”Jag sprang för livet. Pappa skulle döda mig”

Midsommar på Fårö 1988, släkten samlad hos Ingmar Bergman som fyller 70 år. I ett utdrag ur dottern Anna Bergmans bok Jag och min skugga blir hon jagad in i skogen av sin rasande far som skriker att han ska döda henne.

  • 9 min
  • 26 apr 2022

// Foto: Roger Tillberg/TT/ Joost Evers/Anefo

”Jag sprang för livet. Pappa skulle döda mig”
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

Midsommar på Fårö 1988, släkten samlad hos Ingmar Bergman som fyller 70 år. I ett utdrag ur dottern Anna Bergmans bok Jag och min skugga blir hon jagad in i skogen av sin rasande far som skriker att han ska döda henne.

Det var återigen dags att åka till Fårö. Jag kunde resvägen utan och innan vid det här laget, i tio års tid hade jag åkt dit för att fira midsommar och Ingmars födelsedag. Jag såg verkligen fram emot att träffa mina syskon. Vad gällde Ingmar hade jag en dålig magkänsla, då min bok snart skulle komma ut. Själv hade jag aldrig sagt ett ont ord om allt han hade skrivit. Min bok handlade om MIG och mitt liv! Inte om honom. Några av hans citat fanns med, det var det enda. Men innerst inne visste jag varför ilskan låg och pyrde i honom. Att det skulle komma fram att han ljugit för mig om vilka som kände till kärleksbarnet Maria.

Jag sköt det åt sidan, ville inte förstöra resan. Nu skulle det bara bli trevligt att träffa mina syskon, Ingmar och Ingrid.

Väl framme verkade allt som vanligt, men var det lugnet före stormen?

Ingmar hälsade mig som alltid välkommen med en kram, och som alltid flög mina armar upp framför bröstet och hjärtat, som för att skydda mig från honom. Jag önskade att jag inte reagerade på det sättet, men jag hade fortfarande svårt med förtroenden. En dag skulle jag säga till mina armar att omfamna honom, precis som han gjorde med mig.

Stämningen var på topp när vi firade Ingmar, och alla hade mycket att prata om. Men det här året var jag inte placerad bredvid jubilaren, utan mellan en syster och en bror.

Efter maten var det dags att se en av Ingmars Charlie Chaplin-filmer, och alla begav sig till biografen. Då sa Ingmar: ”Anna, åker du i min bil?”

Ett styng av rädsla for genom mig, jag kände mycket väl till hans humör och utbrott.

Ingmar och jag var först på plats vid biografen och satte oss ner på den bruna bänken utanför. En tystnad följde, som jag bröt genom att säga: ”Titta Ingmar, jag når inte marken med fötterna men det gör du.”

Ingmar vände sig mot mig som om jag sagt något anstötligt. ”Ska jag sänka bänken, Anna?” Jag kunde höra ilskan sjuda under ytan.

Jag visste precis vad han menade – han skulle göra vad som helst för att få mig att stoppa publiceringen av boken. ”Nej då”, sa jag och skrattade nervöst.

Sedan lade han huvudet på sned och sa: ”Anna, jag förstår dig inte.”

”Det beror på att du inte känner mig. Du har aldrig brytt dig om att lära känna mig.” Jag kunde ge igen lika bra som jag fick.

”Men jag vet att du är en av de mest renhåriga och ärliga kvinnorna jag någonsin träffat”, sa han, nu med vänligare ton.

”Ja, det är jag, och det borde vara svar nog.”

Vi räddades av en av mina bröder som kom körandes i hög fart och slirade på gräset framför biografen. Jag lämnade bänken och anslöt till mina syskon. En tidning hade kallat mig familjens svarta får, men det var som att hälla vatten på en gås. Om de bara visste, tänkte jag. Vad gällde hela sanningen och inget annat än sanningen var jag vitast i flocken.

Det var fantastiskt hur vi alla buntats ihop tio år tidigare, även Ingrid von Rosens barn, och hur bra vi kom överens. Jag tror det berodde på våra mammor – på något sätt hade vi alla uppfostrats till bra människor. Vad gällde Ingmar hade några av oss utan tvekan tagit skada, jag visste med säkerhet att jag hade det.

Den sista kvällen skulle vi ses i Ingmars hus Hammars. Ingmar ville berätta om sina Mrsar – våra mammor – och hans förhållande till dem. Han satt på en stol med käppen vid sin sida. Den behövdes jämt nu på grund av hans onda höft.

Ett syskon lyste honom i ansiktet med en lampa, som en spotlight, men det verkade inte bekomma honom. Efter några minuters tystnad var det min tur att tala.

”Jag har skrivit en bok som snart publiceras.”

Till min förvåning ställde sig Ingmar upp, tog tag i käppen och viftade den argsint framför mig. Som ett djur anade jag fara och sprang ut från Hammars. När jag vände mig om var Ingmar alldeles bakom, så jag ökade farten. Tänka sig att Ingmar kunde springa så fort utan käpp!

Jag sprang in bland de mörka träden och grenarna slog emot mig. Han var hack i häl, slog vilt omkring sig med käppen. Jag sprang för livet.

“Jag ska döda dig, jag ska döda dig, jag ska döda dig”, skrek han.

Jag hade kommit fram till ett annat av hans hus och gick in. Ingmar kom in efter mig. Där stod jag, stel som en pinne, med ett osynligt vapen – min röst. ”Ingmar, sätt dig ner NU!”

Till min förvåning gjorde han som jag sa och såg ner i golvet. ”Du vet vad det gäller, eller hur Anna?”

”Ja”, sa jag lugnt. Du ljög om Maria. Fy fan, du sa att alla visste men nu verkar det som om ingen vet att du är hennes pappa. Hade jag vetat att det var en hemlighet hade jag aldrig nämnt det i boken – nu är det jag som ror utan åror. Varför har du inte sagt något till Maria?”

Ingmar ställde sig upp. ”Det är komplicerat”, sa han och såg på mig.

”Jag är inte intresserad av lögner, och att gå bakom ryggen så här. Jag kommer inte tillbaka till Fårö.”

Ingmar såg sorgsen och förvirrad ut, men jag tappade humöret och skrek efter honom: ”Vi ses på din åttioårsdag – om TIO jävla år!”

Jag var lättad över att jag nästa morgon skulle flyga till Arlanda och vidare till Düsseldorf på jobb.

Hur kände jag mig? Konstigt nog lugn och samlad. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer gå med på att bli orättvist behandlad. Om det hände skulle jag vända på klacken. Och även om det var min pappa så vägrade jag vara en av hans marionetter, som så många andra. Jag frågade mig själv om jag skulle sakna honom. Men så kom jag på att man inte kan sakna något man aldrig riktigt har haft.

Nu var dörren till mitt hjärta återigen stängd för pappa Ingmar, precis som den varit när jag var liten. Kärleken och förtroendet hade brustit. Men en dag skulle jag glänta på dörren, det var jag nästan säker på. Det skulle bara ta tid och jag hade mitt eget liv. Jag tänkte leva efter mina värderingar och inte efter någon annans.

Det är något väldigt sorgligt med kontrollerande människor, eftersom det ofta handlar om rädsla och osäkerhet. Men det finns en mening med allt och jag trodde ändå på hopp, trohet, kärlek och fred – inte på utdragna konflikter.

Min bok Inte pappas flicka sålde bra, omkring 40 000 exemplar. Jag kallades lögnerska av ett par personer, varav en var syster till Maria von Rosen. Jag brydde mig inte det minsta eftersom jag visste sanningen. Ingmar hade ännu inte sagt något, varken till Maria eller någon annan, och lät dem förtala mig. Det var minst sagt ryggradslöst, speciellt av en far. Sanningen skulle komma fram en dag, men jag kommenterade det inte mer, lade saken i Guds händer.

Fler utvalda artiklar