Superlöftet som inte ville vara med

Vera Frisén gjorde succé med sin första soloutställning i början av 40-talet. Hon spåddes en lysande framtid, men blev sjuk, drog sig undan och glömdes bort. Nu återlanseras hon inför en häpen samtidspublik.

Vissa konstnärskap är braskande och självsäkra; tänk bara på namn som Picasso, Dalí, Warhol och varför inte Billgren, där den publikfriande personan till sist blir lika viktig som de verk som skapas.

Andra konstnärer är diskreta intill självutplåningens gräns, hur begåvade de än må vara.

Sådan var Vera Frisén.

Den 6 juni 1990 dog hon, en gång utsedd till en av landets mest lovande målare, utan att det noterades på kultursidorna. Hon hade instruerat släktingarna om att den digra produktionen skulle brännas efter hennes bortgång, men ångrade sig i sista stund. Länge låg de hundratals dukarna bortglömda på en vind.

Det var 2019 som konstvetaren och curatorn Ebba de Faire (känd bland annat från SVT:sKulturfrågan Kontrapunkt) satt och bevakade en auktion på nätet. Plötsligt såg hon ett obekant verk som med sin märkliga lyskraft fångade hennes intresse. Konstnärens namn – Vera Frisén – sa henne ingenting.

– Jag tog kontakt med min kollega Joakim Ödlund och vi började googla. Vi såg fler fantastiska tavlor, men i de få texter vi hittade var konstnärens namn stavat på olika vis och åren för födsel och död varierade. Det verkade som om ingen riktigt hade koll på vem det här var, och vi insåg direkt att detta var ett värdefullt konstnärskap som var bortglömt, kanske på väg att försvinna för alltid.

Till sist fann de något mer matnyttigt: doktorsavhandlingen Porträtt av ett landskap: Vera Friséns gestaltning av naturen i Västerbotten skriven av Felicia Tolentino och presenterad vid Umeå universitet 2008. I avhandlingens tack-avsnitt fanns namnen på de syskonbarn som förvaltar Friséns konstnärliga kvarlåtenskap.

– Vi tog kontakt och de ville gärna visa oss Vera Friséns verk som låg i travar, oramade, på en villavind i Älvsjö. Det var som att öppna en gömd skattkammare, minns Ebba de Faire.

Nu har hon, tillsammans med Joakim Ödlund, tagit på sig uppgiften att återlansera Vera Frisén, 30 år efter konstnärens död.
Vi träffar Ebba de Faire i den vackra Vida konsthall, strax söder om Borgholm på Öland. Här visades ett 30-tal av Friséns påfallande små tavlor tidigare i år; mest landskap från Öland, där Vera Frisén och hennes man hade sommarhus, men också porträtt och några motiv från Västerbotten. Speciellt de norrländska dukarna är närmast självlysande.

– Bortglömda konstnärskap, speciellt kvinnliga, har alltid fascinerat mig,Fotnot: StängDet där med att Vera Frisén skulle ha varit HELT bortglömd är inte riktigt sant. I Umeås kulturkretsar har hon alltid varit ett namn, men av någon anledning har berömmelsen inte lyckats ta sig utanför den västerbottniska metropolen. säger Ebba de Faire.

Vera Frisén föds 1910 i Umeå, i en välbeställd köpmannafamilj. Hon visar tidigt konstnärlig talang, och 18 år gammal flyttar hon, uppmuntrad av föräldrarna, till Stockholm för att gå i Otte Skölds målarskola, där hon ingick i första årskullen.

– Måleriet tycks närmast ha varit en drift för henne, en urkraft, säger Ebba de Faire. Det går historier om hur hon plötsligt kunde lämna middagsbordet eftersom det var något som hon absolut måste måla, just då. Men hon fick hållas och hade en uppmuntrande och stödjande omgivning livet igenom.

Själv säger Vera så här i en sällsynt intervju från 1941:

”Hur jag började måla? Ja, jag vet inte hur det kom sig att jag blev målarinna – jag har faktiskt ofta funderat över det, men det bara blev så. I skolan ritade jag förstås en del, ritade vackra människor, och så drömde jag en massa barnsliga fåniga saker, om dans och film … Men det blev måleri till sist och det är nog det bästa. Man får vara ifred – utom möjligen vid sådana här tillfällen! Det var för 12 år sedan jag började måla ordentligt – det finns ingen i släkten som målar, och jag har alltså inga som helst konstnärliga anlag.”

Vera Frisén verkar redan som student ha hittat en egenartad stil som uppmuntrades av lärarna. Själv vill hon aldrig bekänna sig till någon särskild stilriktning. Konsten är för henne till och med omöjlig att benämna. I sin anteckningsbok skriver den unga studenten 1929:

”Måleriet är för mig ett försök att uttrycka värden som är alltför ömtåliga att talas eller skrivas om.”

Efter första året på skolan planerar studenterna en studieresa till Paris, och Vera är full av förväntan.

Men så drabbas hon först av lunginflammation, sedan TBC. I stället för barerna och gallerierna i Montmartre blir det Sävsjö sanatorium i Småland. Under hela 30-talet är hon sjuk till och från och åker in och ut på olika institutioner. Till sist opereras en av hennes lungor bort, ett stort och riskfyllt ingrepp som påverkar henne resten av livet.

Våren 1941 har Vera Frisén en separatutställning på välrenommerade Galleri Färg och Form i Stockholm. Mottagandet är entusiastiskt och utställningens alla verk, drygt 80, säljs. Hon jämförs med Ivan Aguéli och Helene Schjerfbeck och Svenska Dagbladets recensent skriver:

”Det är ett stämningsmåleri av en mycket personlig art. Ofta går det i moll, men utan ett spår av billig sentimentalitet och ännu mindre banalitet. Denna konst är inspirerad av den kärlek till tingen, som blir plågsamt häftig när man tror att man skall förlora allt.”

I en intervju i samband med utställning säger Vera att hon självfallet inte kommer att delta i vernissageminglet…

Med undantag från några grupputställningar blev detta Vera Friséns enda möte med publiken, bortsett från en retrospektiv året före hennes död som hon övertalades att gå med på. Men att Vera Frisén slutade ställa ut betydde inte att hon slutade måla eller ha kontakter med andra konstnärer. Hon fortsatte livet igenom att finslipa på sina favoritmotiv: myrarna och ängarna hemma i Västerbotten och Ann-Marie Rundlöf, en väninna, som satt modell för åtskilliga porträtt.

– Myren i Kolksele finns säkert i ett 30-tal versioner, säger Ebba de Faire. För ett otränat öga ser bilderna kanske likadana ut, men Vera Frisén tyckte säkert att det var stor skillnad.

I bevarade brev och anteckningsböcker återkommer Vera ofta till sin önskan av att nå ”måleriets sanning”, vilket för henne tycks vara en sak mellan konstnären och duken. Någon publik behövs inte, något behov av att kommunicera med omvärlden verkar inte ha funnits. Dessutom: hon behövde aldrig sälja sin konst för att försörja sig. Den saken var, livet igenom, ordnad på andra sätt.

En annan återkommande sentens i de efterlämnade papperen är: Konstnären skapar för sin egen skull. Det verkar som om hon egentligen ville ha sina bilder för sig själv. Även släktingar kunde få ett närmast morrande ”Nej!” när de bad om en tavla som minne.

1942 gifter sig Vera Frisén med officeren Olof Stroh som sedermera blir generalsekreterare för svenska Röda Korset. Paret bosätter sig på Östermalm i Stockholm och blir barnlöst.

– De levde verkligen i ett konstnärshem där Veras kreativitet fick fritt spelrum. Hon skapade särpräglade inredningsdetaljer och sydde sina egna kläder, berättar Ebba de Faire.

Vera följer med på makens många resor, hon målar bland annat scener och porträtt i Marocko, men somrarna tillbringas i parets runda sommarhus på Öland eller i Västerbotten, där Vera känner sig mest hemma.

Vera Frisén målade helst under tidig vår, utslagen natur intresserade henne inte, och föredrog gryning eller skymning, då ljuset var extra spännande. Hon tog med sig målargrejorna på cykeln och trampade i väg till myren, åkern och selet som Felicia Tolentino i sin avhandling använder som avgränsning för Friséns friluftsmåleri. Väl på plats väntade hon tålmodigt in det rätta ljuset. Vänner har berättat om hur hon ägnade lång tid åt mentala förberedelser och väntan men att hon sedan arbetade snabbt när hon väl satte igång med duken. Hon målade ofta liggandes på magen på marken, vilket ger ett annat perspektiv än det gängse. Hennes landskap är alltid helt avfolkade. Ibland ser man en lada, eller en gammal eka. Men det är också allt som har med människor och deras aktiviteter att göra.

Hösten 2020 curerade Ebba de Faire och Joakim Ödlund en utställning med Vera Friséns konst, den första på 30 år. Och lyskraften från 1941 tycks hålla i sig. I en uppskattande recension skrev DN:

”Vera Friséns måleri är utsökt; sparsmakat, finstämt och med en alldeles egen koloristisk känslighet. Mjuka pastelltoner och en elegisk stämning går igenom såväl landskap som porträtt, ett vemod som är lätt att tolka som en spegling av konstnärens inre.”
På Vida konsthall vill Ebba de Faire visa mig något.

– Jag tror att hon ville fånga det immateriella: luft, vind, dis, fukt, säger hon och pekar på ett av Friséns Ölandslandskap med en till synes platt, gråvit himmel. Och om man tittar riktigt nära ser man små, små virvlar i himlen. Är det vinden?

– Kanske gjorde lungsjukdomen henne extra observant på luft och ljus, så att hon försökte måla fram den luft som hon själv hade svårt att andas in, säger Ebba de Faire.

Fotnot: När detta läses är utställningen på Öland slut. Men chansen att se Vera Friséns måleri återkommer i höst. Tid och plats är dock ännu inte spikade.