Medeltidens värld: Så förvandlades en riddardröm till ett historiskt fiasko

Den Arn-inspirerade upplevelseparken Medeltidens värld skulle sätta Götene på kartan. I stället blev det fiasko, och ledde till hål i kassan, mordhot och ofantliga mängder dålig pr. Parken revs förra året, men än är de smärtsamma spåren inte undanröjda. Vi for till Götene för att undersöka Västergötlands ground zero.

Medeltidens värld existerar inte längre, inte formellt, men det finns fortfarande spår. Själva platsen ligger i en skogsdunge, en och en halv kilometer nordost om Götene centrum. Tornerspelsarenan, som ännu används av den lokala riddarföreningen Infensus, är den mest iögonfallande kvarlevan.

En rektangulär sandplan omgärdas av ett trästaket, vackert grånat av ålder. På kortsidorna står timrade läktare som kastar skuggor över planen, ovanför långsidans sittläktare prunkar blålila lupiner.

Intill ligger ett buligt ground zero. Här och var buktar svarta ormlika elkablar upp ur grusmosaiken. Den som tittar noga hittar också små skärvor av murbruk, rester av den rivna borgen. Den rosa fasadfärgen har med åren mörknat till en oxröd nyans.

– Man såg det här som ett Astrid Lindgrens värld, säger Åsa Karlsson, som var socialdemokratiskt kommunalråd i Götene fram till förra året.

Med sin lätt bakåtlutade hållning ger hon ett robust intryck.

– Folk hoppades på samma sorts publicitet. Och kopplingen finns, den historiska. Vårt område, det är ju det kyrkliga och det medeltida. Tanken var god, om man säger så.

Åsa går bort till dammen som omgärdas av frodig grönska. En platt-tv har dumpats i vattenbrynet. Här var det tänkt att besökarna skulle svalka sig, men sanden som tippades i var otvättad vilket gjorde vattnet grumligt, ja, otjänligt.
Att Åsa Karlsson över huvud taget vågar visa sig på platsen beror på att hon tillhör den minoritet politiker som var emot satsningen.

– När folk får höra att man kommer från Götene säger de: Oj, men det var ju där det där Medeltidens värld låg.

Hon pekar mot magtrakten.

– Redan från början kände jag här att det kommer inte bli riktigt bra.

En farhåga som växte till övertygelse under invigningen 2008.

– Man kom hit och så var det inte ens halvklart. Det tog mig max 30 minuter att gå igenom alltsammans.

Många reagerade också på att det inte gick att köpa vare sig kaffe eller läsk. Sådant fanns inte på medeltiden, löd motiveringen. Glasssugna hänvisades till Preem-macken, törstiga fick hålla till godo med ”dyvatten”, kranvatten som grumlats med hjälp av karamellfärg.

Det lär ta lång tid innan allt är glömt och förlåtet, spår Åsa Karlsson.

– Så fort kommunen inte har råd med något är det någon som säger: ”Men ni kunde minsann lägga alla de där skattemiljonerna på Medeltidens värld”. Det kommer vi att få höra i flera generationer, tror jag.

Den här berättelsen börjar på 1100-talet. Då – på korstågstiden, och i Västergötland – utspelar sig i alla fall Jan Guillous roman-trilogi om riddaren Arn Magnusson. 1998 kommer den första boken, Vägen till Jerusalem, och snart vallfärdar begeistrade läsare till västgötska kommunen Götene. Guidade bussresor tar turisterna till besöksmål som Husaby kyrka, Forshem, Flyhovs hällristning och Varnhems klosterkyrka. Intresset ökar ytterligare när Svensk filmindustri, SF, kungör att böckerna ska bli film, med inspelningen delvis förlagd till Götenetrakten.

Kommunen diskuterar hur de ska kunna slå mynt av intresset. När SF så småningom erbjuder Skaraborgs kommuner att köpa filmkulisserna lägger Götene beslag på rubbet. Så föds idén om en medeltida upplevelsepark, en ”fullskalerekonstruktion av en medeltida stormansgård med kringliggande by, där besökare med alla sinnen får uppleva en riddares vardag”.

Målgruppen: historie- och äventyrsintresserade i alla åldrar, främst från södra Sverige, men man hoppas även kunna locka folk från övriga Norden, Tyskland och Holland. Det känns helrätt. Merparten av kommunens 21 kyrkor är medeltida, dessutom sägs Olof Skötkonung, Sveriges första kung, ha kristnats i Husaby.

Länge har politikerna diskuterat vad som skulle hända om någon av de stora industrierna lämnade Götene. Medeltidens värld, en berättelse om regionens förflutna, blir en slags framtidsförsäkring. Förutom fin reklam spås temaparken ge såväl arbetstillfällen som nya invånare.

Placeringen är självklar: pittoreska Forshem – där Forshems kyrka som pryds av en korsriddarrelief ligger – men invånarna protesterar, högljutt, och kommunen tvingas tänka om. Ett första bakslag för projektet som i stället förläggs till en kommunalt ägd plätt nära Preem-macken.

Kommunstyrelsens ordförande Bo Bergsten (KD) och kommundirektören Rogher Selmosson lyckas ändå skapa ett nästintill enat stöd för Medeltidens värld. Men alla är inte övertygade. Antalet besökare som krävs för att gå runt, 75 000, känns för högt, tycker Åsa Karlsson. Anders Månsson, partiledare för Götene framtid, ett parti sprunget ur Ny Demokrati, minns en masspsykos.

– Det var så stora ord. Det här var unikt. Götene var först i Sverige! Men, det fanns för fan ett riddarspel i Hova redan. Och Salvestaden i Kalmar gick uselt. Men när jag påpekade sådant bad man mig vara tyst.

I oktober 2007 beslutar kommunfullmäktige, med stor majoritet: Vi kör! Rivstarten kommer dock av sig. Filmkulisserna är just kulisser; flera miljoner kronor går åt för att ge husen och föremålen medeltida patina. När Medeltidens värld väl öppnar, med filmens huvudrollsinnehavare Joakim Nätterqvist som hedersgäst, har Arn-hajpen kommit av sig. Facit: 25 000 säsongs-besökare, en tredjedel av vad man har hoppats på. Många är dessutom missnöjda. Medan historikern Dick Harrison berömmer tidstrogenheten, anser de flesta att den är ett ok. Dyvatten! Även kökshygienen döms ut som medeltida. Vid sitt besök finner livsmedelsinspektionen mögel och varor med utgånget bäst före-datum.

Kommunstyrelsens ordförande Bo Bergsten är på en släktfest när samtalet kommer.
”Det är konkurs i morgon om du inte gör något, Bosse,” säger Medeltidens världs vd Stefan Pettersson. Kommunens plan är att få temaparken på fötter för att sedan lämna över den till någon privat aktör. De anser sig inte ha något annat val än att skjuta till pengar.

Samma sak nästa år. De fortsatt klena intäkterna gör att säsongens höjdpunkt, Arn-festivalen, är nära att ställas in, med kort varsel. Kommunfullmäktige beslutar återigen att pumpa in medel. Men vanligtvis solsäkra augusti bjuder på parodiskt skitväder.
Publiken, klart färre än förväntat, klampar runt i regn och lervälling när artister som Ulf Lundell och Tomas Ledin uppträder. Hösten 2009 är underskottet kritiskt. Företaget Department of Doing utreder och kommer fram till att potentialen, trots skamfilat rykte, fortfarande är stor. Men då bör parken profileras om till ett ”medeltida High Chaparral”.

Götene kommun låter Bert Karlsson, den omstridde entreprenören som tidigare har häcklat projektet, leda metamorfosen. Omstruktureringskostnaderna på cirka 6 miljoner anses vara en smäll man får ta. En stor rosa piratborg smälls upp. Bert Karlsson finansierar på villkoret att kommunen hyr borgen de kommande 17 åren. Deal! Han låter även anlägga banor för paintball och fotbollsgolf, samt ett piratland med hopptorn. Parken, nu ett mischmasch av riddarby och sommarland, döps om till Äventyrslandet Kinnekulle. Det går att köpa såväl glass som läsk men publiktillströmningen uteblir. 16 miljoner kronor i förlust.

Det tycks som förgjort, vilket den tredje säsongens älgfadäs illustrerar. Parken gör reklam för älg redan i juni, och Götene kommun slantar upp för ett viltstängsel, men det dröjer till augusti innan djuret anländer.

Älgbristen anmäls hos konsumentombudsmannen. Efter att ha visats upp under säsongens två sista veckor körs älgen till en gård i Falköping. Eftersom älgar i fångenskap inte får vistas ensamma hämtar kommunen in en älgtjur. Denne visar sig vara brunstig och jagar älghonan som dör under flyktförsöket.

Bert Karlsson flyr, han också. Efter att ha drivit äventyrslandet ytterligare ett år, i egen regi, säger han upp avtalet. Götene kommun sitter återigen med svartepetter. 2012 kontaktar Anders Månsson, parti­ledaren för Götene framtid, SVT:s Uppdrag granskning. Han har papper som bevisar både slarv och oegentligheter. I november 2012 sänds programmet som en del av vinjetten Kommunakuten.

Plötsligt är Götene hela landets driftkucku. När kommunstyrelsen sammanträder i sessionssalen några dagar senare går ett flerhundrahövdat fackeltåg mot Centrumhuset. Stämningen förbättras inte av nedläggningshotet mot musikskolan.Åsa Karlsson minns inte exakt vad som ropades, men väl hur det kändes.

– Ljudet … det slog så obehagligt mot rutan. Det var en bra drös arga människor.

I mars 2013 brinner entréhuset till äventyrslandet upp i en troligtvis anlagd brand och några månader senare, när kommunen slutligen beslutar att Medeltidens värld ska bort, blir det Åsa Karlsson som får i uppdrag att leda avvecklingen.

– Det var inte så kul när man varit emot hela tiden. Jag fick städa undan efter andra, men det var ett nödvändigt ont.

Det tar nästan fem år mellan beslut och rivning. För att slippa betala hyra i 17 år köper kommunen loss borgen av Bert Karlsson. Ytterligare 5,8 miljoner kronor i sjön. Riddarföreningen Infensus vill köpa byggnaden för 430 000 kronor, men trots brist på andra intressenter säger kommunen nej. Medan diskussionen drar ut på tiden förfaller byggnaden till en nedklottrad ruin.

I augusti 2017 föreslår samhällsbyggnadskontoret att området återställs. Förfallet och skadegörelsen på platsen är farlig. I september 2017 beslutar kommunfullmäktige att riva borgen. Ytterligare 2,5 miljoner kronor pumpas in för att möjliggöra kapitalförstöringen, som fullbordas i januari 2018. Då jämnas Medeltidens värld med marken.

Vid ett bord, alldeles innanför dörren på Centrumcaféet, sitter han som blev utsedd till syndabock. Bo Bergsten, den före detta ordföranden för kommunstyrelsen, är klädd i svart pikétröja med svartvit Adidas-jacka över. Blåjeans. Den nyblivne pensionären har ett vänligt men sorgset ansikte.
De andra gästerna bligar nyfiket när vi skakar hand. Bo har ordnat ett eget rum, så att vi kan tala avskilt. Efter att ha försett oss med kaffe och kanelbulle visar Bo in bakom disken. En trappa leder ned till en källarlokal. På ett av borden står en flaska vatten och en skål Marianne. Påskgula servetter har vikts ut till bordsdukar.
Bo Bergsten berättar att han inte har orkat besöka Medeltidens värld sedan 2010, samma år som han lämnade ordförandeposten i kommunstyrelsen, och politiken, för gott.

– Det här är ett trauma för alla som försökte göra något bra för Götene. Jag kände en sådan besvikelse.

Vad var det ni inte klarade av?

– Vi misslyckades med att ta hand om turisterna. Upplevelsen var inte tillräcklig för att man skulle tillbringa en hel dag där.

Bo begick inte alla misstag personligen men han var ytterst ansvarig. Och då faller man vackert över svärdet. Så beskriver han det i alla fall: hans politiska övertygelse tillåter inte att skylla på andra.

Han ska dock inte ensidigt målas ut som martyr. Ett företag ägt av en av Bos svågrars tre söner utförde grävarbete på Medeltidens värld, utan offentlig upphandling. Uppdrag granskning gjorde ett stort nummer av ”svågerpolitik” men Bo Bergsten vidhåller att han inte gjorde något medvetet fel. Det var dock den bilden några hade efter att ha sett granskningen; att han var en korrupt fifflare.

Några veckor efter att programmet hade sänts gick en storvuxen man fram till honom på parkeringen utanför Ica Kvantum. Mannen, känt kriminell, ställde sig alldeles intill Bo, spände ögonen i honom och sade att han visste var han och hans familj bodde: ”Sådana som du borde inte få leva!”.

Ett vaktbolag kopplades in. Bo utrustades med överfallslarm. Hans fru och barn tilläts inte lämna huset på egen hand.
Men trots allt det mörka kan han fortfarande prata om Medeltidens värld som någonting ”fantastiskt”. Han minns hur fint det var att sitta på biopremiären av Arn-filmen med känslan: vår beredskap är god. Han minns också, trots hällregn och ekonomisk flopp, Arn-festivalen som något ljust. Bo såg favoritbandet Bo Kaspers Orkester i regnställ, med frun Maria vid sin sida. Då levde ännu hoppet om att allt skulle ordna sig.

– Vi övervägde så många gånger om vi skulle säga: Enough is enough, men idén var ju fortfarande bra. Vi ville ge det en knuff, sedan skulle Medeltidens värld få verka på marknaden. Det är inte så lätt att bli turistentreprenör, om man aldrig har varit det förut.

Alla jag pratar med säger samma sak: kommunens största misstag var just att leka turistentreprenör.

Anders Månsson:

– Driftskostnaderna underskattades. Sedan måste man sälja grejer – det gick inte att få sig en Piggelin ens! Folk kommer fram och frågar med jämna mellanrum: Jaha, är du glad nu när parken är stängd? Glad nej, tänk på alla pengar vi slösade.

Förlusterna hade kunnat finansiera både en nybyggd förskola i Källby och renoveringen av Hällekis skola, poängterar han.

– Att ta en sådan risk som lilla Götene tog är farligt. Det är som om Göteborg skulle bränna tre miljarder. Hur många kommuner driver nöjespark? Vi bör hålla oss till kärnverksamheten.

Götenes nuvarande kommunalråd Susanne Andersson (C) håller med om att kommuner först och främst bör sköta kärnverksamheten.

– Den där stoltheten över att bo i Götene, den försvann med Medeltidens värld. Man slutade att tala om var man kom ifrån. Det är verkligen en jäkla bitter erfarenhet, men vi har lärt oss mycket på vägen. Det är viktigt att vi bygger upp stoltheten över att bo i Götene kommun igen.

Men hur? När det gäller kommunalpolitik så finns det, lätt förenklat, två filosofier. Den mest utbredda, vilken förfäktas av organisationer som Slöseriombudsmannen, rekommenderar att sitta vackert i båten. Den andra, vilken förfäktas av politiker som Bo Bergsten, är att spänna bågen.

Götene har intressant nog praktiserat båda lärorna. 2009, samma år som Medeltidens värld gick 16 miljoner back, utsågs Götene till Sveriges mest seniorvänliga kommun.

Utmärkelsen står inne på Susanne Anderssons kontor, ovanpå ett hyllskåp.
När jag frågar henne varför man ska bo i Götene framhåller hon ett rikt föreningsliv, bra företagsklimat och god äldrevård. Frågan är om det är tillräckligt för att undvika brain drain, den flykt av kompetenta unga människor som ofta drabbar svenska samhällen av Götenes storlek.
Bo Bergsten betonar att kommunen, under de senaste årens försiktighet, faktiskt har tappat invånare.

– Vi har bara ägnat oss åt kärnverksamhet och det går inte i en liten kommun som Götene.

Han exemplifierar med E20 som går precis utanför samhället. Vägens fördelaktiga dragning kom inte till av sig själv; den blev av för att kommunen förskotterade 300 miljoner kronor vid precis rätt tillfälle.

– Hade vi inte tagit en risk där hade vi haft vår gamla väg kvar, och säkerligen en del Götenebor döda i trafikolyckor. Det gäller att vara på tårna, offensiv. Medeltidens värld är en skämskudde, men vi ska i alla fall ha credit för att vi vågade tänka annorlunda. Den mest olyckliga konsekvensen av Medeltidens värld, det är att ingen i Götene kommer att våga presentera en så storslagen idé igen.

Det kommunala bolaget Medeltidens värld AB existerar fortfarande, och med ett enda mål: att utplåna alla spår. Men än är skamfläcken inte helt borttvättad. Bakom den grumliga dammen står Pålsgården, den långgård i vikingastil där Arn bor i filmerna. Huset förfaller bakom en ridå av vildvuxen grönska. De tre entrédörrarna står uppslagna. På golvet ligger krossat fönsterglas, tovor av gul isolering och en pappersmugg från Burger King.

Husen i den medeltida byn reades ut på nät-auktion. Artisten och medeltidsfanatikern E-Type ropade in fler än vad han behövde så Pålsgården avyttrades till Anders Lettström, en Uppsala-entreprenör som är mest känd för att vara kompis med kungen. När det gick upp för Lettström att Pålsgården blott var en filmkuliss, och inte en kulturhistoriskt viktig byggnad, svalnade hans iver. Han har uppmanats att forsla bort byggnaden, men än har inget hänt.

Späda ungbjörkar spirar flera meter över taknocken. Det naturfärgade huset har blivit ett med skogen, liksom slukats. Det är som om naturen vill hjälpa Götene på traven. Kommunen har avsatt pengar åt det slutgiltiga utplånandet, men inget går enkelt. När de bad om lov att ta bort den fula ränna som leder vatten till dammen sade Länsstyrelsen nej eftersom kanalen eventuellt kan ha blivit en viktig miljö för paddor.

Jag ser inga paddor, men väl ytterligare en lämning. Vid en vassrugg flyter en solblekt röd madrass, troligtvis en kvarleva från Bert Karlssons lekland. I en skåra på madrassen växer gräs, smörblommor och banne mig … förgätmigej.

För den som kan storyn bakom blommans namn verkar det nästan för bra för att vara sant. Namnet sägs härstamma från en medeltida tragedi. En riddare och hans fästmö ska ha vandrat längs en flod. När riddaren gick ned på knä för att plocka blommor fick den tunga rustningen honom att dratta i vattnet. Innan riddaren drunknade sägs han ha kastat upp buketten till sin älskade, med uppmaningen: ”Förgät mig ej!” 

5 andra svenska sätta-orten-på-kartan-haverier

Salvestaden, Kalmar
1997, efter att SVT sänt sommarlovsprogrammet Salve från Kalmar Slott, köpte kommunen de överblivna medeltidskulisserna och byggde en temporär medeltidsby. Succén fick kommunen att plöja ned pengar i en permanent Salvestad. Premiärsäsongen 2004 lockade en bråkdel av de förväntade besökarna och några år senare stängdes Salvestaden för gott. På senare år har platsen fungerat som ett omdebatterat läger för romska EU-migranter.

Dragon Gate, Älvkarleby
I mitten av 1980-talet lät Älvkarleby kommun bygga ett värdshus vid E4:an som skulle fungera som en inkörsport till trakten. När idén inte bar svällde byggnaden istället till ett tiovåningars hotellkomplex med spa-avdelning. Fiasko också det. 2004 köptes den förfallna byggnaden av kinesiske myggmedelsmiljardären Jingchun Li som gjorde om byggnaden till Dragon Gate, ett pråligt hotell och kulturcenter tänkt att överbrygga kulturskillnaderna mellan Kina och Sverige. I stället blev de projektets fall. Utdragna strider om bygglov och brandsäkerhet fick Mr Li att tröttna. Dragon Gate ägs sedan hösten 2018 av Sisyfosgruppen, ett fastighetsföretag specialiserat på objekt med problematisk historia.

Buddharama-templet, Fredrika
2004 lyckades Bert-Rune Dahlberg, kommunalråd i Åsele kommun, övertala thailändska theravada-buddhister att bygga Europas största buddhisttempel på kommunens mark. Tempelområdet, som var tänkt att stoltsera med konferenssal såväl som en åtta meter lång Buddha-staty, förlades till det lilla samhället Fredrika, och förväntades ge omkring 100 000 besökare om året. Templet skulle invigas 2008, men det årets finanskris förvärrade buddhisternas redan skrala ekonomi. Invasionen uteblev. 2015 förlorade Fredrika till råga på allt sin status som tätort sedan befolkningen krupit under 200-strecket.

Hollyhammar, Hallstahammar
I mitten av 1990-talet satsade Hallstahammars kommun stora pengar för att skapa ”Hollyhammar”, en framtida fabrik för svensk film. Den lokala motsvarigheten till Trollywood i Trollhättan skulle bli inspelningsplats för svenska tv-serier och filmer. Blygsamt intresse från produktionsbolagen ledde dock till att filmfabriken lades ned efter bara fyra år.

Muminland, Karlstad
Det finska företaget Muminvärlden har långt gångna planer på att öppna en sagovärld i det strandskyddade friluftsområdet Skutberget i Karlstad. Majoriteten av politikerna är positiva, men bland medborgarna har motståndet varit massivt och organiserat. Med 4,8 procent av rösterna tog Karlstadpartiet Livskvalitet, som bildats i protest mot etableringen, 2018 en plats i kommun-fullmäktige. Den omsusade detaljplanen granskas just nu.