Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Skolbänk i en tillfällig skolbarack.

De nya skolorna rimmar illa med barnkonventionen

Skolbänk i en tillfällig skolbarack. Foto: Jeppe Gustafsson/TT

Skolelever får allt mindre yta att röra sig på, visar en ny rapport. En tillfällig barack på en asfalterad skolgård berättar om ett samhälle som inte hinner eller vill investera i lärande, skriver Dan Hallemar.

I en ny rapport från Boverket och SCB slås fast att elever fått allt mindre yta utomhus att röra sig på. Mellan 2014 och 2020 har det skett ”en klar minskning”. Dessutom har det man kallar ”friyta” minskat också i absoluta tal. Orsaken till minskningen är, skriver man, ”ett ökat antal elever på befintliga friytor” och en förtätning av skolgårdar med paviljonger och nya byggnader. Sedan man började studera har ytan för skolbarn minskat varje år.

En elev på en friskola har i genomsnitt 22 kvadratmeter mindre plats att röra sig på utomhus jämfört med en elev på en kommunal skola. Ytorna minskar också i tätbebyggda områden där barn har svårare att gå eller cykla till skolan, där skolgården därför är viktigare som plats för rörelse. Enligt Folkhälsomyndigheten minskar barns rörelse; 11-, 13- och 15-åringar tillbringar 70 procent av sin vakna tid sittande eller liggande.

Rörelse kräver yta. Boverket rekommenderar att en skolgård har omkring 30 kvadratmeter friyta per elev eller är minst 3000 kvadratmeter. Forskning visar att elever med mindre yta än så har svårt att tillgodose sitt rörelsebehov annars. 42 procent av alla elever i landet har mindre än 30 kvadratmeter. Men ytan minskar inte överallt och skillnader är stora över landet. Skolan är i det avseendet inte jämlik.

I den barnkonvention som varit lag i Sverige i två år står att barn har rätt att delta i de planeringsprocesser som rör dem. I en krönika i tidningen Hållbart byggande skriver förbundsdirektören för Sveriges Arkitekter Tobias Olsson om barnperspektivet i barnkonventionen att de har noterat en negativ utveckling som går stick i stäv med det: ”Barns friytor och rörelsefrihet krymper”. Det här kan påverka ”barns och ungas välmående” och med följden att ”skolresultat försämras”.

Vad vi gör med skolorna berättar mycket om oss, som samhälle.

I Jadwiga Krupinskas nya bok Skolarkitektur – formar den oss? går hon igenom olika tiders idéer om pedagogik och dess relation till skolornas byggnader. Under läsningen av Krupinskas bok och den långa historien av att organisera skolan och dess relationer till samhället undrar man: Vilket samhälle är vi här och nu?

Vad betyder det att skol- och förskolegårdar i nya stadsdelar är så små att det inte finns plats att leka? Hur ska man förstå barackskolorna som landar på asfaltsgårdarna? Vad säger det att nya friskolor flyttar in i gamla kontorsbyggnader och industriområden?

Utopiska skolor som vill vara öppna.

En tillfällig barack på en asfalterad skolgård i en förstad berättar om ett samhälle som inte hinner eller vill investera i lärande. De tillfälliga billiga barackerna som en spegelbild av de nya dyra bostäderna intryckta mellan de gamla husen i förstaden.

Det kommer att byggas fler skolor i Sverige de närmaste tio åren än det har gjorts på länge. Varje tid behöver hitta sitt sätt att bygga skolor. En intressant sida av skolbyggandet som Krupinska visar på är föreställningen om skolan ska vara en spegel av samhället, en reaktion mot det som är eller en idé om ett nytt?

När man byggde en liten folkskola i trä på en mindre ort på 1800-talet var det en bild av relationen mellan kyrkan och lärandet. Predikstolen och katedern som varandras spegelbilder.

De så kallade öppenplanskolorna på mitten av 1960-talet var istället utopiska skolor som vill vara öppna, utan väggar, för att de som gick där skulle bli öppna och demokratiska. De kritiserades hårt för problemen som det innebar för pedagogik och lärande. ”Ett fiasko”, konstaterar Krupinska.

I början av 1970-talet börjar man i den svenska skolan istället tala om skolan som en småskalig hemlik plats för närmare relationer mellan elever och lärare. En skola med hemavdelningar, klassrum och mindre grupprum. Här blev den sociala närheten en reaktion på det samhällsbygge efter 1960-talet som uppfattades som storskaligt, anonymiserande och med ordningsproblem. Skolan som en social och trygg plats.

Skolbyggnadens organisation blir här en reaktion på ett samhälles tillkortakommanden, den ska kompensera för något som samhället runtomkring inte klarar av.

Vad skulle man vilja förvänta sig av skolor idag? Förutom det självklara att skolgårdar inte ska hanteras som en kvadratmeter-prissatt mäklarvara i kampen om mark så är skolans relation till det omgivande samhället intressant, och ett historiskt tema som återkommer: Skolan som en egen sluten pedagogisk värld eller skolan som en del av staden.

När folkskolan med urbaniseringen i allt högre utsträckning under 1900-talet blev en skola i staden kom också synen på dess relation till det omgivande samhället att förändras. Samhällets auktoritet, dess relation till kyrkan, var annorlunda. Den växande staden med alla dess nya inslag formade vardagen. Spårvagnar, fabriker, gatornas liv. I Berlin hamnade till exempel ofta skolorna på bakgårdarna, som små oaser. Här formades den växande stadens gemenskap och uppfostran. Staden runtomkring blev inte sällan en viktig del av läromedlet. De så kallade storstadspedagogerna önskade göra staden meningsfull för barnen – och omvänt att göra barnen till aktiva, kunskapssökande medborgare i stadsmiljön. Gatan var en kunskapsmiljö.

Här anas den nya industrialiserade stadens liberalism, en ny världsordning där barnen skulle vara och bli en del av de nya rörelserna. Här finns närheten mellan skolan och staden, en närhet som gör att barnen inte kan uteslutas, som gör dem till en självklar del av samhället. Det som är problematiskt är att samhället inte förändras eller planeras utifrån deras behov. De kastas rakt in i det.

Det här kan man ta med sig in i nutiden. Skolan behöver börja med barnen, lärarna och deras närmiljö, hela vägen ut på skolgården. Men sedan kan de kopplas till samhället. Det här kan i förlängningen motivera att den får ta mer plats.

En skola nyttjas bara i snitt 178 dagar per år. Det finns plats för mer samhälle i skolan. Skolbyggnaden med kultur, gemensamma lokaler för kvällsverksamheter, bibliotek, restaurang, idrottslokaler.

Krupinskas bok har en fråga i titeln: Skolarkitektur – formar den oss? Svaret är så klart ja. Men frågan kan också ställas utåt, mot samhället, för skolarkitekturen formar också ett samhälles föreställning om sig själv. Vilka vill vi vara?

Vill vi krympa våra barns värld, eller vidga den? Vågar vi ställa skolan i mitten av samhället, som kyrkan mitt i byn? Omgiven av en stor grönskande skolgård.

Fotnot: Rapporten från SCB och Boverket heter: Grundskolor och friytor. Nationell kartläggning och uppföljning av grundskolelevers tillgång till friytor 2018—2020