Håkan Hellström, Goethe och Slas

För mycket har skrivits om Håkan Hellströms influenser av Morrissey, för lite om vad artisten har hämtat från Goethe. Henrik Ekblom Ystén bestämde sig för att granska hellströmsk poesi med hjälp av litteraturhistorisk lupp.

Håkan Hellström växte upp med Johann Wolfgang von Goethe. I en intervju med tidningen Café 2013 berättade han att mamma Christina är svag för den tyske romantikern: “Hon har alltid läst mycket litteratur, och kan recitera långa stycken från Faust fritt ur minnet.”

Naturligtvis kan sådant sätta spår. I synnerhet hos en person som har beskrivit sitt låtskrivande som ett evigt återbruk: “När jag gör musik går jag hela tiden längre och längre tillbaka i tiden och återanvänder grejer som redan gjorts”, sa Håkan Hellström till Aftonbladet 2002, som ett svar på den tidens anklagelser om att han mest ägnade sig åt stöld. Det talades om tydliga influenser från Morrissey och Bob Dylan. Eller för all del om ett rent plagiat av Andrew Lloyd Webber som lät advokater vapenskramla för att se till att singeln Kom igen Lena drogs tillbaka, eftersom B-sidan När jag ser framåt var alltför lik Pie Jesu. I svallvågorna av debatten startades till och med en sajt med namnet Håkan Helstöld, där artistens mer eller mindre uppenbara lån listades löpande.

Men musikaliska inspirationskällor är en sak, litterära en annan. Så det är hög tid att lusläsa göteborgspoeten med nya glasögon och utröna: Finns det några författare som har skäl att tjura över att en artist som fyller Ullevi till bristningsgränsen har snott deras idéer?

Mark Twain, Stephen King och Fjodor Dostojevskij. Det var de tre milstolpar som Håkan Hellström lanserade när Vi Läser i en intervjuFotnot: Stäng[Intervjun](http://vilaser.se/jag-dromde-om-en-van-som-huckleberry-finn/) i Vi läser. bad honom avslöja sitt litterära liv för tolv år sedan. Och visst skvallrar några låttexter om influenser från författarskapen. I Precis som Romeo sjunger Hellström ”kan du älska mig som raketen älskar explosionen?/kan du älska mig som Huckleberry älskar floden?”, med en blinkning åt Twain. Och i 2 steg från Paradise tittar Dostojevskijs Brott och straff fram i raderna: ”Du vet inte när/men det kommer en dag/när ingen i gränden här vet vem du är/och du får vila ut/men jag tror det blir skönt/det finns en ny Raskolnikov nu.” Stephen King då? Ja, det närmaste man kommer clownmonstret Pennywise i Hellströms favoritbok Det är väl Magasinsgatan, där låtens huvudperson går ner sig på klubbarna och får höra: ”Titta på den där clownen, han är alltid så där”.

Mer explicit är Håkan Hellström med sin passion för två andra författarskap. I Så länge du är med mig sjunger han ”det gör inte ont/att inte leva i Slas/och det gör inte ont/att inte leva i Sture Dahlström”, och lyfter därmed upp två författare som han i flertalet intervjuer har talat sig varm för.

Vad det är han finner så fascinerande med Slas (också känd som Stig Claesson) framgår inte. Kanske är det bohemens tillbakalutade betraktande av omvärlden, lite som när Hellström själv i Tro och tvivel berättar om stunderna på Långedragspaviljongen: “Där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen/och vi såg på de unga och glömska/i båtar och i varandras armar/och tänkte/skuld och lidande väntar på er fortfarande.”

Eller måhända är det Slas förmåga att ibland röra sig fritt mellan fiktion och sanning som lockar en artist som en gång konfronterades av tidningen Faktum med att han var fullständigt motsägelsefull, alternativt rent lögnaktig, i sina intervjuer. Än hade Hellström haft en jobbig uppväxt, än en bra. I ena stunden hade han aldrig haft ett jobb, i nästa fem jobb samtidigt. Hellströms replik: ”Vad spelar det för roll vad som är verkligt eller inte? Verkligheten består av hur vi väljer att förvränga den. Alla har sin version av den och det viktigaste är att man förvränger den tills man har en värld man trivs i.”

Sture Dahlström-inspirationen är mer påtaglig. Sveriges främsta Beat-författare skrev – liksom amerikanska förlagan Jack Kerouac – vindlande, fort och flängigt om ett lika vindlande, fort och flängigt liv. Till exempel i Änglar blåser hårt, en roman om jazzmusikern Jeb som reser runt på klubbar i Europa under 1950-talets mitt för att insupa allt på så kort tid som möjligt, och där den spännande världen finns någon annanstans än hemma.

För den som kan sin Hellström är steget från Jeb inte långt till de karaktärer som ”ramlar dåliga gatan fram” eller vill ha arsenik eftersom ”stan är full av tanter och tragik”. Att Håkan Hellström själv avslöjar ett visst Beat-intresse i ungdomens kompisgäng i låten Street Hustle, där han sjunger att de som unga gick in på falsk-legg – ”på ditt stod Kerouac, på mitt Morrissey” – är föga förvånande.

Den här typen av name-dropping finns det gott om i hellströmsk poesi. I ena stunden köper någon röka från ”en kara på torget och går hem och lägger sig på sängen och läser Beppe Wolgers” (Zigenarliv Dreamin’), i andra flirtas det med Samuel Beckett när Lena är 40 år ”och ligger vaken i sängen, hon vet att Godot aldrig kommer” (Öppen genom sommarnatten). Och så plötsligt dyker Shakespeare upp! Både i Precis som Romeo och i Livets teater där Hellström låter den engelske dramatikern vråla ”jag tror du hör mig nu” rakt in i huvudpersonens öra.

Själv är Hellström – i Klubbland– bedrövad efter en förlorad kärlek: ”För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va/jag läser aldrig Proust igen/för slutet gör för ont i mig”. Om det gäller finalen på hela Proust-serien – en vemodig middag hemma hos ett gäng vars glory days ligger långt tillbaka i tiden – eller om det enbart refererar till en kärlekskrank yngling som inte orkar spana efter den tid som flytt förblir outtalat.

Är det stöld?

Helt klart är i varje fall att Håkan Hellströms pappa Björn var något på spåren 2014, då han intervjuades av Aftonbladet och avslöjade sonens vurm för böcker: ”Han läste mycket, det gör han fortfarande, och hämtar inspiration från alla möjliga håll, kanske är det också det som gör honom omtyckt som artist, att han hämtar ur olika genrer och skriver på ett sätt som folk kan känna igen sig i.”

Det låter rimligt. Alla kan förstås inte sin Goethe på handens fem fingrar, men tillräckligt många har så hygglig koll på Den unge Werthers lidanden att en textrad i Man måste dö några gånger innan man kan leva når fram – ”och hennes nya kärlek/bände ner honom så lätt inför henne/utan att ens känna till den unge Werthers lidande”.

Lite illvilligt kan man inflika att den utskrivna referensen döljer en annan – nämligen till Charles Bukowski vars berömda citat ”You have to die a few times before you can really live” utgör titeln på hela låten. Och nästintill lika fräck har artisten varit i Hurricane Gilbert, där han sjunger ”nu har du lika långt till stjärnorna/som stjärnorna till dig”, vilket för en Bruno K. Öijer-läsare för tanken till diktsamlingen Det förlorade ordet från 1995, där Öijer diktar: ”troligen min väg bort/hade jag lika långt till stjärnorna/som stjärnorna till mig.”

För att inte tala om ovan nämnda Slas. Om fascinationen för författaren i intervjuer har varit lite grumlig blir den desto tydligare i låten Klubbland. Hellström sjunger ”och compadres, ni trodde man kunde svika kärlek/oh-oh ooh yeah/men det kan man inte”, och det låter som ett eko från boken Efter oss syndafloden i vilken Slas skriver: ”Förälskelse kunde övergå i kärlek och några av oss trodde att man kunde svika kärleken. Det kan man inte.”

Med tanke på att Bob Dylan numera är nobelpristagare i litteratur är det förstås också värt att nämna både låten Uppsnärjd i det blå– en direkt översättning av titeln på Dylan-klassikern Tangled Up in Blue – och 2 steg från Paradise där Hellström glatt refererar till Mr. Tambourine Man i raderna: “Oh ja herr tamburinspelare/I denna jingel jangel morgon/kommer jag att följa dig.”

Är det stöld? Knappast. Snarare en kärleksförklaring. Och skulle någon hävda motsatsen kommer Håkan Hellström själv troligen att ha svar. Strategin lanserade han redan 2001, i en intervju med Dagens Nyheter när reportern undrade hur han bemötte påståenden om att hans musik var influerad av den ena eller den andra konstnären: ”Jag brukar låtsas att jag inte vet vilka de är. Även om det är uppenbara stölder, textrader och allting, svarar jag bara med: ’Vem är det?’”

Artikelförfattaren är, liksom artisten, förtjust i att låna andras kloka tankar. Till exempel är ovan nämnda noteringar om Hellströms likheter med Slas och Bruno K. Öijer rena idéstölder – från en Johan Hellström som drev den numera nedlagda bloggen ”Minnenas Motell”, samt från kulturvetare Michael Askanders uppsats ”Känn ingen sorg för mig traditionen: om intertextualitet i poplyriken – exemplet Håkan Hellström”.