Lena Endre, Ulla Skoog och sista skratten med Lorry

Lena Endre drömde om att spela gitarr som Jimi Hendrix och Ulla Skoog skrev dystra dikter. Men skådespelare blev de, båda med en finkalibrerad förmåga att blanda komik och allvar. Nu gör deras Lorry-gäng ett sista framträdande i tv.

Sverige, den 19 oktober 1989. Klockan är strax efter tio på kvällen. I den ena av landets två statliga tv-kanaler ska strax en bomb brisera. Utanför vardagsrummen i det forna folkhemmet är mörkret kompakt. Sportnyheterna har just klingat ut. På slaget 22:10 drar det igång. Programmet som sägs vara riktat till ”frånskild och mogen ungdom” är döpt till Lorry och är inspelat inför publik i tv-husets studio 3. I dess ensemble på scen: två kvinnor, tre män.

Snart ska Ulla Skoog dyka upp i en sketch där hon helt klädd i leopardpäls spelar snipig Östermalmsdam vars väninna, gestaltad av en viss Johan Ulveson, är döpt till Klitoris. Medan Lena Endre i en pastisch på programmet Boktipset läser högt ur den fiktiva memoaren Politik är att knulla.

Visst bjussar Lorry på lättsamheter. Men det är det politiskt stenhårda och tabubrytande innehållet som står ut. Blir till en osäkrad granat packad med satiriskt splitter.

En fotostudio i ett stenhus i Stockholms innerstad, 33 år och 30 dagar senare. Ulla Skoog och Lena Endre träffas i ett möte speciellt för Vi. Saken är den att första upplagan av Lorrygänget arbetat tillsammans igen, i en tv-serie med premiär på juldagen. Den heter Äntligen! och är en komedi med tragiska stråk där den forne gruppledaren Peter Dalle spelar död ekonomiprofessor. Vars kamrater, som hållit ihop sedan Almstridens rödvinsdimmor, bestämmer sig för att mörka hans död för att han ska kunna ta emot ett stort pris.

Ulla Skoog sitter i en fårpälsombonad fåtölj när Lene Endre dundrar in. I går kväll hade pjäsen Tid för glädje, där Lena spelar en av de framträdande rollerna, premiär på Dramaten.

Blixtsnabbt börjar de falla varandra i talet.

– Jag har repeterat varje dag i sju veckor och känner mig helt slut efter premiären. Jag har gått ner 1,5 kilo bara den här veckan. Det är hemskt. Och sedan tänker man också: Nu dör jag. Och det blir aldrig bättre heller, säger Lena.

– Det blir det inte, svarar Ulla.

– Man blir bara mer och mer nervös för varje gång, säger Lena.

– Så är det, konstaterar Ulla.

– För man har mer att förlora, säger Lena, man kan förlora hela sin karriär om man gör bort sig.

– Men spelar det någon roll, nu?

– Det gör det ju faktiskt inte, kanske. Men så tänker vi inte.

– Absolut nej!

Båda tillhör landets skådespelarelit och vet vad de talar om. Men hur började alltsammans?

Ulla, jag läste i en intervju att din komiska talang upptäcktes redan när du växte upp i Lerum, av din lärare som lät dig sitta framför klassen och associera kring ord?

– Ja faktiskt. Min fantasi tog aldrig slut.

Det är ju en sorts urform av improvisation!

– Det kan man säga.

Och senare?

– Jag satt hemma och skrev dikter och var mörk och dyster. Jobbade på SJ och inom vården i Göteborg. Men så såg jag en annons för en kurs som förberedde en inför Scenskolan. Jag sökte in, paniskt livrädd.

Men varför söka då?

– För att jag avskyr att vara rädd, och då måste jag övervinna det. Genom att ge mig in i saker besegrar jag min rädsla. Jag blev första reserv men sa upp platsen jag fick för att de ville ha in fler killar. Det räckte ju att jag varit så modig att jag vågat söka!

Du gav upp din plats, för en man?

– Ja, undra vad som hände med honom.

Okej, teater blev det ju ändå, första pjäsen du spelade i?

– Det var en barnpjäs, Gräddvargen, som handlade om kolonialismen i Afrika. Jag gjorde naturligtvis den elaka vargen.

Och vargen, det var förtryckaren?

– Precis. Jag var ju rolig också, så barnen i publiken älskade vargen, och det var ju inte meningen. Så vi fick lägga till en prolog där de lärde sig att man ska älska folket! Det var en uppsättning i en av de fria teatergrupperna i Göteborg som jag spelade i.

Och du Lena, du drömde om att bli skådespelare?

– Över huvud taget inte. Jag spelade gitarr, dyrkade Jimi Hendrix och skulle bli musiker.

Hemma, fanns några teatervibbar där?

– Inga alls. Fast morfar var väldigt duktig på att deklamera, de bodde uppe i Ådalen. Han och min mormor gjorde kabaréer på Frånö Folkets hus, alltså stället där själva kravallerna utgick ifrån. Jag har sett fantastiska fotografier, futuristiska modernistiska dekorer, mormor som balettdansös, morfar i hög hatt. Men något hände när jag besökte en studio högst upp i ett hus på Östermalm, som lärde ut en mycket fysisk form av teater, i det närmaste en form av cirkusakrobatik. Jag förstod inte vad det var de höll på med, men jag bara kände: Här måste jag vara.

Lena Endre börjar på Scenskolan. Åker på fängelseturné med en pjäs där hon och klasskamraten Gunilla Röör sitter i ett badkar på scen.

Så: Filmdebut 1984 med Slagskämpen, en thriller med kalla kriget-tema.

– En dag när vi skulle spela in en scen var jag sjuk och hade 39 graders feber. Jag körde en stor amerikanare och höll på att ha ihjäl ett halvt filmteam, det gick ju bra, men ändå.

I samma veva: Intervjuad i Damernas värld, som annonslockar med rubrik där Lena Endre säger: ”Jag ska bli världens bästa skådespelerska”.

– Herregud vilket uttalande!

Men känslan, världen låg öppen?

– Verkligen inte. Mitt självförtroende var inte på topp. Jag var egentligen fruktansvärt rädd för att stå framför folk.

Också Ulla Skoog tar sig in på Scenskolan i Stockholm.

– Ja. Och spelar i Brott och straff på Stadsteatern.

Det var också där du spelade i Staffan GöthesEn uppstoppad hund?– Ja, jag spelade nattbiträdet, en roll som många ville ha. Karaktären rökte oavbrutet och hade jättedåligt självförtroende och till sist blev hon heroinist. Och det var då Aftonbladets krönikör Lasse Anrell utnämnde mig till Sveriges roligaste kvinna. Ganska otippat, för det var egentligen en mycket allvarlig pjäs.

Då hade hon redan hunnit slå igenom stort i Fria proteaterns revyMed tvättad hals.

– Där gjorde jag en tio minuter lång monolog där jag spelade en kvinna utsänd från Kvinnliga statister för fred. Hon var jättefeministisk men glömde alltid att nämna kvinnorna under sitt föreläsande, och då fick hon spasmer i hela ansiktet! Jag har hållit på sedan jag var fem år med att vara rolig, så jag kan det där, att växla mellan humor och allvar, säger Ulla Skoog.

Bergman var inte så jäkla udda.

När Lena Endre blir anställd på tv-teatern får hon en dag höra: ”Vi vill att du ska göra en grej.” Hon ska spela karaktären Ingrid, i det som ska bli ”såpan” Varuhuset. Lena Endre medverkar i långköraren under ungefär ett år. Det blir ett publikgenombrott som håller på att knäcka henne.

– Där rämnade världen.

Varför då?

– För att det var fyra miljoner tittare, varje vecka. För att folk flockades runt mig på gatan när jag gick ut. Jag skaffade en moppe och en toppluva och bara körde runt. Det var fruktansvärt. Så jag bestämde mig för att hoppa av. Jag bad manusförfattarna om att få dö, men då hade de redan dödat Henry Bronett. Så Ingrid fick emigrera till USA, eller vad det var hon gjorde.

En av dem som tittade på Varuhuset – och noterade Lena Endres insats – var Ingmar Bergman.

– Han tittade på varje avsnitt, och tänkte: Den där tjejen ska jag pröva.

Han gillade välDallasockså?– Ja, precis som vi! Han var ju inte så jäkla udda egentligen, Bergman.

Hon blir kallad till Dramaten och börjar där.

– Man har ju en idé om att han var en person som styrde med järnhand, men jag upplevde en enorm frihet med Bergman, i uppsättningarna vi gjorde.Och pjäsen du spelar i nu,Tid för glädje, vilken är din roll där?

– Jag spelar en mor, som har en son som försvinner, han dör inte utan ger sig bara i väg. Det handlar om hur hans familj och vänner ska kunna hantera det. Den är djupt tragisk men där finns också skratt. Folk skrattar för pjäsen är så brutal, karaktärerna är så omedvetna om vad de säger, de bara slänger ur sig saker. Det är drastiskt och det är hårt.

Båda har de gjort en så lång rad roller inom så många genrer att vi måste sätta stopp här. Fast vi måste ju få med Ulla Skoogs pågående projekt: radioprogrammet Husesyn, där hon gör reportage på temat byggnadsvård. Inslag där hon lyfter fram de omsorgsfulla restaureringarna och tillbyggnaderna, och bannar skräckexemplen.

– I grunden handlar det om hållbarhet och miljö och att vi så ofta blir lurade. Jag har tröttnat på dåliga giftiga färger, på hantverkare som inte kan någonting, säger Ulla Skoog.

Jag kastar ut ett bete för att se om hon nappar:

De här jätteträdäcken som folk bygger av impregnerat virke. Vissa av dem täcker ju nästan hela trädgården, vad tycker du om dem?

– Det är fasansfullt!

Hon drämmer näven i bordet.

Så slungar vi oss tillbaka dit. Till Lorry-premiären den där höstkvällen för 33 år sedan. På en hypnotisörs vis beskriver jag noggrant själva vinjetten till programmet för dem.

Först av alla i gänget i tv-rutan: Ulla Skoog i en filmsnutt där hon bär beige långrock, och plockar upp en cigarettfimp från marken, hon lyfter fyndet mot kameran, på helnöjt uteliggarvis.

Långskånken Claes Månsson haffas i sin tur av kameran sittande på toa, läsande Svensk Damtidning. Så dyker Lena Endre upp. I sin presentationssnutt bär hon svart skinnpaj, svart filthatt med en bandana knuten runtom, medan hon, ja hennes karaktär förstås, blir påkommen snattande från en matbutiks hygienavdelning. Följt av Johan Ulveson, som dragit på sig ett svart damraffset i ett provrumsbås. Till sist: Peter Dalle, i en scen där den hockeyfrilleförsedde vakten på den tidens absoluta inneställe, Café Opera, motar honom i dörren.

– Det var hans egen idé, att bli portad där var Peters största mardröm! Oktober 1989 alltså. Ja, det jag minns är att det var då jag blev gravid, året efter föddes min dotter Rosanna, säger Lena.

– Det fina tycker jag var vår coola slogan, säger Ulla: ”Lorry, för er som tycker om att ha det lite småtråkigt.” Jämfört med nu, när man braskande försöker sälja in shower: Kom hit! Succé!

– Och så är det ju detta att vi hela tiden blev anmälda till Radionämnden, redan från start. Men Ingrid Dahlberg som var dramachef sa bara ’Skit i anmälningarna, kör på!’ Och det jag sitter här nu och tänker på, fortsätter Lena, är en sketch som vi verkligen pratade noggrant om.

Inslaget hon menar är det som så småningom skulle fällas och som gick under namnet All skit försvinner. Till formen är det gjort som en reklamfilm för rengöringsmedel. Lena Endre spelar gladlynt folkhemshustru à la 1950-tal, och går runt i sitt hem med en sprejburk med en flagga och en text som tillsammans bildar budskapet ”Håll Sverige rent”. Hon sprejar disken som väntar på matbordet, sedan toaletten, och säger glatt efter varje litet tork med trasan: ”All skit försvinner!”

– Och så går hon ut på stan, och ser en invandrare, en gatsopare som hon sprejar på och han försvinner och hon säger det igen: ’All skit försvinner!’ Det vi diskuterade var: Vi måste väl lägga dit en skylt, en text där det står: Med hälsningar Sjöbo. Men så tänkte vi: Folk är ju inte dumma, de förstår att det är riktat mot nynazisterna, säger Lena.

Så det var man power.

Här är det på sin plats med en dåtidspolitisk kontext. 1989 är året då ett politiskt parti som kallar sig Sverigedemokraterna lagt fram sitt program där de vill införa dödsstraff, och ”verka för återflyttning av invandrare av utomeuropeiskt ursprung.” Ett år tidigare har det folkomröstats i Sjöbo med frågan om kommunen ska ta emot flyktingar. En majoritet röstar nej.

– Vi blev fällda för inslaget, vilket var konstigt för vi var ju på rätt sida! Men det fanns de som tog illa vid sig och inte förstod ironin, säger Ulla.

Ja, den är ju tydligt antirasistisk, men om den gjordes i dag så är risken att den kunde utnyttjas av ”den andra sidan” också?

Lena svarar:

– Skillnaden är ju att vi i dag har ett stort parti som tycker så här. Det är på många sätt ett mycket allvarligare läge i dag, i världen och i det här landet, så ja: jag tror den skulle kunnat landa väldigt fel. Då var de ute med bomberjackor och kängor på stan, nu sitter de i riksdagen i lammullströjor.

Över till en annan brännande fråga: den om den bristande jämställdheten i humorbranschen. Hösten 2017 sände SVT ett avsnitt med humorgruppen Grotesco, en satir över grabbigheten och manschauvinismen inom komiken. I avsnittet gör gängets Emma Molin hopplösa försök att få vara med som kvinna i den manusgrupp som författar sketcherna som ska framföras. Det visar sig finnas ett djupt misogynt hemligt sällskap, där snart sagt alla de tongivande manliga svenska komikerna är medlemmar, med uppgift att till varje pris se till att kvinnor inte får framträdande positioner inom humor. I detta fiktiva råd där alla bär röda clownnäsor sitter bland andra Lorrys Claes Månsson och Peter Dalle.

Har ni sett det avsnittet?

– Jag har sett det, säger Ulla.

Men hur var det där i Lorry?

– Ja, det var ju killarna som skrev, säger Lena. Men det var inte så att vi var underordnade.

– Det var ändå grabbarna som bestämde, och de regisserade också. Så det var man power, säger Ulla. Men det var inget man tänkte på då.

– Nej, och absolut inget som man kände att man mådde illa av när vi höll på med Lorry, säger Lena.

– Och tjejerna fick ju så mycket cred utifrån, säger Ulla. Så vi hade inget att klaga på. Men om man ska vidga hela frågan, alltså den värld man levde i som skådespelande kvinna då, och ända fram till metoo egentligen, den verkligheten skildrade sketchen på ett ganska bra och otäckt sätt. När metoo kom så tänkte jag: Men gud vad man har ställt upp och gjort om sig för killarnas skull, sänkt sig för att de ska känna sig upplyfta. Ah. Det är vidrigt.

Flera av Lorrys inslag räknas numera som klassiker, och programmet som banbrytande för en ny sorts smart svensk humor där inte bara politik utan också familjerelationer och könsroller fick sig sina ironiska pisksnärtar. Alltsammans uppblandat med fullkomligt sorglös slapstick. Sannerligen inga tårar, kort sagt. På så sätt befinner sig programmet långt från tonen i den produktion där hela scengänget från första säsongens Lorry nu jobbat tillsammans igen.

Tv-serien Äntligen! har en israelisk förlaga, och jag får veta att den också i ursprungslandet spelats in med ”ett gäng som hade jobbat tillsammans och känner varandra sedan länge”. Själva storyn är denna: En uppburen professor, spelad av Peter Dalle, hittas död i sin lägenhet. Hans kamratgäng bestämmer sig för att mörka hans frånfälle: de har nämligen snappat upp att han om fem dagar ska tilldelas Nobelpriset i ekonomi. En utmärkelse som de anser att hans frånfälle inte får hindra. Nu gäller det att till varje pris skuffa undan och forsla runt liket, tills telefonsamtalet från juryn kommer.

Och visst är tv-serien djupt komisk och i vissa scener lika skruvad som den knäppaste Lorry-sketch.

Men här finns också tragik, en drabbande skildring av ett sönderfallande äktenskap, där Suzanne Reuter, som var med i Lorrys två avslutande säsonger, spelar ena parten. Och stunder där avgrundsdjup sorg gestaltas.

– Skillnaden mot då? Jamen nu är det ju så många år senare, vi är drivna skådespelare som gör ett drama tillsammans. Samtidigt är det också fint att vi känt varandra så länge, man har en trygghet i varann, säger Lena Endre.

Men Ulla, till exempel scenen där din karaktär låser in sig på toaletten för att inte de andra ska höra dig gråta, det är ju helt nytt för ert gäng?

– Jag har alltid gillat att spela tunga saker lika mycket som roliga. För mig är det man kallar drama och humor samma sak. Det är bara det att när man skapar humor, så skruvar man upp en situation, varv efter varv. Och här var det ibland svårt att veta: Hur långt kan man dra det? Kan vi vara så här roliga? På vilken nivå ska vi lägga oss?

Ni var rädda att det skulle bli för roligt?

– Det kan alltid bli för roligt, och då kan man förstöra storyn.

I serien drivs det hårt med 68-vänstern och dess med tiden förlorade ideal.

Johan Ulvesons karaktär, den gamle aktivisten, har flådig villa med en vinkyl så stor att det går att förvara ett lik i den.

Ulla skrattar. Lena säger:

– De tillhör ju den sista generationen som bara fick det bättre och bättre. Och för oss som var unga förut var livet på många sätt så mycket enklare. Man ville ha en lägenhet, och det fixade man på en vecka. Eller så startade man kollektiv i en villa i Bromma. Alltså folk som hyrde ut sina hus på den tiden, att de vågade!

Till sist: Peter Dalle har ju varit väldigt aktiv i ertLorry-gäng, skrivit mycket och regisserat. Hur var det att spela mot honom, i en produktion där han är död?– Ha ha, det var underbart! säger Ulla.

– Vi tänkte att bara det här liket är tyst, och inte kommer med regianvisningar så är det bra, säger Lena. Vi skämtade om det hela tiden. Och han kunde mumla: Är det inte bättre om kameran står där?

– Ja, säger Ulla, det där kommer aldrig gå, kunde han muttra där han låg. Han hatade det! Jag vill aldrig spela död mer, sa han.Han begravs ju till sist i serien, efter alla turer, betyder det att ocksåLorryär begravet för gott nu?– Det tror jag, man måste våga tänka nytt, säger Lena Endre.

Dags för fotografering. De första bilderna smattrar av. Vi:s fotograf Ewa-Marie Rundquist säger: ”Lena, du kan ju hänga lite på Ulla, det blir bra. Men inga rörelser på mun.”

Lena: Vi pratar så mycket att munnen blir oskarp.

Fotografen: Ja, det blir ingen föreställning för dig på Dramaten i kväll, om ni håller på så här.

Ulla: Hon kommer att ha enstand in, och det är jag!