Komikern som skämtar om sin egen oskuld

Komikern som skämtar om sin egen oskuld
Peter Ueda

Lyssna på artikeln

Vi känner de sexlösa männen som ”incels”, en minoritet som hatar kvinnor. I Peter Uedas bok Man går sin egen väg berättas en annan historia, om mäns sexuella ensamhet och den självhjälpsrörelse som fångar upp dem. En av dem är 30-årige komikern Gunpee, som livnär sig på att skämta om sin egen oskuld.

Det här är ett utdrag ur Man går sin egen väg, som ges ut den 24 mars på Natur & Kultur.

Gunpee var påväg hem till sitt trånga rum i Tokyos Shinjuku-distrikt när en piffig kvinna i 30-årsåldern, omgiven av två män med en stor filmkamera, jagade efter honom. De sicksackade sig fram mellan andra förbipasserande på trottoaren, angelägna om att prata med just honom. ”Det har släppts en studie som visar att Japan har den högsta andelen oskulder i världen, vad tycker du om det?” frågade kvinnan och tryckte upp en mikrofon i hans ansikte. Gunpee var 29 år. Hela hans vuxna liv hade han undvikit diskussioner om relationer och sex, livrädd att bli avslöjad, att någon skulle slita upp hans garderobsdörr och upptäcka hans stora hemlighet: att han aldrig varit i närheten av att ha sex. Nu stod han framför en filmkamera och tre främmande människor och ombads svara på frågor om Japans oskulder. Pulsen gick upp och en obehaglig kallsvett satte in. Men så slog det honom: det måste vara en porrfilm.

Japaner är nationalistiska och stolta. De sträcker lite extra på sig när landets kulturella innovationer kommer på tal: manga, anime, playstation, karaoke och Pokémon. Om någon skriver något i stil med ”jag är inte japan men gillar japansk musik” under en Youtubevideo med en japansk artist finns det ofta någon japan som utan sarkasm eller medvetenhet svarar ”tack för att du gillar Japan”. Trots att japanerna generellt är positiva till att icke-japaner uppskattar deras kultur är inställningen till landets porrindustri mer splittrad. Den japanska porrindustrin räknas som en av de största i världen, känd för sin innovationsförmåga med fenomen som hentai (en tecknad porrgenre), tentacle porn (erotik med bläckfiskliknande varelser vars multipla extremiteter möjliggör multipel penetration) och otaliga versioner av rollspel där den kvinnliga karaktären är en blandning mellan ett gulligt djur och människa (tänk Hello Kitty).

Fude-oroshi, ett ord som beskriver invigandet av en kalligrafipensel, är en mindre känd genre. Det typiska upplägget är att ett produktionsteam lett av antingen ett gäng män med fartfyllda solglasögon, sneda leenden och cigarettpaket i fickorna på urtvättade jeans, eller en självsäker kvinnlig skådespelare, ger sig ut på stan för att leta efter manliga oskulder som de sedan för bort och ”inviger” – likt en kalligrafipensel.

Om oskulderna i fude-oroshi-filmerna är skådespelare eller vanliga människor på stan var oklart även för en erfaren porrkonsument som Gunpee. Han bedömde ändå att den enda rimliga förklaringen till kamerateamets intresse för honom var att det rörde sig om en uttagning för potentiell invigning. En sådan chans fick man inte två gånger! ”Beklagligt, ytterst beklagligt”, svarade han gällande det höga antalet oskulder i landet och använde ett byråkratiskt ord för beklagligt som förbehålls politiker som vill uttrycka bestörtning över något. Gunpee hade under hela sitt liv vässat en distinkt självironi med skämt på egen bekostnad. Han hade en inövad jargong för att skapa humor utifrån sin uppgivna sarkasm, och nu hade han trätt in i karaktären. ”Är du själv …?” fortsatte reportern utan att artikulera färdigt frågan. ”Absolut. Jag är oskuld bortom allt tvivel”, svarade Gunpee med blicken fixerad rakt in i kameran. För att understryka hur långt ifrån sex han befann sig använde han en ljudeffekt, bakibaki, som indikerar en magnitud så stor att saker brakar ihop och går sönder. Ordvalet var lika oväntat som utsökt. ”Det verkar finnas ett samband mellan lägre inkomst och sannolikheten att vara oskuld”, fortsatte reportern. ”Jag har inga pengar och ingen flickvän. Jag tror att kvinnor dras till män med mer pengar”, inflikade Gunpee. Efter ytterligare några frågor tycktes intervjun vara över. Kvinnan tackade för sig och drog vidare med sitt kamerateam. Han fick inte följa med till någon filmstudio. Hade han inte klarat uttagningen? Var det ett skämt? Gunpee var förvirrad.

Nästa dag på jobbet tillrättavisade Gunpee, som var telefonist på ett callcenter, en uppnosig 20-årig kille som hade gjort en kund upprörd. ”Jag har sett klippet. Vill du att jag ska sprida det till hela kontoret”, hotade 20-åringen. Kvinnan som Gunpee hade pratat med var, skulle det visa sig, reporter på en känd online-tv-kanal. Intervjun låg nu ute på nätet och inom några dagar var den uppnosiga 20-årigens hot om att sprida den på kontoret substanslöst. Nu var det inte bara Gunpees kollegor som hade sett klippet – det var miljoner japaner. Hans ansikte skickades runt på sociala medier och meddelandeappar i form av en egen giffFotnot: Rörlig bild som används i chattar och på internetforum., och folk instagrammade när de fick syn på honom; män (inte kvinnor) ropade efter honom och ville ta selfies, särskilt om de var fulla på stan, och tackade honom för hans mod att ge offentlig röst åt den marginaliserade grupp som landets ofrivilliga oskulder utgjorde. Det var oklart om de menade allvar eller om de var ironiska. Efter att ha undanhållit sin livslånga sexlöshet för alla han kände hade han nu, inom loppet av några veckor, blivit Japans mest offentliga oskuld. Mitt liv är över, tänkte han när omfattningen av hans kändisskap började sjunka in. Intervjun var ett läckt sexklipp fast tvärtom, en digital tatuering i form av en inverterad sexskandal som nu skulle följa honom livet ut och även efter hans död, förevigad på internet. Det fanns ingenstans att fly.

Gunpee osade motsatsen till sex.

Hur visste reportern att Gunpee var oskuld? Var det så att hans utstrålning och utseende så starkt signalerade sexlöshet att det syntes på långt håll? Reportern kom trots allt springande efter honom från över 30 meters avstånd. Gunpee var 175 centimeter lång, med en platt frisyr som såg ut som en skidhjälm, och han var överviktig. Hans övervikt var inte den typen som de ekonomiskt välmående männen i stadens finansdistrikt drog på sig som ett resultat av för lite sömn, för mycket alkohol och en jobba-hårt-festa-hårt-livsstil, den övervikten som kom med spritfeta kinder, påsar under blodsprängda ögon och en för tajt skjorta med spända knapphål. Gunpees övervikt var melankolisk och uppgiven. Den var inte en konsekvens av en livsstil utan en konsekvens av en livssituation. En avsaknad av fysisk aktivitet eller ens en tanke på att ta hand om sin kropp och hälsa, ett delvis uppochnervänt dygn till följd av nattskiftsarbete och en kost bestående av snabbnudlar, risbollar och potatischips. Likt finanskillarna drack han en del alkohol, men mest billig öl. Han hade också skjortor, men de var kortärmade, pösiga över en skrynklig t-shirt med motiv av anime-karaktärer: interna skämt som bara kunde uppfattas av personer som sett just den serien, mestadels andra män med liknande intressen. Han gick framåtlutad med hopsjunkna axlar och använde ett överdrivet artigt språk när han pratade med människor som han inte kände, särskilt kvinnor. Han hade accepterat att han inte var föremål för sexuell eller romantisk uppmärksamhet och han tänkte inte göra något åt det. Gunpee osade motsatsen till sex.

*Japans sydligaste region, platsen där Gunpee växte upp, är känd för sina ramennudlar och för de mest konservativa och tystlåtna männen i landet. Hans pappa levde upp till stereotypen; han var fåordig och menade att mannen var hushållets stöttepelare och därmed den som skulle bestämma. Trots detta hade pappan själv inte många åsikter. Eller så hade han det men saknade vilja eller förmåga att uttrycka dem. Han var däremot tydlig med att utseende och hygien inte var viktigt. Han gick ut, även på stan och handlade, i pyjamas och ansåg att det var onödigt att duscha.

Gunpees föräldrar verkade inte tycka om varandra särskilt mycket, de hade nog aldrig gjort det, men accepterade och respekterade samarbetet som de hade byggt upp genom åren. Gunpee misstänkte att ingen av dem skulle ha hittat en partner och gift sig om det inte varit för att deras familjer hade introducerat dem för varandra. På 80-talet när de träffades fanns en stark press från samhället att alla skulle gifta sig. Lyckades man inte hitta någon på egen hand var det upp till familjen att söka efter en lämplig kandidat. ”Rummet var så mörkt att jag inte såg hur hon såg ut”, skämtade hans far när han berättade om hur han träffade sin fru. Så länge den föreslagna personen var acceptabel var det praxis att gå med på arrangemanget. Det blev enklast så. Gunpee betraktade därför sin existens som en ren bonus. Om reproduktion bara hade förekommit som en följd av ömsesidig sexuell och romantisk attraktion, om ingen hade pressat hans föräldrar till att gifta sig och ha barn, då skulle han inte ha funnits.

Med Gunpees självbild föll det sig naturligt att inte ta plats. I gymnasiet såg han till att driva med sig själv innan någon annan hann göra det. Han var rolig och ibland till och med gullig, men rollen som han spelade – smårund, klumpig och älskvärd – saknade sexualitet. Gunpee upplevde också att han aldrig förstod sig på det motsatta könet. Han mindes särskilt tydligt när tre tjejer från hans klass kom fram till honom. En av dem frågade: ”Vem av oss är tjockast?” Gunpee blev lite ställd men förklarade tydligt att ingen av dem var tjock alls, alla tre såg normalviktiga ut. ”Men dumåste välja en!” sa de hotfullt. Pressad och vilsen pekade han på en av tjejerna: ”Okej, du kanske.” Tjejen brast genast ut i gråt, sjönk ihop på golvet och tumult uppstod. Snart var han omringad av ett tiotal upprörda tjejer som skällde ut honom för att han varit så oförskämd och taskig.

I Japan omges sexlöshet av en mystik inlindad i sarkastisk humor. Det sägs att om en man fyller 30 år utan att ha haft sex kan han utöva magi. Sexualiteten som inte fått något utlopp har slutligen nått en gräns där den likt en överhettad kärnreaktor slår om till en långsam härdsmälta vars energi kan omvandlas till övernaturliga krafter. 30-åriga manliga oskulder kallas därför för trollkarlar. Termen populariserades på internetforum kring millennieskiftet och är idag etablerad i vardagsspråket (30-åriga oskulder är inte ett helt ovanligt samtalsämne i den japanska vardagen).

Trots sin blygsamma status på skolgården kunde gymnasie-Gunpee inte föreställa sig att han tio år senare skulle närma sig trollkarlsstadiet. Livet skulle ju börja efter gymnasiet. Han hade kommit in på ett av Tokyos flottaste universitet, Aoyama Gakuin, känt för sina urspårade fester och trendmedvetna studenter. Han hade pluggat hårt för att klara antagningsprovet och föräldrarna hade gått med på att betala den saftiga terminsavgiften. Där skulle han nylansera sig själv som mer social och rolig, och – som han uttryckte det många år senare – ”nå någon sorts lägstanivå av attraktivitet för att skaffa en flickvän.”

På universitetet blev han känd som ”papperskassemannen”. Han bar sina saker i en papperskasse istället för i en väska, vilket inte var förenligt med att ”nå någon sorts lägstanivå av attraktivitet för att skaffa en flickvän.” Gunpee förstod sociala konventioner. Han visste att hans papperskasse inte såg bra ut. Men han orkade inte anstränga sig, brukade han säga. Fast egentligen var det nog så att han inte vågade. Tänk om någon skulle förstå att han ville vara mer attraktiv, att han ville ta sig själv på större allvar. Hur patetisk skulle han inte framstå om han försökte för hårt? Det kändes tryggare att ta skydd bakom en papperskasse.

Läs en intervju med författaren.

Läs fler bokutdrag.