”Jag kan inte sjunga med i psalmerna”

Vi:s musikskribent Johan Norberg menar att det inte är de nuvarande melodierna eller texterna som är problemet. Det är tonarterna.

Min relation till den svenska psalmboken är, och har alltid varit, mycket ansträngd och det beror på tonarterna. Den som inte är sopran eller tenor kommer aldrig upp till höjdtonerna i Den blomstertid nu kommer eller någon av de andra klassikerna, och det gör att många i kyrkbänkarna ständigt påminns om sina usla sångröster.

Jag som är i röstläget bas, och i bästa fall baryton, har ingen chans att sjunga med. Det som skulle kunna vara en jubelkör av glädje blir oftast ett haveri av utglesnande toner i halvmummel – i synnerhet när det valts en modern psalm som ingen kan, och en energisk präst får ensam kämpa på i solosång.

Nu ska psalmboken uppdateras, och jag menar att den enda uppdatering värd namnet är att de sänker samtliga tonarter en stor ters, alltså några halvtoner ner till en klang som vanliga dödliga, tappra själar i behov av tröst, klarar av att sjunga.

Moderniseringen har sällan varit lyckad. Den första utgåvan från 1695 innehåller stadiga melodier som fyller ut varje takt med en tydlighet som ingen kan missförstå, men för varje uppdatering av psalmboken (den senaste 1986) har det smugit sig in sånger med ambitioner att spegla samtiden, ett projekt som ibland lider av samma framåtanda som att måla om gamla kurbitsskåp eller spika masonitskivor i spegeldörrar.

Texterna är lite mer diffust poetiska och med synkoperade rytmer som lånats från popen, och ordet allsångsvänlig har knappast funnits med i urvalsprocessen. I en intervju i Dagens Nyheter (20 januari 2023) nämner Ann-Katrin Bosbach, präst och projektledare för arbetet med uppdateringen av psalmboken, Lalehs En stund på jorden som särskilt intressant. Här blir det rätt, men också fel. I sin originalinspelning fyller en orkester ut de långa pauserna i melodin, men som allsång, utan ackompanjemang av trummor och bas, blir det bara obegripligt tyst här och var.

Ambitionen är god, och Ann-Katrin tänker nog att låten har en fin text, men det är inte samma sak som att den passar till allsång. Gemenskapen i sången är en fantastisk kraft som ofta innehåller mer än ord kan uttrycka. Att hitta låtar som med sin rytm, melodi och tonart gör det enkelt för folk att sjunga med, borde ha högsta prioritet. Arbetsgruppen har en tid hållit öppet för insända bidrag på nyskrivet, där bland andra Mikael Wiehe hållit sig framme med nio stycken psalmer. (Säga vad man vill om gamla 68-kommunister, men man vet aldrig var man har dem, hatten av för Wiehe).

Jag kan sympatisera med att det behövs sånger som är aktuellt uppdaterade i genus och andra frågor, men det finns en risk att man går över ån efter vatten; det finns ju ett stort antal sånger som många redan kan, och som skulle förtjäna tre siffror på psalmtavlan. Vi kan börja med den mest uppenbara:

1. Så länge skutan kan gå

Evert Taube

Denna livsbejakande sång väljs ofta till begravningar, trots att den har en triumfatorisk glädje i såväl melodi som text, framförallt de ljuvliga raderna som bygger upp från moll till dur:

Så tag med glädje ditt jobb fast du lider
Snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
Att du är glad och ger hals
Så kläm nu i med en verkligt sju-sjungande vals

2. Änglamark

Evert Taube

Ännu en av de sånger vi redan kan, som med sin kärlek till naturen kan sjungas av alla på troendeskalan.

3. Idas sommarvisa

Text: Astrid Lindgren, musik: Georg Riedel

Ett mer självklart bidrag finns inte. Många tror redan att det är en sommarpsalm, med sin självklara del av många skolavslutningar. Textraderna: ”Jag gör så att blommorna blommar, jag gör hela kohagen grön” gör visan särskilt lämpad för religiösa tolkningar.

4. Höstvisa

Text: Tove Jansson, musik: Erna Tauro

Även här ett exempel på lyrik som i sin allmänna beskrivning av kärlek och närhet lämpar sig väl för den som söker efter en allomfattande mening, som i andra versens:

Jag letar efter nånting
Som vi kanske glömde bort
Och som du kunde hjälpa mig att finna

5. Jag vill tacka livet

Violeta Parra, svensk text: Brita Åhman

Melodin rör sig mellan endast 8 halvtoner (jämfört med Den blomstertids 14), vilket gör den alldeles utomordentligt lämpad att sjunga, även för en sörjande med grötig röst. Hela texten är som ett koncentrat av mycket av det som Nya testamentet förkunnar, och fjärde versen kan jag knappt läsa utan att ta till lipen.

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig lång vandring
För så trötta fötter
Jag gick genom städer
Genom djupa vatten
Över stränder, berg, i öknar och på slättland
Hem till ditt hus och dina gröna ängar