Peter Stormare – en gräshoppa i Hollywood

Peter Stormare har bott i Los Angeles i 30 år, och han längtar inte hem. Men den mångsidige skådespelaren har nu tagit på sig uppgiften att ärerädda en död bonde från barndomens Hälsingland. ”Vi har gjort samma resa, med hundra års mellanrum”, säger han.

Peter Stormare kör norrut på La Brea Avenue och vidare på Franklin. Vänstersvängen in på Outpost Drive är tillåten då det är söndag och trafiken loj. Molnen har äntligen lättat över Los Angeles, solskensstaden som de senaste dygnen har överfallits av ett oväder som har fyllt vattenreservoarerna och förstärkt känslan av apokalyps då den ena verksamheten efter den andra har släckt ner – teatrarna, biograferna, basketen, barerna. En skräckfilm från Hollywood med ett ovanligt oförutsägbart manus. Armageddon. Jakten på det försvunna vaccinet. Var är Bruce Willis och Harrison Ford när vi behöver dem?

– Det är mörka tider, oroliga tider, galna tider. Polarisering, rasism, aggressivitet, misstänksamhet, avundsjuka. Men, säger Peter Stormare och tar sats, förkunnar med rösten hos en väckelsepredikant som vill nå åhörarna längst bak i kapellet:

– Jag tror på en bättre värld när vi har tagit oss igenom den här prövningen. Jag är en fackelbärare. Att hålla upp den här facklan, att sprida ett ljus, det är min livsuppgift. Det är anledningen till att jag har placerats på jorden, i den här tiden, just här. Om inte jag klarar att hålla facklan, då blir jag bara ytterligare en av dem som bidrar till mörker.

Vi väntar på grönt ljus vid Mulholland Drive. Stormare skvätter handsprit i sina grovarbetarnävar innan han lägger sin högerhand på min, tittar mig i ögonenFotnot: Stäng[Läs mer om Markus Wilhelmsons möte med Peter Stormare i Los Angeles](https://vi.se/artikel/sbPGkz5B-mNpP6kkd-08215) och säger:

– Det behövs inga fler på den mörka sidan.

Jag är ju svensk, det går inte över

I mer än tre decennier har han bott i USA. Varje morgon, innan han lämnar huset med citronträdet i West Hollywood, tackar han Greta Garbo för att han får vara här. Hon öppnade dörren till drömfabriken för svenskar och efter henne döpte Stormare sin dobermann-tik (”mycket skygg”).

Att sammanfatta hans karriär är som att försöka greppa en nyfångad mört. Han har jobbat med Ingmar Bergman och Steven Spielberg, med Lars Norén och Jerry Seinfeld, fajtats med Jarl Kulle och Tom Cruise, regisserat Al Pacino och gjort tv-reklam för skruvdragare.

– Jag säger som John Lennon: Jag är en gräshoppa. Det finns skådespelare som jobbar med samma tv-serie i tio år. Jag skulle aldrig klara det. Som konstnär är det roligare att måla åtta tavlor på ett år än att hålla på och traggla med en och samma tavla. Jag tror att det bottnar i min rastlöshet och min törst efter frihet. Jag kommer aldrig mer att låta någon stänga mig inne. Jag vill vara fri som en fågel. När jag fick mina första erbjudanden om att filma här borta sökte jag tjänstledigt i tre veckor från Dramaten. Ledningen sa nej. Jag såg framför mig att det var så mitt liv skulle bli. Stå med mössan i hand och be en chef om lov. Livegen, säger han.

I sitt senaste projekt – The American Runestone (premiär på Viaplay den 21 juni) – bilar han runt i svenskbygder i Minnesota för att rentvå landsmannen Olof Öhman som utvandrade 1880. Stormare kan mycket väl vara en reinkarnation av Öhman. (Stormare tror på återfödelse – och en hel del annat. Om inte andra gör det så är det deras förlust, inte hans problem.)

– Olof Öhman kom från Forsa i Hälsingland, där jag har spelat mycket fotboll. Det är en grannby till Arbrå, där jag växte upp. Öhman fällde 1898 en asp och omsluten av trädets rötter hittade han en runsten daterad 1362 som berättar om 30 eller 40 norrmän och svenskar som lämnat sitt skepp, och att tio av dem hittats ”röda av blod och död”, berättar Stormare.

Experterna dömde ut stenen som fejk och Öhman som skojare. Så här långt in i Amerika hade inga skandinaver färdats vid den tidpunkten, enligt historieböckerna. Om det stämde hade nordborna alltså kommit hit 130 år före Columbus. Varenda skolbok skulle behöva skrivas om.

Tidningen Vi:s tidigare medarbetare Lars Westman skrev flera artiklar om The Kensington Runestone, som den döptes till, i Vi i början av 2000-talet och rubriken till det inledande reportaget – ”Kensingtonstenen – ett justitiemord!” – är den tes som nu driver Peter Stormare att söka upp språkforskare, runologer, geologer, historiker, DNA-experter och släktingar till Olof Öhman för att, bland annat med hjälp av modern teknik, bevisa att Olof Öhman var en hederlig, hårt arbetande hälsing.

– Redan under inspelningen av Fargo på 90-talet kom jag i kontakt med stenen. Jag ser mig själv i Olof Öhman. Vi gjorde samma resa med hundra års mellanrum. I alla tider har människor brutit upp och drömt om ett bättre liv. Han blev felaktigt anklagad för att vara en bluffare och jag har utställt ett löfte, till mig själv och till Olof Öhmans släktingar: Innan jag dör ska jag rentvå honom och hans familj, säger Stormare.

På sin bil har han en dekal med texten ”Kensington Runestone – Yes! It’s real!”.

En rastlös Ferrari klämmer sig förbi oss innan en vänsterkurva i stigningen mot Runyon Canyons dalgångar och raviner i Santa Monica-bergen, högt ovan sirener och åttafiliga motorvägar.

– Solen …, säger Stormare och tystnar en stund, får något saligt i blicken: Den gör något med humöret. Klockan fem på morgonen kliver jag upp, sätter mig i trädgården i bara kallingarna och pyjamaströjan och börjar jobba. Jag tänker på människorna hemma i byn, som går omkring i ett grått täcke från november till april. I mitt testamente vill jag skänka det här klimatet till Arbrå, funderar han, men korrigerar sedan sig själv. Han vill inte snåla.

– Ja, till Vallsta också. Förresten, ända upp till Järvsö ska de få det.

Stormare tråcklar sina 189 centimeter ur bilen. Han har cyklat omkull och framförallt vänsteraxeln tog stryk. I augusti fyller han 67. Vi fortsätter upp i bergen till fots.

Snart har han levt halva sitt liv utanför Sverige. När Stormares samarbetspartner – den svenske filmproducenten Glenn Lund – flyttade till Los Angeles för nio år sedan ville Stormare inte prata svenska, ens när de var på tu man hand. Det var som om han hade stängt den dörren.

Han säger att han lämnade Sverige för att han var trött på landet, och att han inte hade flyttat nio tidszoner bort för att dansa runt midsommarstång och pimpla glögg i någon Sveaförening. Kotterier har aldrig varit hans tekopp.

Men frågan är om inte pendeln har svängt nu och åren i exil har gjort honom mer svensk igen. Bortsett från utlandssvenskens lätt slentrianmässiga kritik av sakernas tillstånd i fäderneslandet – byråkratin, skatterna, konsensusmanin – finns en varm och sentimental blick på marken och stenarna där barn han lekt, där bondvett och arbetsmoral slog rot, där han lärde sig att börja gräva när solen går upp och att inte sluta förrän den går ner.

– Jag är ju svensk. Det går inte över, säger han och börjar recitera, högt:

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en kota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Stormare lägger in en snus.

– Helmer Grundström. Jag brukade köpa Silverrom och groggvirke, två liter Grappo, till honom, lyssna på historierna. Han bodde i en lägenhet på Svartensgatan där Ivar Lo-Johansson hade varit inackorderad. 21 kvadratmeter!

Mycket av Peter Stormares hållning till livet grundar sig i upplevelser i barndomen. I ett litet kyffe innanför köket i den nybyggda, gula villan i utkanten av Arbrå kunde han sitta och titta ut genom fönstret, bort mot Koldemoåsen och skidbacken, i timmar. Ibland blev mamma orolig. Hon kunde nästan inte väcka honom ur hans dagdrömmar.

– När jag ser tillbaka på pojken som var jag så tänker jag på Dan Andersson. Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången. Det var som om något kallade på mig, jag visste att jag var på väg bort. Jag sa till mina föräldrar att jag inte hörde hemma där. Att de inte var min mamma och pappa.

Med jämna mellanrum rymde han. När föräldrarna märkte att det var på gång hjälpte de honom att packa tandborste och smörgåsar. ”Du ska inte behöva gå hungrig när du är ute på rymmen”, sa mamma.

– Det var en lömsk taktik. Ofta brast det redan innan jag nådde skogsbrynet. Man kan inte göra revolt mot föräldrar som hjälper till med rymningen.

Han sicksackar sig upp längs en brant grusväg, förbi Errol Flynns ensliga gamla hus med övervuxen tennisbana, halvvägs mot krönet och utsiktsplatsen Clouds Rest.

Jag blev nog skådis för att lära mig att spela normal

När Stormare var sex år berättade han för föräldrarna om sina framtidsplaner. Han skulle bo i Hollywood. Nära Disneyland. Pappa retade honom för det där. Ska du inte flytta till dina riktiga föräldrar på Disneyland snart? Sonen blev svart i synen.

Det var en fri uppväxt, öppen himmel, fantasierna fick syre. I tanken återvänder Stormare ofta till en bild av sig själv då han går omkring på grusvägen, med Bibeln under armen, på väg till tältmöte med Filadelfiakyrkan. Varken mamma eller pappa – Gun och Ingvar – var särskilt religiösa, men sonen kunde knacka på hos grannarna och fråga om han fick välsigna kvällsmaten. Stormare förstår inte riktigt varifrån han fick idén – eller modet – att utnämna sig till Guds apostel, men han kände sig utvald. Han upplevde från första stund att han hade kommit till jorden med ett större uppdrag än att få fast anställning vid Arbrå Verkstad.

– Jag betraktades som lite udda och det fick man inte vara. Ibland tror jag att jag blev skådis för att lära mig att spela normal. Jag drogs till dem som inte passade in. Vid affären i Arbrå stod byfånen, lite eljest. Han hade alltid ena handen knuten och vi grabbar frågade vad han hade där. Till slut fick vi honom att öppna handen och den var förstås tom. Men då sade han: ”Bara för att inte ni kan se det, så betyder det inte att det inte finns.” Vem bestämmer vad som är verkligt? undrar Stormare.

När han skulle börja mellanstadiet slussades barn från åtta byar samman i en nybyggd skola i mexitegel.

– Jag fick regelbundet örfilar av lärarna. Smack! En handflata på kinden. ”Gå inte där och släpa fötterna efter dig! Håll dig i skinnet!” Jag förstod aldrig vad jag hade gjort för fel. Jag var en eremit, gick och drömde, men jag störde väl ingen? Lärarna kom inte från byn. De hade gått lärarhögskolan i Lund eller Stockholm och hamnade i Arbrå av alla ställen. De fick väl inte jobb någon annanstans. Jävla idioter.

Han tog sig igenom skolan med hjälp av Beatles och Stones och så småningom såg han en efter en av polarna flytta ihop med sina flickvänner, köpa mikrovågsugn. Han fick panik, drabbades av ångest. Är det slut nu?

En lördagseftermiddag i Bollnäs, med mellanöl och Tipsextra hos Leffe från Rengatan, frågade kompisen (som pluggade matematik i Uppsala) vad Stormare skulle göra med sitt liv. Han vet inte var han fick det ifrån, men plötsligt såg han det glasklart framför sig.

”Jag ska bli resischör.”
”Vad ska du bli sa du?”, undrade Leffe.
”Resischör.”
”Men snälla Peter. Det heter regissör. Det kommer från regi. R-e-g-i-s-s-ö-r. Herregud! Hämta en Tuborg när du ändå ska till köket.”
”Ska jag?”

I huvudet hörde han också pappas röst från några år tidigare, då Ingvar – uppfinnare, entreprenör och försäljare – hade kallat in Peter i bastun och berättat att de skulle flytta till Nigeria. Nigeria? Där inne i ångorna hade pappa förklarat: ”Det går inte att bo kvar, Peter. Det här landet dödar talanger.” Pappa ville göra sig fri från Sverige, så föräldrarna flyttade. Sonen ville göra sig fri från föräldrarna, så han stannade.

I Runyon Canyon dröjer Stormare nu kvar på ett krön. San Fernando Valley bakom honom. Downtown med klungan av skyskrapor österut, Stilla Havet i diset i väst. Han står en stund och blickar ut över staden han erövrat, som till ytan är nästan lika stor som Skåne.

– När pappa fyllde 70 bjöd jag hit honom och mamma. De fick flyga förstaklass, bo på Hilton i Beverly Hills, i Marilyn Monroes svit, mammas idol. Och så fick vi en VIP-tur på Disneyland. Efter en stund satte sig pappa på en bänk vid Space Mountain och ropade att jag skulle komma. ”Hur kunde du veta? Hur kunde du veta när du var sex år gammal att det var hit du skulle?” Det var enda gången jag såg pappa gråta. Strax efteråt dog han.

Peter Stormare lämnade byn för Bollnäs, Bollnäs för Stockholm. Han menar att det finns en utstakad väg – han kallar den sitt elljusspår – som han har följt. Ibland har han gått vilse, ut i skogen, ut i mörkret, men skenet från det där spåret har alltid hjälpt honom att hitta tillbaka och navigera rätt.

Han hade bara sett en kvart av Ingmar Bergmans tv-serie Ansikte mot ansikte när han sökte en utbildning i filmvetenskap på Filminstitutet i Stockholm. Första dagen skulle eleverna diskutera Orson Welles Citizen Kane för att lära känna varandra. Stormares klasskamrater överträffade varandra i analyser av mästerverket; namn som Truffaut och Fellini flög över hans huvud. De kunde lika gärna ha talat grekiska. Stormares idol hette Clint Eastwood.

Han började se alla filmer som visades i de två biograferna på skolan, från klockan tio på morgonen till tio på kvällen. Dag efter dag, vecka efter vecka, avverkade han stumfilmer, den franska nya vågen, allt som visades. Han kunde se sex filmer per dag. Han hade inga pengar, så han åt snabbnudlar eller ingenting. Efter några månader, kollaps. Läkaren konstaterade vitaminbrist.

En fribiljett till genrepet av Gropen, en Dramatenföreställning som floppade, öppnade den inre dörr Stormare hade sökt. Han minns exakt var han satt – tredje bänk, fem stolar in från höger – kvällen då en eld tändes i hans bröst. Det var mer än en ridå som gick upp; en hel värld, ett himmelrike öppnades, en kyrka fylldes av psalmer, och någon där uppe tittade ner på just honom och viskade i hans öra: Välkommen hem.

En dag skulle han stå på den där scenen.

– Jag saknar en särskild talang och det är förmågan att inse min egen begränsning. Jag tror på fullt allvar att om jag fick träna med fotbollslandslaget i några veckor så skulle jag platsa, säger han och tillägger:

– I alla fall som back. Marie Göranzon säger att jag har bondhybris. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men jag har alltid haft en överjävlig tro på att jag på ren vilja kan flytta berg. Och jag vill vara bäst. Alltid! En period sålde jag bröd i Bollnäs, från klockan fyra till sju på morgonen. Jag gick in för det som om det vore på liv och död. Jag körde moppe och ropade en slogan som jag hade skrivit själv: Bull Olles brö, så gött så man kan dö, skynda skynda, ställ er i kö! Jag väckte nog halva stan.

Ingmar Bergman sa en gång att Stormare har något märkligt i sitt väsen, att han är en särling. De blev som far och son. Klockan åtta en nyårsaftonskväll ringde Bergman och erbjöd Stormare rollen som Hamlet.

– Jag bodde i Gamla stan och kände mig som en medeltida fånge. Jag visste att om jag tackade ja så skulle jag bli halshuggen. Det var som att lägga mitt huvud på stupstocken. Varenda man och kvinna på Dramaten skulle hata mig eftersom de tyckte att de borde ha fått rollen. Så blev det. Jag blev totalt utfrusen. Det var priset jag fick betala.

Det blev också början till slutet på nationalscenen för honom.Fotnot: Stäng**Stormares bravader 1**Det var Peter Stormare som lärde Ingmar Bergman att äta Bragokex. Regissören blev beroende, gick upp i vikt (sju kilo) och förbannade Stormare för att denne introducerat honom för bakverket.

Vägskälet kom i samband med Dramatens 200-årsjubileum 1988. Från första stund hade Stormare sagt att han inte ville medverka. Han vägrade spela för kungaparet och Wallenbergarna.

”Är du för stor för det här?”, undrade teaterledningen. ”Nej, jag är för liten”, svarade Stormare. Bergman hade kallats in för att medla. ”Varför får inte jag vara jag? Du har ju alltid fått vara du?”, suckade Stormare när maestro vädjade. Han kunde inte säga nej till Ingmar och de enades om en kompromiss. Stormare skulle dra på sig Jean-kostymen från Fröken Julie, buga mot publiken, gå fram till Gerthi Kulle och bjuda upp till dans. Därefter skulle alla medverkande dansa vals. Det kändes som om han hade sålt sin själ på rea.

När ridån föll satt Stormare redan på sin cykel, iklädd träningsoverall. Han trampade bort från champagnekorkar och guldlaméklänningar. När han nådde Skeppsbron hörde han första smällen. Han stannade, vände sig om. Ovanför taket på Grand Hôtel färgades himlen av fyrverkerier uppskjutna från den arbetsplats som varit hans hem, hans liv, i tio år. Han föll ner på knä. Började hulka. Först kom tårarna. Sedan spyorna.

Han sa till sig själv: Du måste härifrån, du kan inte vara kvar. Den här tiden är över. Det får kosta vad det kosta vill.

Nu, våren 2020, kliar sig Stormare i skägget, sätter sig på en bänk i sluttningen på väg nedför berget ovan Los Angeles. Han pekar på en mockingbird – härmtrast – som har landat i en buske några meter bort. Han är övertygad om att det är pappa som gör honom sällskap. Det händer ofta, just på den här platsen. Han känner trastens närvaro, som en lätt förnimmelse, långt innan han ser den och känslan stämmer alltid; plötsligt sitter den där och tittar på honom. Vem avgör vad som är verkligt?

Åren på Dramaten ligger långt bakom honom, men satte djupa spår. Stormare vill aldrig stå på en teaterscen igen. Tanken ger honom ångest. Och han vill aldrig mer bo i Sverige. Flyttar han en gång till så fortsätter han västerut, till Japan. Stormare kunde ha blivit bitter för en behandling som framstår som ren mobbning, men med sina 95 filmer och 51 tv-serier har han haft svårt att hinna med bitterhet, plus att han nu också åtagit sig att vara fackelbärare.

När han satte sig på ett flyg över Atlanten var det utan returbiljett. Utan tjänstledighet, hängslen och livrem. Känslan av att ha satt allt på spel fyllde honom med ett lyckorus, öppnade något inom honom. Allt var möjligt. Han var tillbaka på grusvägen i Arbrå. Vem vill bli välsignad?

– Man kan inte stå kvar nere på marken och hålla i trädstammen. Man måste klättra upp till toppen, där det svajar. När du utsätter dig för fara och riskerar något börjar adrenalinet och endorfinet jobba, det är då varenda cell i din kropp kämpar för att hålla dig vid liv. Det är det som är liv, säger han.

Ganska omgående efter han flyttat till Los Angeles köpte han ett hus. Det var en tydlig signal till sig själv och omgivningen att han inte var på genomresa. Det där huset har han för egen hand byggt till en våning på. I fönstret mot gatan står nu en pappdocka som föreställer honom själv i naturlig storlek och blickar ilsket ut mot eventuella inkräktare.

Jag behöver inga juveler. Jag har två döttrar och en fru.

Fortfarande njuter han av livet som frilansare, att knappt veta från ena veckan till den andra vad som väntar. Han känner sig som en brandsoldat, redo att rycka ut. Ung. Veckorna efter att vi ses ger han sig ut på vägarna för att spela in en tv-serie om hur amerikaner påverkas av coronakrisen. Han kommer till ett Las Vegas där kasinon och hotell är stängda. Hungern och nyfikenheten är konstant, driver honom vidare.

Det har inte varit någon spikrak resa. I perioder har han jobbat extra i en kompis byggfirmaFotnot: Stäng**Stormares bravader 2**Peter Stormare spelar musik i stället för att gå i terapi. Han leder bandet BFF, Blonde from Fargo, och har skrivit 600 låtar. En av dem heter Dallerpölsa och småfåglar.. Stormares specialitet är att riva väggar med en slägga. Han tar hellre på sig blåställ än kostym.

När han var som mest eftertraktad – efter att i tät följd ha spelat in Fargo, Armageddon och Jurassic Park – sa hans manager Davien Littlefield att han nu måste välja väg:

Drömmer du om en villa i Beverly Hills med åtta toaletter och 15 bilar ska du tacka ja till rollerna du erbjuds, även om det är dåliga manus och B-regissörer. Vill du ha respekt och en långsiktig karriär ska du tacka nej.

– Jag behöver inga juveler. Jag har två döttrar och en fru. Jag behöver bara en bil. Jag köper nästan aldrig kläder. Jag samlar på Hello Kitty-ryggsäckar, men de är inte så dyra, konstaterar han.

Peter Stormare har tagit sig ner från berget och står i den ljumma eftermiddagsbrisen på en öde trottoar i korsningen av North Fuller och Sunset Boulevard.

– Jag är kanske lite av en byfåne, men jag tror att det som sker, det sker. Oro är djävulens bästa vapen. När allt pekar nedåt, som nu, så når vi till slut en punkt då det vänder och går upp igen. Så har det ­varit i alla tider, så kommer det att fortsätta långt efter att vi har lämnat in. Vi brinner bara någon sekund, vi är en del av något större.

Så lommar han stilla österut, hemåt, men stannar på andra sidan gatan, vänder sig om och ropar:

– Det kan hända mirakel i dag. Håll ögonen öppna!