Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Lasse Berg

Är depressioner en del av livet?

Foto: Thron Ullberg

Innebär vårt sätt att leva att ångest är naturligt? Lasse Berg svarar på frågor om livet och alla dess märkligheter.

Hej Lasse,
Jag har en fråga om depression. Jag tänker på att så många i vår tid, inklusive jag själv, kan gå in i djup nedstämdhet trots att jag lever ett tryggt och skyddat liv.
Jag funderar över om det är en del av den mänskliga naturen? Eftersom vi är självmedvetna och på så sätt inser att vi kan påverka vår situation, kanske det ingår en viss del ångest?
Vi är heller inte beroende av varandra. Mina barn och mina föräldrar skulle självklart överleva även utan mig. Det kan få mig att känna mig bortkopplad, betydelselös.
Finns det något sätt att skapa mening utan att befinna sig i en kamp för överlevnad?
//En som ibland misströstar

Hej!

Kanske är det inte alls konstigt att du är nedstämd?

Inte så att vi som Homo sapiens skulle vara gjorda för depression. Alls inte! Förtvivlan gav ingen överlevnadsfördel i vår ursprungstillvaro.

Det liv vi biologiskt utformades för – under hundratusentals eller miljoner år i Afrika – var farligt. Inte så mycket för att vi hotades av andra människor, utan farorna för våra tidiga förfäder låg i att befinna sig i en afrikansk savannmiljö dominerad av stora snabba rovdjur. Särskilt som vi på våra två ben var enastående långsamma jämfört med fyrfotingarna, och till skillnad från dem varken kunde bita eller riva ihjäl. Så var det under en mycket lång tid, innan vi skaffade oss effektiva vapen av sten.

Vi klarade oss bara tillsammans med de andra i gruppen. Ensam var död. Alla våra hormoner och signalsubstanser (som vi delar med andra däggdjur) anpassades för livet i en trygg flock där vi stod upp för varandra när den väldiga sabeltandade katten närmade sig. Vi har därför en medfödd existentiell rädsla för att bli bortstötta, mobbade, inte respekterade. Den kan gå så långt att vi hellre dör med respekt, än lever föraktade och utstötta. Det gällde också senare tiders påhittade och mycket större folkgrupper. Att dö för kung och fosterland var alldeles nyss något föredömligt.

I sex miljoner år har vi fötts in i en trygg samlargrupp. För bara runt tiotusen år sedan kom den stora förändringen med det bofasta livet och hierarkierna. Men fortfarande hamnade vi i medfödda sammanhang – storfamiljen, klanen.

Sedan ett halvsekel tillbaka föds människorna jorden över ensamma. Jag skall nu själv hitta den grupp som ger mig livsglädje, lycka och sinneslugn genom doser av oxytocin och dopamin. En 32-årig mamma skall kanhända själv fixa överlevnaden för sig och de sina, skyddet mot de sabeltandade, hitta de människor som hon kan göra glada, som kan ge henne trygghet. Det är inte lätt. Lätt är däremot att göra fel, säga fel, ha fel kläder, handväska, klocka, form på överläppen och då gå miste om den där uppskattningen. I vår tid kan ensamheten till och med tyckas säkrare. I alla fall om vi lyckas intala oss att den är självvald.

Inte undra på om det kan kännas svårt. Vi är visserligen unikt anpassningsbara. Men kanske är det ändå så att de som får det jobbigt med det nya livet är de normala? Medan det är något fel på dem som klarar det utan problem?

Jag vet inte om den insikten hjälper så mycket. Men nog är det bra att förstå att den moderna tillvaron faktiskt är knepig? Och det där med livets mening kanske vi kan återkomma till?

Varma hälsningar
Lasse


Har du en fråga till Lasse? Mejla den till hej@vi.se