Yukiko Duke: 10 böcker som förändrade mitt liv
Yukiko Duke tog fel bok i bokhyllan – och sedan blev tillvaron sig aldrig mera lik. Nu kan hon inte tänka sig ett liv utan böcker. Här är tio verk som har varit särskilt betydelsefulla för henne.
Lyssna på artikeln
Yukiko Duke tog fel bok i bokhyllan – och sedan blev tillvaron sig aldrig mera lik. Nu kan hon inte tänka sig ett liv utan böcker. Här är tio verk som har varit särskilt betydelsefulla för henne.
1. M/T – och berättelsen om skogens under, Kenzaburo Oe
”Klart att du ska göra det!” säger Otto Mannheimer i telefon från Stockholm. Min kollega från tiden på DN:s kulturredaktion ringer för att fråga om jag vill börja översätta en roman från japanska till svenska. Året är 1991. Jag är 25 år, bor i Tokyo och sliter med min magisteruppsats i medievetenskap. Jag tackar nej. Otto står på sig och frågar om jag inte kan översätta tillsammans med någon. ”Mja … kanske med mamma”, hör jag mig själv säga. Några veckor senare tar mamma och jag oss an denna makalöst fina roman om hur en bys sagor och sägner får en pojke att bli författare. Boken kommer ut, får fantastiska recensioner – och två år senare får Oe nobelpris. Mamma och jag får en drömstart som översättare och har sedan dess översatt ett tjugotal titlar ihop.
2. Isländska sagor, i tolkning av Åke Ohlmarks
Jag är åtta år och hemma från skolan med halsfluss. Alla böcker pappa har lånat åt mig på biblioteket är slut, så jag botaniserar i föräldrarnas bokhylla. Isländska sagor! Det låter ju kul. Jag tar försiktigt ner det första av fem band och lägger mig för att läsa i soffan. Det visar sig snabbt att boken inte handlar om tomtar och troll, utan är dramatiska berättelser om vardagsliv och maktstrider på Island under vikingatiden. Här slutar oskyldiga kärleksaffärer i blodsfejder, män utmanar varandra på envig och modiga, snabbtänkta kvinnor räddar sina familjer undan utplåning. Jag läser som i trans. När pappa kommer hem säger jag: ”Nu har jag slutat att läsa barnböcker.” Det är förstås en sanning med modifikation, men sant är att jag den där eftermiddagen upptäckte litteraturens kraft att förflytta läsaren i tid och rum.
.jpg)
3. Stormen och vreden, William Faulkner
Första gången jag läser Faulkners roman om den tragiska sydstatsfamiljen Compson, är jag alldeles för ung för den. Jag förstår den inte, tycker bara att den är odrägligt pretentiös. I varsitt kapitel berättar tre bröder – den utvecklingsstörde Benjy, den suicidale Quentin och den cyniske Jason – om sina liv och i det fjärde och avslutande kapitlet skildrar en allvetande berättare den svarta tjänarinnan Dilseys förhållande till familjen. Det är först när jag läser romanen på engelska – och språkrytmen och de tre brödernas olika röster blir tydliga – som jag inser vilket mästerverk det här är, hur mycket det säger om människor, ensamhet och sorg. Nu läser jag med jämna mellanrum om den för att få vistas i Faulkners fantastiska universum.
4. Hundra år av ensamhet, Gabriel Garcia Marquez
Det är tidigt 80-tal, en kall sommar med regn, regn och åter regn på Gotland. Fast mig spelar det ingen roll, jag är långt borta. Jag befinner mig i den fiktiva, lilla byn Macondo, någonstans i Colombia. Där följer jag sju generationer av den märkliga släkten Buendias öden och äventyr och ser samtidigt en bild av Colombias moderna historia växa fram. Min familj försöker uppmärksamma mig på att det är dags att göra olika saker, men jag är omöjlig att nå. Jag har för första gången kommit i kontakt med den magiska realismen, där den realistiska skildringen kryddas med drömlika, magiska inslag.
5. Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen, Agota Kristof
”Du måste läsa det här, det är ofattbart bra!” säger Haruki Murakami och räcker mig den japanska översättningen av den ungersk-schweiziska författaren Agota Kristofs Den stora skrivboken. Året är 2014. Vi befinner oss på litteraturfestival i Edinburgh och Murakami har talat om sina böcker. Men nu när vi sitter och äter lunch, vill han bara tala om Kristofs tredelade berättelse. Jag tar emot boken och läser hela den natten. Berättelsen handlar om de två små bröderna Lucas och Claus, som mitt under brinnande krig evakueras till sin mormor. Den är rå, brutal och gåtfull och berättar på ett helt fantastiskt sätt om vad krig gör med människor. Men Kristof är den lurigaste berättare man kan råka på. Är det en eller två pojkar det handlar om? Och försvinner pappan verkligen så där? Jag måste läsa om romanen!
6. Allt går sönder, Chinua Achebe
Jag är 17 år och har ensam tågluffat ner till Frankrike. Efter en månadslång franskakurs i Tours bor jag några dagar hos japanska vänner i Paris. På dagarna strosar jag runt och tittar på museer, på kvällarna umgås jag med den japanska familjen. Det är ett prima liv. Under en dag lyckas jag stöta ihop med Debare, en jämnårig nigerian, på tre olika museer. Vi bestämmer oss skrattande för att fika och talar om våra liv. När vi skiljs åt den dagen, tar han upp ett tummat exemplar av Allt går sönder och säger: ”Läs, så förstår du allt om Afrika!” Achebes fantastiska, starka roman handlar om den stolte och fruktade igbokrigaren Okonkwo, som bjuder missionärer och kolonisatörer motstånd i Nigeria. Okonkwos heroiska kamp är förgäves, den traditionella kulturen – och igbo-folkets stolthet – trasas sönder av de vita. Debare och jag har tappat kontakten sedan länge, men boken står kvar i min bokhylla.
7. De oskiljaktiga, Simone de Beauvoir
Jag är tolv när jag är med om mitt livs mest lyckade olycka. Det är idrottsdag och min vana trogen har jag valt den minst idrottsliga aktiviteten: kälkåkning. Ner susar jag – rakt in i en annan flicka. Tack och lov gör vi oss inte illa, vi bara skrattar och borstar av varandra. Nu har Elena och jag varit vänner i över 40 år och ringer fortfarande varandra varje dag. Det är den sortens vänskap den autofiktiva romanen De oskiljaktiga handlar om: den där alldeles, alldeles speciella, nära flickvänskapen som liknar svärmisk kärlek och kan utvecklas till en sorts fantastiskt starkt syskonskap. Simone de Beauvoir skriver fram den så fint – och tillåter sig att vara rakare och känslosammare än någonsin tidigare. Men de Beauvoirs bok genomsyras av sorg, hennes väninna Zaza dog ung.
8. Balladen om det sorgsna kaféet, Carson McCullers
Åh, Carson McCullers! Mina föräldrar gav mig den här boken en jul när jag kände mig ensam och missförstådd. Man kan ju fråga sig om det är så lyckat att ge en depressiv tonåring ett gotiskt ödesdrama från den amerikanska södern, men det var faktiskt precis den bok jag behövde då: en märklig berättelse om isolering, ensamhet och förtvivlan. Den tuffa, ensamma miss Amelia driver destilleri och handelsbod i en liten stad i den amerikanska södern. När en puckelryggig släkting söker upp henne, blir hon förälskad i honom. De inleder en lycklig relation, men allt blir komplicerat när en våldsam exman till Amelia dyker upp. Carson McCullers vemod, hennes märkliga humor och kärleksfulla sätt att beskriva sina tilltufsade gestalter är enastående.
9. Fires on the Plain, Shohei Ooka
Jag läste den här japanska klassikern när jag bodde i Japan i början av 90-talet. Dels för att förstå mina släktingars tillvaro under andra världskriget, dels för att 50-årsminnet av krigsnederlaget närmade sig och den politiska temperaturen steg i Japan. Romanen följer den tuberkulosdrabbade menige Tamura, som befinner sig på den filippinska ön Leyte i Stilla havet i andra världskrigets slutskede. De allierade har skurit av alla förbindelser till och från ön, bristen på mat och förnödenheter är skriande. Tamura ses som en belastning för sin pluton och beordras söka sig till ett fältsjukhus, men deserterar i stället. Ensam irrar han runt utan mening och mål. Det är en fasansfull skildring av krigets grymhet och avhumanisering, en glödande fredsappell.
10. Anteckningar, Tua Forsström och Samlade dikter och prosa 1954-2004, Tomas Tranströmer
Tvinga mig inte att välja mellan de här två fantastiska diktsamlingarna. De har utgjort livlinor för mig i mitt livs mörkaste stund. För två år sedan drabbades min familj av en oväntad, fasansfull förlust – och sedan kom pandemin ovanpå den. Hur hade jag överlevt utan den tröst som de här två böckerna erbjöd? Jag vet faktiskt inte. Här skriver två av Nordens bästa poeter om livet, det fantastiska och fruktansvärda, på ett sätt som är alldeles självlysande.