En muslim och en kväkare. En flykting och ett kulturbarn. Två ”tjuriga egocentriker”. Vi tillbringade några lugna men samtidigt omvälvande dagar med det äkta paret Sami Said och Abram Martina Lowden.

Grönskan står grällkring Villa Villekulla-liknade konditoriet Lyran tätt invid Mälarens vågor. Sami Said drar fingret över kanten på tekoppen. Hemma i lägenheten har han tesorter som kostar 250 kronor hektot men här får han hålla till godo med en tepåse Earl Grey. I augusti utkommer Satansviskningar, Sami Saids fjärde roman. Den utspelar sig på en internatskola för besvärliga flickor, i en öken i ett namnlöst muslimskt land. När jag frågar honom om hur han fick idén, säger han:

–När jag var liten brukade de vuxna hota med att skicka oss barn till sawa i hemlandet, lumpen i Eritrea. ”Uppför dig, annars hamnar du där!”

Jag är bekant sedan tidigare med Samis anspråkslösa, finurliga sätt. Nu förstärkt av hans äkta hälft, författaren och kritikern Abram Martina Lowden. Födda 1979 respektive 1983 ingår de sedan ett drygt decennium i den svenska, litterära offentligheten. Trots grå stänk ter sig båda betydligt yngre, näpnare om ordet tillåts.