Hos Lars Lerin på Lofoten 1999

Nu kommer Lars Lerin med en ny bok om Lofoten. Vi besökte honom och några av hans konstnärskollegor 1999, när han var bosatt på den nordnorska ögruppen. Det var före det stora genombrottet, och på den tiden var Lerin en mycket skygg person, långt ifrån den glade tv-favorit som vi känner idag.

Publicerat i Vi nr 31/1999.

Konstnärerna Lars Lerin, Yngve Henriksen, Tine Lundkvist och Else-Maj Johansson har vissa saker gemensamt: De bor permanent på Lofoten. De har katt. De har en grannkatt som tror att han bor hos dem. De har nyligen byggt en ateljé åt sig. De klarar sig på sin konst.

Lars och Yngve bor i ett rymligt hus på Storgatan i Svolvær, öarnas huvudort. Två hus därifrån bor Tine i orymligt hus. Längst ner på Lofotens sydspets bor Else-Maj. I Sörvågen.

Lofoten består av ett antal öar, sammanbundna av Kung Olavs väg som går genom tunnlar och på broar: E 10. Den slutar i en ort som heter Å. Ö borde den heta, kan man tycka, men det ska den inte, för Å är den sista bokstaven i det norska alfabetet.

Här har man fiskat yrkesmässigt åtminstone sedan 999. Tusenårsjublet firades i början av juli med konstfestival och avtäckning av Per Ungs staty Fiskarkonai Svolværs hamn. Hon står på en knalle, som är fyra meter över havsytan, på en åtta meter hög sockel. Det är Svolværs Frihetsgudinna. Hon vinkar åt Hurtigruten, spanar över havet efter sin fiskande man och funderar på när det kan vara dags att värma upp fisksoppan och torsktungorna.

På Lofoten finns: tre flygfält, tre krigsmuseer, konstcenter, dockteaterskola med verkstad, orkester, fotbollslag (div 1), mexikansk krog, systembolag, världens största vikingahall (83 m), tidningen Lofotposten (upplaga 10 000), Svolvær Pizza Express, ortspoeten Petter Dass (död 1707), bio, 25 000 invånare, 200 000 turister (per säsong), hotell, 5 000 fiskare, torrfiskmuseum, akvarium, gallerier, Odd fellow, frimurare, miljontals torkade torskar, världens äldsta berg, jordbruk, glasblåsning, brist på träd, grottmålningar (3 000 år), gymnasium, Svolværmålaren Gunnar Berg (död 1893), golfbana, otrolig utsikt överallt.

Ingen kinakrog vad vi kunde se.

Bergen på Lofoten liknar alperna, det är Toblerone-toppar och draktänder överallt, taggar som molnen gör sig illa på.

Vi bodde på ett bra och fult hotell som hette ”I lä från havet”, (Havly), i Svolvær. Där finns även Konstnärshuset, grundat av den svenska konstnären Anna Boberg (död 1935, gift med arkitekten Ferdinand). Hon är känd för sina Lofotenmålningar. Även X:et och Amelin har varit där. Lofoten har lockat massvis med konstnärer för mer eller mindre regelbundna besök.

Det var på Konstnärshuset som Lars Lerin träffade Yngve Henriksen. Lars bodde där och Yngve tog upp hyran. Lars hade lockats dit av Per Olof Sundmans böcker (”Människor vid havet”) och Yngve är född i Svolvær, av gammal fiskarsläkt. Dylika anfäder har Lars också, fast pappa hans hade klädesaffär i Munkfors.

Nu bor Lars och Yngve ihop och arbetar i sitt hus, som nyligen kompletterats med en ny ateljé (åt Yngve), ett ombyggt litet förrådshus på gården. De två husen förbinds med en altanliknande brygga, allt enligt egna ritningar.

Jag undrar om de ingått partnerskap.

– Nej, säger Lars, men vi har ett intyg från polismästaren i Hagfors att vi bor ihop.

För Yngve och Lars går det ekonomiskt hyggligt, så bra att Lars kan plöja ner en del av överskottet i garanterat olönsamma, mycket vackra böcker. Ofta med handskriven text. Ibland med träsnitt efter fotoförlagor.

Annars är Lars huvudsakligen akvarellist, i det stora formatet. Mycket skicklig. Något Lofotsljus är sällan för handen i hans verk, snarare mörkret, han målar folktomma miljöer, hus, hamnar, fabriker, även interiörer. Allt har en ödslig, nästan hotfull ton, som låge det thrillermusik under dem.

Yngve och Lars är återhållet pratsamma men gör ett skyggt intryck, Lars brukar smita från sina egna vernissager. De lever för sig själva, Lars tycker det räcker med Yngve och katten.

Yngve målar i olja, hus även han. Folktomt där med. Han ser kåkarna med barnaögon, både inne och ute på en gång, utvikta, kanske lite farliga, man vet inte.

Just nu arbetar Yngve med en beställning från ett kraftföretag i Tromsö som vill fiffa upp sitt trapphus. Det blir flera smala målningar och tre stora kvadratiska dukar, med hus och miljöer, fyllda av detaljer och mystik.

– De som arbetar där ska se målningarna varje dag, så det gäller att de inte blir klara med dem på en gång, säger Yngve, det ska finnas saker och ting att upptäcka.

Det till storleken största verk Yngve gjort är på 240 kvadratmeter, en väldig tygridå till en teater i Nordnorge. Han tvingades hyra en gymnastiksal i Danmark (där trycktekniken fanns) och drömde mardrömmar om den natt efter natt: att den skulle vara en halv meter för kort…

Lars arbetar på förmiddagarna, Yngve mest på kvällarna, då Lars tittar på såpor, de har hur många TV-kanaler som helst. De ställer ut och säljer huvudsakligen i Sverige och har bekymmer i tullen var gång; hur värderar man en ännu icke såld målning? Båda kör med musik under arbetet, Lars bryter tonflödet då och då med Kalle Sändare.

Båda säger att de ligger långt från rådande trender i konstvärlden.

Man själv är styrelse, VD, arbetare

Storgatan är namnet till trots en bakgata (”Alla butiker dör här”) och två hus från Lars och Yngve bor Tine Lundkvist. Hon heter egentligen Ann Catrine. Kom till Lofoten första gången 1976 och kom tillbaka flera gånger, bosatte sig till slut i en dragig fiskarstuga med vågskvalp ända upp på köksfönstret.

1993 köpte hon sitt 58 kvadratmeter lilla hus vid Storgatan,180 000 kr, norskt banklån. Nyligen ritade arkitekten Knut Gjernes en ateljé åt henne. (Han har ritat Else-Maj Johanssons ateljé också). För att få plats med den tvingades hon spränga bort lite berg och hugga ner en väldig rönn. Icke utan ångest.

– Jag har läst att en rönn kan bli uppåt åttio år och jag tänkte att den här, den är säkert sjuttinie, säger hon.

Rönnens hyresgäster, två skator, fick flytta och byggde bo i TV-antennen på huset intill, varifrån de blivit vräkta fem år tidigare.

För att få ihop ekonomin arbetade Tine i fiskindustrin samt som besättning på sightseeing-båtarna. Nu har hon dessutom blivit administrativ chef på Konstnärshuset.

Hon lockades till Lofoten av ljuset, de oerhört snabba väderväxlingarna och stormarna.

– En bra höststorm lockar publik som vore den ett påkostat fyrverkeri, säger hon, ett magnifikt skådespel. Man går ut i stormen och upptäcker att ens bekymmer inte är så stora.

Ateljén kostade 400 000 kr (”Rena vanvettet, med min ekonomi”) och har finansierats med ett lapptäcke av stipendier, eget sparande, lån och statligt småföretagarstöd. Tine är 47 år och säljer nästan enbart i Norge.

– Som konstnär är man ett bolag där man själv är styrelse, VD, arbetare, ekonomidirektör och marknadschef, teknisk direktör och vaktmästare, säger hon.

För att komma ut och lufta sig åtminstone en gång om dagen har hon skaffat sig box på postkontoret nere i stan. Hon arbetar mest med gouache och grafik, och har en tryckpress i ateljén. Den har norske mästaren i tyngdlyftning burit upp åt henne. Han bor i Svolvær.

Ekonomin går på knän och skruvar, men konstnärskapet är en inre drivkraft som tvingar henne fram mot nästa bild, som ropar om att få bli till, ges ett uttryck … alla hennes omålade bilder håller henne i strama tyglar.

Tine har vispat ner en hel del norska i sin svenska.

Else-Maj Johansson, däremot, håller sin svenska ren genom att via en pytteparabol titta på TV4. Hon är 64 år och bor ensam, tillsammans med utsikten över Sörvågens hamn, längst ut på Lofoten, alldeles nära vägs ände.

Hon bor på en höjd, i folkmunkallad Svensktoppen. Där låg ett ruckel som hon och hennes dåvarande man, författaren Lars Nygren, köpte för tusen kronor 1974. De fick börja med att sätta tillbaka panelen som förre ägaren skalat av och lagt i ett skjul: virke är dyrt på Lofoten. (På sistone har fiskarna fått mycket bättre betalt, vilket avspeglar sig i en intensiv renovering av bostadshus, bryggor, kajer och fiskestugor. Samt nybyggen i traditionell stil för turister. Folk som säljer tryckimpregnerat virke har söta dagar på Lofoten).

Else-Maj har gedigen konstnärsutbildning från Göteborg, debuterade i vardagsrummet i föräldrahemmet, Varberg, och gjorde riktig debut med separatutställning på Galleri S:t Nicolaus i Gamla stan, Stockholm, 1962.

En flygande start. Hon sålde allt, inklusive en teckning till Gustav VI Adolf, fick dessutom god kritik av Ulf Linde.

Hon har flackat runt rejält: England, Grekland, Spanien och Paris. Och Lofoten, som hon besökte ideligen, på den tiden turismen var obetydlig, vägarna var grus och det gick fyra färjor till Svolvær.

Det ruckel hon ursprungligen bodde i har efterhand byggts på, mycket skickligt så att huset ger ett intryck av att vara byggt i ett svep, utsikten är otrolig från vartenda fönster och ateljén intill är helt betagande.

Man lever inte av konsten

Ett kyrkliknande trähus, höga fönster och burspråk, litet och stort på en gång, fiffigt inklämt i miljön. Det ger ett intryck av att väga tre kilo, luftigt, flyktigt men stadigt som en havstrut i vinden.

Hennes litografier säljer bra både i Sverige och Norge. Ateljén krävde blott 50 000 kr i lån, allt som allt kostar hem och arbetslokal bara lite över tusen kronor i månaden, och nästa år får hon svensk pension, som kommer att räcka till hus och ett magert kosthåll.

En annan inkomstkälla är målarkurser. Snart sagt hela Sörvågen har gått hos henne, fiskare, elektriker, hemmafruar och ungdomar. Kursen är 32 timmar i hennes ateljé, hon tar 800 per elev och hade 40 stycken förra året.

– Inte visste jag att jag kunde undervisa och inte visste jag att det var så roligt, säger hon.

Kurserna avslutas med stor utställning på ett galleri och efterföljande fest. Som Tine Lundkvist sa: som konstnär lever man måhända inte av konsten men väl av yrket.

Under vintern, den mörka, försvann all inspiration för Else-Maj, hon var som en bil utan motor, inget hände när man vred nyckeln, men sen fick hon tag på historien om Tennes-Kaspara, och då flammade elden upp igen.

Nu målar hon en stor triptyk med motiv från denna kvinnas levnad. Hon hette egentligen Kaspara Katrine Ingeborg Håkonson, (Tennes är en ort) och avrättades 1814 tillsammans med några landsförrädare. x(Bödeln var svensk och hette Jahnson). Hon hade slagit ihjäl sin fästman och även bekänt mord på fem av sina egna nyfödda. Kasparas mor hängde sig efter dotterns bekännelse och själv blev hon religiös i dödscellen. Tragiskt till övermått.

Hon var den sista som avrättades i Moskenes.

På vägen från Sörvågen ser fotografen och jag en handtextad skylt utanför en butik. Årets valkött kostar 99,50 kilot.