Vi:s Litteraturpris 2021 – Kandidat 3: Kristofer Folkhammar
Det blir inte Mikael Niemi, Sara Stridsberg eller Lina Wolff. De har ju redan fått Vi:s anrika litteraturpris. Nu ska det snart tilldelas en ny fantastisk författare. Den tredje kandidaten till 2021 års litteraturpris är Kristofer Folkhammar.
Lyssna på artikeln
Det blir inte Mikael Niemi, Sara Stridsberg eller Lina Wolff. De har ju redan fått Vi:s anrika litteraturpris. Nu ska det snart tilldelas en ny fantastisk författare. Den tredje kandidaten till 2021 års litteraturpris är Kristofer Folkhammar.
Nomineras för Är det barnen, baby?
Motivering:”Kristofer Folkhammar skriver in sig i en ny faderslitteratur, där papporna till skillnad från Odysseus och litteraturhistoriens alla andra ångerfulla och frånvarande fäder är närvarande och omsorgsgivande. I sin berättelse om en homosexuell, ensamstående pappa, tycks han fånga hela universum i faderns intensivt fästa blick på sitt barn.”
Den omtumlande erfarenheten att bli förälder har skildrats i många romaner. Det plötsliga kompromisslösa ansvaret, omprövningen av självbilden, påfrestningarna på parrelationen. Men för huvudpersonen i Kristofer Folkhammars Är det barnen, baby? är omvälvningen än svårare att komma tillrätta med. Han är homosexuell och skaffar barn med en tjejkompis. Om man i hela sitt vuxna liv kämpat för att få vara sig själv, blir det än svårare att veta vem man ska vara när man genomgår en identitetskris. Inte minst när det finns en tydlig klassisk föräldraroll som man per automatik väntas anamma.
Den namnlösa huvudpersonen formulerar därför ett brev till en tidigare älskare, en man som själv har barn. Brevet vindlar snart ut i essäistiska avsnitt med referenser till samtida konstnärer och tänkare, men återförs återkommande till ett vardagsliv, med relationer, praktikaliteter och bebisbestyr.
Kristofer Folkhammar berättar medan Malmösolen skiner in i lägenheten att han tilltalades av brevformens intimitet och förtrolighet. Det uppstår en särskild laddning när man å ena sidan riktar sig direkt till en annan människa, å andra sidan kan ju det litterära brevet läsas av vem som helst.
Huvudpersonens erfarenheter ligger dessutom nära hans egna.
– Jag hade en längtan att formulera något om en homosexuell förälder, vad en sådan står för i ett samhälle som dagens svenska. Skrivandet har tidigare varit ett sätt för mig att upprätta fantastiska eller skeva rum och platser, där oväntade saker kan hända, frikopplade från vardaglighet.
Ett exempel på en sådan plats är hans roman Magisterlekarna. Den utspelar sig på en manlig internatskola där sexuell utlevelse är norm.
– Utmaningen nu var att i stället stå ut med en igenkännbar verklighet. Jag tror att det lite varsamma kom från det. Jag ville vara omsorgsfull när jag skrev om de här, högst verkliga, frågorna.
Det varsamma går också igen i huvudpersonens relation till det lilla barnet. I den meningen kan Folkhammars bok sägas ingå i en modern litterär strömning, med romaner där pappor är en självklar del av småbarnslivet. Pappornas egna fäder är ofta frånvarande och duger inte som förebilder.
– Jag har alltid skrivit om relationer, om hur det är att vara tillsammans på olika sätt. Föräldraskapet blir därför ett ganska självklart material för mig. Det är ju en helt ny sorts relation.