Batterifabriken i Skellefteå: Utmaningarna, växtvärken och framtidsdrömmarna

Skellefteå förväntas växa snabbare än någon annan svensk stad i modern tid. Kommunen förbereder plötsligt för 25 000 inflyttningar. Det är annat än att ägna sig åt renovering av det gamla badhuset…

Det plaskar om skorna när jag strosar längs älven. Jag beundrar broar, den ännu massiva isen och den sista snön. Ett centrum med samma butiks- och restaurangkedjor som i alla större svenska samhällen. Men en prydligare stad än de flesta, utan sorgkanter. Fler människor än i till exempel Stockholm ser ut som om de har en mening och ett mål, en grundtrygghet. Och ännu fler ska de bli. Skellefteås invånarantal väntas växa mer och snabbare än vad någon svensk stad varit med om i modern tid. Kanske med 25 procent på bara några år.

Inte konstigt att ordet utmaning är på allas läppar här. Ett ord som blivit synonymt med positivt tänkande, som liksom slätar till bekymmer och problem.

Men egentligen handlar det om att prova modet. Som Teslaskaparen Elon Musks högra hand, Peter Carlsson. Han vågade säga upp sig och starta eget, Northvolt.

Företagets första fabrik för litiumjonbatterier till elbilsmarknaden byggs här. Den ska leverera till en rad bilmärken och åt andra typer av maskiner som också måste sluta drivas fossilt, i kampen mot den globala uppvärmningen. En liknande historia byggs i Tyskland. Men Skellefteås, Northvolt Ett, blir Europas största och mest energikrävande. Klimatagendan är ambitiös. Man ska till exempel också återvinna utslitna elbilsbatterier, mineralerna räcker inte annars.

Både i Skellefteå och på ekonomisidorna har det länge funnits skepsis, en förståelig sådan. Många kommuner har hoppfullt kostat på i onödan för nya företag; här i norr ofta för just mineralbrytning. Senaste skräckexemplet är Pajala som kastades ner i depression när Northland Resources (som trots namnet inte har med Northvolt att göra) gick i konkurs 2015.

Men Northvolt har totalt en miljard euro i finansiering. Och batterimarknaden för elbilar väntas explodera: redan har bolaget beställningar på över 120 miljoner dollar. Fabriken ska sysselsätta 2 000 till 2 500 personer, mer än i någon annan industri i norra Sverige. Kalkylerna varierar, men det sägs att Skellefteå kommer att växa från dagens 77 000 till uppåt 100 000 invånare.

Fabriken kommer att köpa sin energi av Skellefteå Kraft. Sluka två-tre procent av Sveriges totala elkapacitet. Tillgången på lokal vatten- och vindkraft lär ha avgjort att Skellefteå vann tävlingen om det åtråvärda bygget. Men det finns flera skäl.

Han skulle bara bära in julgranen. Då halkade socialdemokraten Lorents Burman på trappan och fick en höftfraktur. Han är egentligen ännu sjukskriven, rör sig på kryckor i stadshuset och har ont. Men känner sig ändå ”andäktig” över allt som ska fixas. När han blev kommunstyrelsens ordförande för sju år sedan handlade besluten om att förvalta, som att möjligen renovera badhuset. Nu ska stan bygga ut för en aldrig förr skådad inflyttning och uppväxling av näringslivet.

– Bara gods- och persontrafiken blir en enorm utmaning.

För E4:an kryper genom innerstan. Långtradarna och bussarna får vackert stanna vid övergångsställena. Skellefteborna kommer att få sitta i bilköer. Och vem vet när Botniabanan kommer? Järnvägen slutar i Jörn, fem mil bort.

Kommunen har jobbat hårt för att bryta en svacka som varat i decennier. På 60- och 70-talet var man väldigt stark. Så stark att man trodde att ensam var stark. Så att man kanske inte snabbt nog uppfattade förändringarna när industrierna moderniserades, jobben blev färre och unga flyttade söderut till roligare ställen.

Plötsligt, på 90-talet, stod man med minskande skatteintäkter och växande ålderspuckel. Särskilt i inlandet som utgör största delen av Skellefteå. Så sent som 2012 löd prognosen fortsatt krympande invånarantal.

Men Lorents Burman framhåller att redan före Northvolt hade den negativa spiralen vänt. Arbetslösheten ligger under riksgenomsnittet. Lorents Burman sitter vid spakarna i en av landets rikaste kommuner, som till år 2030 ska ha investerat 38 miljarder kronor – mest per capita i Sverige. Pengarna plöjs ner i allt från kollektivtrafik till byggen som det nya kulturhuset, en Minecraft-aktig skapelse i ljust trä, döpt efter Västerbottenförfattaren Sara Lidman.

Kommundirektören Kristina Sundin Jonsson inflikar att Northvolt-boomen kräver en omgörning av samhället av samma proportioner som när Saab lades ner i Trollhättan – fast tvärtom.

– Det liknar Reno i USA, där Tesla och Panasonic bygger sin Gigafactory, säger hon. Vi gjorde studiebesök där. Lärdomen därifrån är att man snabbt måste bygga bostäder. Och att en snabb inflyttning blir en stor utmaning för välfärden. Lärare, undersköterskor, allt kommer det att behövas mer av.

Socialdemokraterna har haft majoritet sedan 1945 och styr numera tillsammans med Vänsterpartiet. Förutom några bostadsbestånd, ”för att få fart på fastighetsmarknaden”, har aldrig någon kommunal verksamhet eller egendom sålts eller privatiserats.

Det gör Skellefteå till ett unikum. I resten av landet har det länge tvärtom varit vanligt att sälja ut så mycket som möjligt, med viljan att stimulera företagsamheten, eller bara enligt läran att en samhällsstomme skir som spindelväv är bättre än en tjock som betong.

– Vi fick Northvolt tack vare att kommunen hållit fast vid ägandet av vattenkraft, elnät och all annan strategisk infrastruktur, säger Lorents Burman. Då behöver företaget bara diskutera med en enda part i stället för en uppsjö av ägare med olika agendor och varierande grader av intresse.

När något stort ska flytta in är det tydligen inte näringslivet som tar bollen, utan det offentliga. Han oroar sig inte för att jobben på Northvolt i framtiden ska försvinna genom robotisering eller flytt till låglöneländer. Arbetarna ska ju övervaka processer som redan från början kommer att vara automatiserade, och företaget överger nog ogärna den billiga och miljövänliga vattenkraften.

Om de som ska jobba på Northvolt ska vilja bo permanent i Skellefteå med partners och barn behövs mervärden, särskilt välfärd. Något som här håller högsta kvalitet, bedyrar Lorents Burman.

Andra insatta tycker dock tvärtom. De känner att välfärden redan nu knakar i fogarna.

Jag kryssar mellan vattenpussarna till en stor men annars oansenlig, beigeputsad länga mittemot stadshuset. Där sitter Anki Pettersson, fackförbundet Kommunals ordförande i Skellefteå.

Hon ser två svåra utmaningar: den första är de försämrade arbetsvillkoren. Den andra är personalflykt. Hälften av medlemmarna som jobbar med barn respektive äldre överväger att säga upp sig. Många drömmer om ett jobb på Northvolt.

Ett stort krux är brist på vikarier. Ett annat arbetstiderna, med täta kvälls- och helgskift. Försämringarna orsakas av nedskärningar. Bara i år kapar kommunen 40 miljoner kronor från äldreomsorgen, det är inte här de stora pengarna plöjs in. Trots att det behövs mycket mer folk.

– 40 procent av kommunens undersköterskor pensioneras snart, säger Anki Pettersson. Vad händer när all den kunskapen försvinner?

Inflyttningen behövs för att få in skattemedel till välfärden, men den senare kan raseras innan pengarna hinner börja komma.

Många chefer verkar ännu ligga i törnrosasömn

I skuggan av ett annat av stadens landmärken, hockeylagets nyrenoverade (och förstås kommunalt ägda) hemmaplan Skellefteå Kraft Arena, ligger expeditionen för traktens andra stora fackförbund, IF Metall. Parkeringens snöhögar är grårandiga av en lång vinters smuts. Hjulspåren är fulla av smältvatten.

Jag får en stund med ombudsmännen Anders Svedjevik, Johan Bergström och ordföranden Jimmy Faltin. De tror att fabriksstarten kommer att röra om ordentligt på arbetsmarknaden. Av de öppet arbetslösa står många över huvud taget långt ifrån jobb. Försvinnande få av dem har förmåga eller erfarenhet som passar Northvolt. Sådana personer finns i stället på traktens andra fabriker, som Rönnskärsverken och Boliden Mineral. Johan Bergström misstänker att befintliga industrier kan mista folk till Northvolt om de inte börjar se över förmåner och villkor eller erbjuder mer utvecklande uppgifter.

– Många chefer verkar ännu ligga i törnrosasömn, säger han. De är vana att få behålla anställda trots försämrade scheman och villkor, de anar inte vad som kan komma.

En ny arbetsgivare med stora pengar kan också få löneläget att skena.

– I Kiruna har gruvan drivit upp lönerna så att man kan tjäna 30 000 i månaden på att jobba i korvkiosken. Det vore olyckligt om detsamma skulle hända här.

Men hur man än vrider och vänder på det så krävs mängder av arbetskraft från någon annanstans än Norrland. Troligen från länder med vana av batteritillverkning, som Kina, Sydkorea och USA. Därför har ett EU-kontor öppnat i stan, och kommunen har för första gången gett tillstånd för en privatskola, Engelska skolan, för att utländska barnfamiljer ska kunna flytta in.

Bergsbyns industriområde ligger på mark som tills nyligen var skog. På ett ändlöst, bländvitt fält myllrar byggnadsarbetare som myror runt en plåtkoloss: Upstream. Fabriksområdets första och största byggnad, 35 meter hög, 120 bred och 250 lång. Lastmaskiner och pickuper inne i den skuggiga salen ser ut som kvarglömda leksaker. En bit bort står stommen till nästa hus, som också blir enormt. Solen studsar mot snön, får ögonen att tåras och värka; vana besökare har mörka brillor. Smältvattnet skvalar från takets kanter. En projektledare, Emma Sundelin, Northvolts pressansvarige Anders Thor, och Malin Fuglesang visar mig runt.

– I Upstream kommer råvarorna att behandlas, i nästa byggnad kommer de sättas samman till celler, säger Malin Fuglesang.

Hon är civilingenjör och projektleder just nu ett av anläggningens vattenreningssystem. Nyinflyttad från hemstaden Stockholm, men har varit på företaget sedan år 2017. Maken Simon är härifrån, så de hade länge funderat på att flytta hit. I höstas köpte de ett betydligt större radhus än vad de skulle haft råd med i Stockholm.

– Livspusslet blir ett annat här, säger hon. De korta restiderna gör allt mycket enklare.

Hur är allmänheten här jämfört med i huvudstaden?
– Mycket vänligare, men inte påträngande. I Stockholm är alla uppe i sitt och utvidgar ogärna bekantskapskretsen. Här bjuder man in mycket mer.

Var tror du att du är om tio år?
– Troligen kvar på Northvolt. Den här marknaden och tekniken ändras så snabbt att jag nog inte lär tröttna. Men jag kanske är på en annan fabrik, i ett annat land.

Efter rundturen pustar jag ut på ett kafé. Råkar höra lite av ett samtal: en person vill skriva en bok om Northvolt och intervjuar en anställd, som hjälpsamt och detaljerat redovisar sin byråkratvardag där. Författaren antecknar så pennan glöder. Vilken utmaning, tänker jag.

Det finns för övrigt redan en bok som i alla fall snuddar vid Northvolt, Elbilen och jakten på metallerna, en granskning av elbil-boomens miljömässiga konsekvenser.

– Å ena sidan kan Northvolt lyckas, säger författaren och journalisten Arne Müller på telefon från Umeå. Trycket att elektrifiera fordonsflottan är enormt. Å andra sidan är Northvolt litet och ger sig in på ett område med många stora, etablerade konkurrenter som vill fortsätta ta marknadsandelar och har ekonomiska muskler för det. Då är det inte lätt att vara ny. Till det kommer nu att coronakrisen får den dopade världsekonomin att tvärbromsa.

I en tidigare bok, Stockholm, städerna och resten, utforskade Arne Müller stora jobbsatsningar i andra glesbygdskommuner, främst i norr. Slutsatsen blev att hittills har inget lyckats.

– Men det här kan faktiskt vända trenden för Skellefteå.

Bland rosa träkyrkor och pampiga sekelskiftesvillor strävar byggställningar och lägenhetsstommar uppåt. Mitt reportage görs i staden, i centrum. Periferin här är inlandet. Många talar med oro om Skellefteås inland, men försiktigt. De vill inte stå för uttalandena med namn. De beskriver den långvariga, svåra avfolkningen och samhällsbyggets reträtt. Att det skapats en särskild hopplöshet och ett påtagligt förfall därute. Kommer inlandsfolk att kunna pendla till Northvolt? Ja, om de bor inom fem mil eller så. Längre ut är avstånden för stora. Troligare flyttar de hit, och inlandet avfolkas ännu mer. Vilka är de?

Fram mellan grushögar och metallstängsel rusar en blöt spetshund med viftande svans.

– Luna! ropar husse och springer efter så det stänker om kängorna.

Lenny Lindqvist, 20 år, snickare på NCC. Dialekten klingar ännu klarare än stadsbornas. Nyinflyttad, sambo med flickvännen Moa, på Anderstorp, ”på den lugna sidan av älven”. De fick kommunal lägenhet direkt eftersom han var utifrån.

– Stan är jävligt fin – och trygg, inga sprängningar eller sådant.

Att snickra är både hans jobb och intresse. Under uppväxten på landet i Lillpite snickrade han alltid med morfar, eller jagade med pappa – han har redan skjutit sju älgar. Det enda tråkiga var det stora avståndet till närmaste stad, Piteå: 50 minuter på moped.

Lenny byter ofta jobb.

– Mamma är inte alls förtjust i det. Men jag vill se mig om, lära upp mig för att starta eget.

Under första året här har han gått från bygge till bygge, sett staden förvandlas. Det byggs överallt – och blir dyrare. Han budar på tomter för att bygga eget hus, men priserna går för högt. Att Skellefteå stad växer är både en möjlighet och ett hot, tror han.
– Unga flyttar hit för jobben. De äldre, som mamma och pappa, stannar i periferin, som förlorar.

Hur gammal är Luna?
– Bara nio månader.

Hur jagar man med henne?
– Släpp henne bara, skrattar Lenny. Hon springer efter allt, till och med ekorrar.

Strax utanför city, omgiven av ett hov av homogena 60- och 70-talsvillor, står en drottning: herrgården Carltorp. Den är i toppskick från grund till nock. Ett storverk till renovering som ägarna till största delen gjort själva. De är ett par typiska inflyttare – återvändare, Linnea och Simon Engman.

Jag sätter mig med Linnea i det vackra vardagsrummet där solen skiner in. Hon är personalrekryterare och får många frågor från attraktiv personal från utlandet. Ingenjörer vill till Northvolt för att företaget är ledande på sitt område. Andra lockas av möjligheterna till flexibla arbetstider. Linnea brukar fråga sökande utifrån vad de vet om Skellefteå.

– Om de åtminstone googlat lite så är det ett tecken på att de är seriösa.

Vad får den som kommer hit från en storstad?
– Framför allt en rejäl påse tid. Och plats. Bo- och tomtyta – och arbetsyta, häruppe har många arbetsplatser egna rum i stället för kontorslandskap. Enligt statistiken toppar Skellefteå, tillsammans med Piteå, i fråga om mest livskvalitet för pengarna.

En gång flyttade hon härifrån. I Stockholm träffades hon och Simon. De köpte en liten tvårummare i södra Stockholm. Men Skellefteå låg där i bakhuvudet.

– I stor utsträckning är det hemlängtan som driver en, säger hon.

År 2015 hörde de att Carltorp nära hennes föräldrahem var till salu. De slog till och flyttade upp. Pengarna från tvårummaren räckte till herrgården plus renoveringen, som blev något i hästväg. Huset är kulturminnesmärkt, och var rejält förfallet. En ensam dam hade bott där upp i 90-årsåldern och inte mäktat underhålla. I dag är bottenvåningen klar. Bara den är fyra gånger så stor som hemmet i Stockholm. Nu bygger de en punschveranda, med vy mot älven och skogshöjderna.

– Släkt och vänner har hjälpt till otroligt med byggandet. Och Simon är händig och väldigt intresserad av att lära sig renovera. Annars hade vi aldrig gett oss på ett sådant här projekt.

I hallen hänger två stora fotografier från husets förflutna. Ett allvarsamt porträtt av Carl Magnus Hernod, herr’n som byggde herrgården, och ett handkolorerat flygfoto. Det visar verkligen en annan tid, hur här såg ut innan staden och villorna kom. Herrgården flankerades av en stor ladugård och omgavs av gröna, vidsträckta fält.

Vad hände med herrgårdens ägor?
– Kommunen exproprierade marken för att bygga bostäder på 60-talet, säger Linnea Engman. Kvar blev huset, och en gräsmatta. 

3 fakta om Northvolt

• Grundat 2016 för att skapa gröna batterier för den växande världsmarknaden för litiumbatterier för fordon, elnät och industriellt bruk.

• Förutom Peter Carlsson är huvudägaren riskkapitalisten Harald Mix. Andra investerare är Stena och Vatten­fall.

• Länge valde man mellan Skellefteå och Västerås. I den senare staden bygger företaget i stället en test- och utvecklingsanläggning, Northvolt Labs.