Den här artikeln är inte gratis. Du får läsa eller lyssna eftersom Redaktionen Vi är medlem och har delat den med dig.

Efter flygskam – nu är barnskam modeordet i klimatdebatten

Är färre ungar lösningen på klimathotet? Team Hawaii

Lyssna på artikeln

Sopsortering och flygfasta är bara slag i luften. Det bästa vi kan göra för klimatet är att avla färre barn, ropar vissa forskare och debattörer. Men är det verkligen realistiskt att göra våld på en av våra starkaste drifter?

Den har länge förekommit i fredsrörelsen. Protestformen som kallas ”die-in”, där människor lägger sig på marken och spelar döda, ibland med låtsasblod målat på kroppen. Gesten behöver ingen förklaring. Krig kräver liv.
Måndagen den 15 april hölls ännu en. Eller flera, om man ska vara korrekt.

I London, Paris och andra storstäder lade sig folk på gatorna. Utanför riksdagshuset i Stockholm bredde ett
hundratal demonstranter ut sina kroppar mot gatstenen.

Det var dock inte kriget som fört dem dit. Utan klimatet. Bakom manifestationen stod det växande internationella nätverket Extinction Rebellion som hittar sin inspiration i namnet på allas läppar, 16-åriga Greta Thunberg.

Precis som hon är många av nätverkets medlemmar unga. Unga som träder in i vuxenlivet. Unga som börjar tänka på barn.
Och som undrar om det är någon idé att alls sätta nytt liv till världen i en tid då döden knackar hela mänskligheten på axeln.

– Att frågan om barnafödande kommer upp just nu beror på att klimatrörelsen befinner sig i en generationsväxling. De unga vuxna som gör entré politiskt och kulturellt går in i reproduktiv ålder och konfronteras med de här frågorna på ett sätt som tidigare generationer inte gjort.

Det säger Paul J. Bowman, doktor i filosofi och forskare på Institutet för framtidsstudier. Han ingår i ett projekt kring klimatetik och framtida generationer, som ska formulera miljöinsatsernas vägledande moraliska principer.

Just som vi lärt oss ordet flygskam kom en ny term till listan: barnskam. Begreppet har dykt upp som ett svar på frågan som tar allt större plats – borde vi föda färre barn med tanke på klimathotet?

Det är ett tvärt kast i debatten. Fram tills nyligen har samtalet om barnafödande haft motsatt budskap, och handlat om att fler barn inte bara behövs utan är helt nödvändigt för att hantera framtidens demografiska förändringar. Den kända bilden av befolkningspyramiden, där de unga utgör den breda bas som bär upp de få äldre, gäller inte längre. Allt fler blir allt äldre. Och därmed sviktar grunden för hela välfärden.

Men i och med att klimatfrågan brutit igenom – många talar om det senaste året som en ”tipping point” – sprider sig också insikten om det individuella ansvaret för mänsklighetens framtid.

För varje dag blir vi helt enkelt fler och fler som har koll på vårt personliga klimatavtryck. Och därifrån är steget kort till konstaterandet att ju färre individer som sätts till världen desto större chans har vi att hantera klimathotet.
Eller?

– På en elementär analytisk nivå är den iakttagelsen riktig. Det finns givetvis ett samband mellan befolkning och miljö-belastning, säger Paul J. Bowman.

Det mest miljövänliga alternativet är att avstå från att avla människor.

En växande forskarskara pekar på just detta samband. En av studierna kommer från Lunds universitet där man viktat de livsstilsval som har störst betydelse för att minska koldioxidutsläpp i den utvecklade delen av världen.

Att undvika transatlantiska flygresor sparar 1,6 ton så kallade koldioxidekvivalenter per tur- och returresa. Att leva bilfritt sparar 2,4 ton. Att inte ha ännu ett barn (eller något) sparar 58,6 ton, baserat på framtida ättlingars miljöbelastning.
En annan forskargrupp lyfter fram barnbeskattning som ett sätt att styra människors livsstilsval i den utsträckning som är nödvändig för att uppnå FN:s miljömål.

Rapporterna om barnafödande väcker blandade känslor och har fått spridning långt utanför akademiska kretsar. Ett färskt exempel är reaktionerna på programledaren Gurgîn Bakircioglu efter att han offentligt deklarerat att han valt bort barn.

”Det mest miljövänliga alternativet är att avstå från att avla människor”, skrev han, vilket fick Aftonbladetkrönikören och fembarnsmamman Malin Wollin att ”fantisera om att föda ett barn rakt i ansiktet på Gurgîn Bakircioglu”.

Samtidigt växer grupperna som driver frågan om minskat barnafödande. En av dem är Voluntary Human Extinction Movement. ”När varje individ väljer bort reproduktion kommer jordens biosfär kunna återfå sin forna glans”, skriver de på sin hemsida.

Andra rörelser använder mindre radikal retorik, som nystartade Birth Strike. ”I stället för att drömma om karriär och familj tyngs jag av den skada vi skapat”, säger 24-åriga medlemmen Alice Brown till nyhetssajten Business Insider.

Paul J. Bowman är tveksam till såväl tanken på barnbegränsning som sådan, som till politiska insatser på området. Hans hopp står i stället till tekniken.

– Även om vi är många som är motiverade att minska utsläppen, är det samtidigt oerhört många som inte är det, globalt sett. Av begripliga skäl önskar sig människor i fattiga delar av världen samma levnadsstandard som vi.

För att minska utsläppen i den skala som krävs räcker det inte att vädja till människor med hjälp av etiska argument, menar Paul J. Bowman. Det behövs ekonomiska incitament. Sättet det sker genom går via ny teknik. Och om man ser på frågan om klimatförändringar som en fråga om tekniska lösningar får man också en annan syn på värdet av att föda barn, säger han.

– Avgörande för att få fram ny teknik är ett samhälle där ekonomin är i tillväxt och en befolkning där många människor arbetar för att lösa klimatproblemen.

En stor befolkning innebär större efterfrågan på förnybar energi som i sig driver uppfinningstakten, menar Paul J. Bowman.
Det betyder även en större skattebas från vilken man kan utvinna forsknings- och utvecklingsmedel.

Hans syn på tillväxt är knappast oemotsagd. Tvärtom har den ökande insikten om hur akut klimathotet är gett tillväxtkritikerna medvind.

Frågan om barnbegränsning har två sidor. Den ena är välbekant och om inte oladdad så åtminstone rumsren. Den andra är obehagligare.

Världens växande befolkning har sedan decennier – ja, ända sedan 1798, då Thomas Malthus An Essay on the Principle of Population kom ut – oroat forskare och tänkare, och kunskapen om att jordens resurser inte håller för en oreglerad befolkningsökning har funnits länge.

Samtidigt har den globala välstånds-utvecklingen visat att när levnadsstandarden ökar, när preventivmedel introduceras och när kvinnor får tillgång till utbildning, då minskar också barnafödandet. Det är den rumsrena sidan av saken.

Den mindre rumsrena är hur det också ofta funnits en underström i diskussionen. En mer eller mindre uttalad tanke om att utan lagstiftning eller överstatlig kontroll kommer inte barnafödandet minska i den takt som är nödvändigt.

Till de skrämmande associationerna hör historiens exempel på allt från den kinesiska ettbarnspolitiken, med sina snedvridande konsekvenser, till ren rashygien.

– Idén om kontrollerad barnbegränsning är obehaglig. Om man kopplar befolkningsökningen till miljöproblem uppstår gärna misstanken att dessa kan komma att rättfärdiga införandet av tvångspolitik. I miljörörelsen har det funnits tendenser att efterfråga det, säger Paul J. Bowman.

Trots en tid som vår – då demokratier hotas, och då allt fler önskar att politikerna stiftar lagar som gör det möjligt för den stora massan att leva så klimatvänligt som vi vet att vi borde men uppenbarligen inte klarar av på egen hand – är han inte orolig. De flesta är överens om att det är en dålig idé att styra människors reproduktion med tvång, menar han.

Däremot pekar Paul J. Bowman på hur samhället som sådant kan utöva kulturell makt genom att skapa normer för vad som är gångbart att tänka och göra när det kommer till barnafödande.
Som i hur ordet ”barnskam” etableras och riskerar att få fäste.

– Jag oroar mig över tendensen att skamma människor. Skammen respekterar inte alltid individens autonomi, därför ska vi vara försiktiga med hur vi använder den. Särskilt när det kommer till människors reproduktiva val och särskilt med tanke på hur samhället genom historien kontrollerat kvinnors kroppar.

Folk grips av rädsla och känner att något måste hända bums.

Barbro Westerholm, 85-årig riksdagsledamot för Liberalerna och med ett liv i socialpolitikens tjänst, har sett frågan om barnafödande och familjeplanering komma och gå. Att den väckts nu är inte konstigt, säger hon.

Förra sommarens värmebölja blev för många den definitiva ögonöppnaren i klimatfrågan, och födde insikten om vilka drastiska insatser som faktiskt krävs för att hejda den globala uppvärmningen.

– Folk grips av rädsla och känner att något måste hända bums, att politiken måste visa dådkraft med lagstiftning och skatter och vad det nu kan vara.

Och vad är mer drastiskt än att tala om att vi måste föda färre barn? Frågan är ett slags skräckblandad lek, där vi genom tidningsrubrikerna bearbetar tanken på allvaret i en framtid präglad av klimatkatastrofer.

– Självklart är det viktigt med familjeplanering, det vi var så duktiga på under 1960-talet. Då var det för familjernas skull. Vi fick preventivmedelsrådgivning och världens bästa abortlag. Det var också då vi brett började arbeta med de frågorna i Afrika.

Vad lärde vi oss av det? Jo, att när människor får kunskap gör de kloka val, säger Barbro Westerholm. På det sättet minskade nativiteten i stora kritiska regioner – Indien, länderna söder om Sahara …

Debatten om barnafödandets betydelse för klimatet har bara börjat, tror hon, och betonar att det är viktigt att den förs med respekt för det som är människans kanske starkaste drift.

– De allra flesta har en barnlängtan, man vill föra sig själv vidare. Familjeplanering måste återfå högsta prioritet men den måste kombineras med känsla för att vår önskan om barn sitter djupt i själen. Och under den tid som dagens barn föds och växer upp ska vi ha vidtagit en rad effektiva åtgärder – om hur vi odlar, återanvänder koldioxid …

Att barn föds påverkar framtidstron.

Det är inte konstigt att även de mest respekterade forskargrupper väcker känslor med sina studier om de positiva klimateffekter som minskat barnafödande skulle få. Barn är hopp. Det gäller inte bara för den enskilda man eller kvinna som drömmer om att ge upphov till nytt liv. Att barn föds är något som påverkar framtidstron på kollektiv nivå. Precis som låga födelsetal gör det.

Paul J. Bowman pekar på kopplingen mellan låg fertilitet och stöd för mer högerpopulistisk politik. I länder där färre barn föds tenderar man att ta in färre migranter.

– På platser med låg fertilitet har människor en tendens att känna sig mer sårbara och mindre optimistiska på ett vidare plan. Det är något man ska ta med i beräkningen när det gäller förståelsen för det offentliga samtalet kring barnafödande.

Som filosof har han följt frågans två huvudspår. Det som diskuterar huruvida det är rätt eller fel att skaffa barn för miljöbelastningens skull. Och det som diskuterar huruvida det är rätt eller fel – för barnets skull.

– En del tänker att om en ny människa inte sätts till världen så är det inget som går förlorat. Det är ett liv som liksom aldrig skulle ha existerat och därför behöver vi inte ens fundera över saken. Men jag menar att det finns värde i att få bli till, för barnet självt och för dess föräldrar.

Det gäller även om man tar med i beräkningen alla de svårigheter som folk kommer möta i nästa generation, sett till klimatförändringarna, menar Paul J. Bowman.

– Vi har all anledning att tro att klimatförändringarna kommer få förödande konsekvenser. Men människor har ställts för svåra utmaningar genom historien, tänk på alla som blev sjuka innan vaccinet kom, till exempel. Deras liv har ändå haft ett värde. För alla dem som anser att klimathotet sätter mänsklighetens själva existens på spel kan resonemanget kanske te sig märkligt.

Debatten om barnafödandets inverkan på en överhettad jord kommer att fortsätta. Frågan är vad som händer med diskussionen om vilka som ska bära upp framtidens välfärdssamhälle. Hur ska vi kunna ta hand om de äldre?
Genom migration, svarar somliga. Genom höjd pensionsålder, svarar några. Genom robotar, svarar andra.

Hur det blir med den saken står ännu skrivet i stjärnorna. Eller som det kan uttryckas i klimatkrisens tidevarv: Den som överlever får se.