitt eget ansikte, med påsar under ögonen och allt. Hej pappa!

Och jag minns när han låg för döden på Danderyds sjukhus och jag varje dag satt och grät vid hans säng och förbjöd honom att dö. Hur skulle jag kunna klara mig utan honom, han som var själva ryggraden i mitt liv! Han dog men han lämnade mig inte, han finns fortfarande kvar i mig. Försök inte rucka på honom!

Min syster tar upp mobilen och hittar ett porträtt av den finske generalen, Paavo Talvela, hos Wikipedia på nätet. Vi stirrar på det lilla svartvita fotot: en man i fyrtioårsåldern, ilsket envis min i ett runt ansikte med kraftig näsa och liten haka.

”Ni har samma haka”, säger Maria-Pia. Snabbt klickar jag på min mobil och får fram ett foto på min riktiga pappa, Carl Gustaf Boëthius, och lägger bilderna bredvid varandra. Jag blir alldeles kall. Ingenting i CG:s och mitt eget ansikte stämmer överens ser jag plötsligt, hans är långsmalt, näsan lätt böjd och blicken mild. Jag som alltid känt mig så lik honom!

Talvela fortsätter stirra på mig. Tunt hår i obestämd färg. Som jag? CG viker undan, riktar blicken mot fjärran. Medan Talvela suger in mig, skrämmer mig, tar kommandot redan vid första ögonkastet.

Det kan inte vara sant. Jag åkallar hela släkten Boëthius, präster från Dalarna ända sen femtonhundratalet med hela arsenalen av rättrådighet och naturlig auktoritet i bagaget.

All min trygghet kommer därifrån. Utan dem och utan pappa finns bara mammas blodiga historia från Finlands alla krig. Ska det nu ökas på med en finsk general med ytterligare blod på händerna? Någon liten trygghet måste jag få ha kvar.

Sverige framstår i det ögonblicket i ett förklarat skimmer: Försäkringskassan, SJ, kommunfullmäktige, cykelbanor, Flen.

Jag tycker nog att jag klarade av att ha en krigsskadad mamma från Finland ganska bra. Men det var tack vare de starka banden som fanns mellan min svenske pappa och mig. Dem får ingen ta ifrån mig.

Väntan

De första dagarna efter Ritorno tog jag avstånd, skrattade bort påståendena, och fick medhåll av min man Per: Vilket skitsnack, du som är så lik din far! Inte gick det väl att ta den här sortens rykten på allvar och börja med några idiotiska DNA-tester?

Men om det ändå var så? Tvivlen smög sig på. Jag började känna mig som ryttmästaren i Fadren: hur än misstanken motbevisades av mina hundra försvarsargument kom den alltid tillbaka. Kunde mamma ha varit så till den grad fräck?

Bedra min pappa och bli med barn med en annan man, just när de skulle gifta sig? Nä, så inpiskat grym kunde hon väl ändå inte ha varit.

Under sömnlösa nätter låg jag och räknade upp alla CG:s och mina likheter, en betryggande lång lista. Tills jag på morgonen steg upp och då genast mötte nyllet av en ilsken finsk general i badrumsspegeln. Rasande stirrade jag tillbaka, och liknade då mer än någonsin den där hemska typen. Plötsligt mindes jag vad mamma brukade kalla mig som barn:

Falköga, Uggleöga. Hon tyckte jag hade en genomträngande blick. Precis som Talvela på fotot hos Wikipedia.

Jag vill att CG ska rycka ut och försvara mig när hans faderskap ifrågasätts. Men nu tiger han, nu passar det att vara död, ligga i graven på Lidingö kyrkogård och inte behöva agera. Jag inser mer och mer att det här måste jag ta itu med på egen hand.

Men hur? Att kontakta Talvela-släktingarna som kommit hit med sitt hemska budskap har jag minst av allt lust med.

Vad hade de här att göra? Och vad menade de med att träffa min syster? Det var ju mig det gällde! Måste jag trots allt göra ett DNA-test? Som en förbrytare? Nej, aldrig i livet.

Sommaren 2018 slår värmen till redan i maj och håller sig kvar ända långt in i augusti. Inte en regndroppe faller. Solen strålar allt hetare. Dagarna går ändå an, men på nätterna ligger jag och vrider mig i sängen. Om nu Talvela trodde att jag var hans dotter, måste han väl ha haft sina skäl till det.

Jag mindes ju att mamma berättat att de två hade haft ihop det vid fronten under vinterkriget 1939. Situationen var så förtvivlad, när som helst kunde vi dö, hade hon sagt.

Men jag är född fem år senare, den 9 juni 1945. Skulle deras förhållande ha fortsatt? Hur hade ryktet annars uppstått?

Vem hade berättat?

Jag ger upp mitt motstånd. Börjar med att mejla de två som kom hit från Finland med sitt groteska påstående. Därefter beställer jag ett DNA-test från USA. Företaget heter Family Finder, det låter som ett ensamt barn på jakt efter mamma och pappa. Precis så känner jag mig. Var hör jag hemma?