Diamant Salihu: Så knäckte polisen gangstrarnas koder

Hans förra bok – Tills alla dör – var den mest utlånade på anstalterna Hall och Kumla. Journalisten Diamant Salihu har utbildat svenska folket i gängkriminalitet och nu kommer boken om hur det gick till när krypterade tjänster som Encrochat knäcktes.

När ingen lyssnar ges ut på Mondial förlag 20 april.

I ett hus på den franska landsbygden, några mil från Engelska kanalen, sitter åklagaren Alexandre och väntar. På bordet framför honom står hans laptop. Det blå fladdrande ljuset från skärmen reflekteras i hans ögon medan han sneglar mot sin mobiltelefon. När som helst kan ett besked komma.

Alexandre är trött. På sistone har det blivit mycket arbete. Den grova brottsligheten har blivit allt mer gränslös och de kriminella har snabbt anpassat sig till den digitala världen. I centrum för den negativa spiralen står de krypterade chattarna. Där planeras mord, hämndaktioner och handel med vapen och narkotika, helt skyddat från insyn.

För polis och åklagare innebär det en ofta frustrerande katt- och råttalek där de hela tiden ligger steget efter.

Det var under 2017 som allt fler telefoner med krypteringstjänsten Encrochat började dyka upp i olika brottsutredningar, efter att flera konkurrerande tjänsters servrar tagits i beslag. De första telefonerna lanserades via sajter som Ebay, men kom genom åren allt mer att säljas genom personliga kontakter över hela Europa.

Personerna bakom Encrochat hade skapat två olika operativsystem anpassade för de relativt billiga Androidtelefonerna. Det ena hade samma gränssnitt som en vanlig Androidtelefon och var till för att inte väcka misstankar. Därifrån gick det varken att ringa, skicka sms eller surfa. I det andra operativsystemet fanns Encrochat. På de tidiga modellerna kom man dit genom att samtidigt trycka på volymreglaget och den vanliga på-knappen. Sedan skrev man in ett lösenord och som i ett trollslag öppnades den krypterade världen där säkra meddelanden kunde skickas. Funktionen för platstjänster var avaktiverad, men däremot behövde telefonen koppla upp sig mot mobilnätet och närmaste basstation när meddelanden skickades. Det fanns också en säkerhetsfunktion ifall användaren exempelvis skulle bli utsatt för en polisrazzia. Då gick det att skriva in en panikkod som gjorde att allt på telefonen raderades.

Enligt franska myndighetsdokument hade Encrochat ett tag över 60 000 användare, framför allt i Europa.

När det franska gendarmeriets cyberpolis C3N noga analyserar de Encrotelefoner man kommit över görs ett intressant fynd.

All datatrafik från den krypterade tjänsten verkar passera en serverhall i Roubaix. Den franska staden, som på 1800-talet var världskänd för sin textilproduktion, tillhör distriktet Lille. Där är Alexandre ansvarig åklagare med inriktning mot organiserad brottslighet, och det är därför fallet hamnat på hans bord.

Efter att den initiala informationen indikerat att företaget som står bakom Encrochat möjliggör grov organiserad brottslighet beslutade Alexandre och hans kollegor att inleda en förundersökning.

Det är en stor seger.

Till skillnad från i Sverige kan franska åklagare även starta förundersökningar mot juridiska personer – i det här fallet företaget Encrochat. Den främsta rättsliga grunden är att de okända personerna bakom tjänsten erbjuder en odeklarerad och olaglig krypterad tjänst för försäljning i Frankrike. Och de gör det med full vetskap om att deras kunder använder den för att begå allvarliga brott.

Sedan Alexandre kallat in ytterligare teknisk expertis från den franska underrättelsetjänsten sitter han nu med datorn uppslagen och väntar på en lägesrapport från den hemliga operationen. Han tittar ut genom fönstret, drar handen över sitt snaggade mörka hår. Då ringer det på hans telefon. Med darr på handen för han luren till örat. Rösten i andra änden tillhör en medarbetare på den franska cyberpolisen.

”Vi är inne. Vad gör vi nu?”

Alexandre förstår att det är ett genombrott, men han kan ännu inte föreställa sig omfattningen av vad som just skett.

Efter ett par omtumlande timmar i samtal till några få utvalda länder inom Europol står det klart att Alexandre och hans medarbetare kan ta del av tiotusentals ledande kriminellas pågående brottsplaner. Det är en stor seger. Ändå känner Alexandre obehag, det som skrivs i chattarna har en råhet som lämnar få oberörda.

Dessutom är det bråttom.

Om upptäckten ska ha någon betydelse gäller det att säkra så mycket bevisning som möjligt innan det blir uppenbart för användarna att deras telefoner inte längre är skyddade. Samtidigt behöver man stoppa alla mordplaner som man nu kan följa i realtid.

Och de är fler än någon kunnat föreställa sig.

I början av 2020 är den svenska polisen Putte placerad på Europols högkvarter i Haag i Nederländerna. I likhet med de flesta handläggare på Nationella operativa avdelningen (Noa) håller han gärna låg profil. Men de som minns Putte från arbetet i yttre tjänst beskriver en social, vältränad, lång och skallig man.

Mellan 1994 och 2004 jobbade han som närpolis och narkotikapolis i Västerort i Stockholm. Där ligger Rinkeby, Tensta och Husby, bostadsområden som polisen klassar som särskilt utsatta. Ena dagen patrullerade han på torgen, nästa dag spanade han på något misstänkt. Att det pendlade mellan högt och lågt var tjusningen med jobbet. Närvaron gav också en respekt bland knarkförsäljarna. De visste om spelreglerna och att de hade polisen efter sig. Men på den tiden var det gram och hekton som togs i beslag, det fanns inte på kartan att minderåriga kurirer skulle transportera fem kilo kokain i en ryggsäck. På gatan skulle sådana mängder kunna säljas för uppemot fyra och en halv miljoner kronor.

En viktig anledning till att Putte är på plats i Haag är att svenska kriminella börjat etablera sig allt mer internationellt. De är i Grekland, Nederländerna, Marocko, Somalia, Turkiet och Sydamerika – men framför allt i Spanien. En period befinner sig så många som tvåhundra svenskar från den kriminella miljön i Spanien, långt från de svenska myndigheternas vakande ögon.

Förutom värmen och avståndet till svensk polis, Kronofogden och andra myndigheter är Spanien det perfekta navet för den som vill göra narkotikaaffärer. Europa har blivit en så viktig marknad att kartellerna och maffiorna har egna representanter på plats i flera länder, inte minst i Spanien. De arbetar aktivt med att hitta köpare till kokain från Sydamerika, cannabis från Marocko och amfetamin och ecstasy från knarkfabrikerna i Nederländerna. I hamnarna runt om i Europa finns korrupta hamnarbetare och tjänstemän, så kallade ”dörrar”, som låter laster med narkotika slinka förbi, vanligen mot ersättning. Men även för den hederliga hamnpersonalen är det omöjligt att kontrollera de miljontals containrar som årligen anländer. Narkotikan göms bland laster av frukt och andra varor som hämtas upp av transportföretag och skickas vidare till ”grossister” som levererar till olika kunder som förbeställt önskad mängd, ofta via krypterade telefoner.

I Europa omsätter bara kokainmarknaden uppemot 119 miljarder kronor årligen, enligt en EU-rapport. De sydamerikanska kartellerna har dessutom börjat skicka egna kemister för att få igång lokal tillverkning av syntetiska droger.

Det var länge svårt för svensk polis att få till ett bra samarbete med sin spanska motsvarighet när det handlade om narkotika. Hundra kilo hasch som skeppas på snabba båtar från Marocko över Gibraltarsundet för vidaretransport till Sverige är normalt sett ingen prioritet för ett land där tonvis med knark smugglas in systematiskt.

Det ville svensk polis ändra på.

Tidigt under våren 2018 hade Putte och andra från det svenska rättsväsendet träffat spanska kollegor på Europols högkvarter. Syftet var att försöka övertyga spanjorerna om att samarbeta mer kring de kriminella nätverk från Sverige som etablerat sig längs solkusten.

Efter någon månad åkte Putte och hans kollegor till Malaga för att fördjupa samarbetet. De hade tur eftersom det just då pågick en omfattande spaning gällande internationell narkotikasmuggling där ett tjugotal svenskar var synliga. Spanjorerna ville veta mer om vilka personer de hade att göra med, och för Noa var de lätta att känna igen. Nästan alla hörde till den svenska kriminella eliten och kunde kopplas till några av Sveriges mest ökända kriminella nätverk: Bandidos, Bredängsnätverket och Dödspatrullen från Stockholm, men också grovt kriminella från Malmöregionen.

”Ni kommer att få ett helvete. Många är potentiella mördare”, varnades spanjorerna.

Bara några månader senare fick svensk polis rätt när deras spanska kollegor hörde av sig för att få hjälp. De var helt enkelt tvungna efter flera brutala våldsdåd där de misstänkta hade koppling till Sverige.

Det rörde sig om mord, kidnappningar och sprängningar. Bland annat avrättades en man i samband med sin sons konfirmation i västra Marbella. I augusti fann polisen två män från Stockholmsområdet i en bostad i Mijas. Den ena hade varit fastbunden och knivhuggen men lyckats larma en granne, medan den andra hade strypts och skjutits till döds. Några dagar senare sköts ytterligare en person ihjäl med nio skott av en maskerad man som smugit fram bakom ett sopkärl.

Våldsvågen med svenskar fick stor uppmärksamhet i spanska medier, och snart benämndes de misstänkta som ”Los Suecos”, Svenskarna. Det var också under den här perioden som spansk polis fick upp ögonen för en gängledare som efter ett mordförsök i Malmö flytt staden. Det var Amir Mekky, en dansk medborgare med palestinska rötter som vuxit upp i Malmö där han kommit att bli en av stadens mest ökända kriminella.

Det var han som pekades ut som ledare för Los Suecos, som spred skräck på Solkusten. Och för Putte och de andra på Europol är han under våren 2020 en eftertraktad brottsling.