Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Olof Öhman från Forsa, Hälsingland, visar upp Kensingtonstenen vid en utställning 1921. Stenen vaktas av två soldater, även de svenskättlingar.

Het runsten kan visa att vi skandinaver kom före Columbus till Amerika

Olof Öhman från Forsa, Hälsingland, visar upp Kensingtonstenen vid en utställning 1921. Stenen vaktas av två soldater, även de svenskättlingar.

I tv-serien ”American runestone” försöker den svenska skådespelaren Peter Stormare gå till botten med mysteriet Kensingtonstenen – en runsten som svenskamerikanen Olof Öhman hittade på sina ägor i Minnesota 1898. Om det som står på stenen är sant bevisar det att skandinaver var i Amerika långt före Columbus.
Redan 2002 hade Vi en artikelserie om Kensingtonstenen. Här är första avsnittet.

8 göter och 22 norrmän är på denna upptagelsefärd från Vinland långt västerut.
Vi hade läger vid 2 skydd en dags resa norr från denna sten. Vi var och fiskade en dag. Efter vi kom hem fann 10 man röda av blod och död.
Ave Maria, fräls från ondo.
Har 10 män vid havet att se efter våra skepp. 14 dagar resa från denna ö. År 1362.

På kullen där Olof Öhman hittade stenen växer det nu gräs och samma sorts blommor som hemma i Hälsingland. Hit kom han och de andra skandinaverna, här röjde de mark.

De öppnade landskapet, de öppnade Amerika. Men de var inte först. Stenen som Olof Öhman hittade var en runsten. Den berättar om en grupp svenskar och norrmän som var här 1362 och som reste stenen nästan som ett nödrop under dramatiska omständigheter. Tio av dem dödade.

Man fällde en asp. Omsluten av rötter låg stenen. Olof Öhmans son Edward, som var med och grävde upp den, såg några konstiga tecken när han skrapade bort leran.
– Det ser ut som grekiska, sa en norsk grannbonde som kom förbi.
De baxade i väg stenen bort till Öhmans gård på andra sidan den lilla sjön. Vi skymtar huset långt där borta i skogsbrynet och vi går samma väg som Öhman själv vandrade hundratals gånger på väg ut till sina åkrar.

Det ser ut som grekiska, sa en norsk grannbonde som kom förbi.

En flock pelikaner driver omkring på sjön.
– De stjäl fisken för oss, säger sheriffen Allen Patton som följt med hit ut, inte för att vakta oss utan för att han är intresserad av den där gamla stenbumlingen som nu finns borta i museet där hans hustru är chef.

Runstenen är magisk. Den har alltid genererat trubbel. Det var 1898 Öhman hittade den och därmed satte i gång det jättegräl som pågått oavbrutet sen dess.

Öhman själv ångrade många gånger att han inte dumpade den nere vid sjön som han gjorde med andra bumlingar.
Samtidigt stolt; han förstod betydelsen av vad han hittat, stenen skulle ändra historien.

Först ställdes den ut några månader i ett bankfönster i staden Kensington två miles bort. Sen skickades den till Minneapolis för undersökning.

Där klassades runstenen direkt som en förfalskning av språkexperterna som dessutom utpekade Öhman som gärningsman. Det hjälpte inte att Öhman själv avgav en edsvuren förklaring om hur han hittat stenen och att hans son Edward gjorde samma sak liksom grannarna.

Dick Nielsen som tagit med mig hit bort har visat mig en bild på Öhman: Ser den här mannen ut som en skojare ...?

Danskättade oljeingenjören Dick Nielsen lade ner mycket pengar och tid på forskning kring Kensingtonstenen, som han ansåg är äkta. Nielsen gick bort 2016.
Danskättade oljeingenjören Dick Nielsen lade ner mycket pengar och tid på forskning kring Kensingtonstenen, som han ansåg är äkta. Nielsen gick bort 2016.

När stenen kommit tillbaka från Minneapolis, utdömd som förfalskning, la Olof Öhman den utanför dörren till sitt hus, att sparka av sig snö och lera på. Tur att han la den med runorna neråt; han använde den nämligen att räta ut spik på, som man gjorde hemma i Hälsingland.

I bygden runt Kensington vägrade man tro att det var något lurt med stenen. Öhman är den hederligaste bonden i hela countyt, sa man.
Alla i bygden ställde upp bakom Öhman. Eller Ohman som han kallades och som familjen nu heter, utan ö-prickar.

Däremot finns det en massa ö-prickar över runorna på stenen. Bara det var misstänkt, sa runologerna i Minneapolis och hemma i Sverige dit man skickat avskrifter. Prickarna markerar antagligen diftonger, säger Dick Nielsen.

Stenen låg stendöd i tio år tills den hittades av Hjalmar Holand som forskade i den första skandinaviska koloniseringen av Amerika. Han fick låna stenen av Öhman och reste med den runt Amerika och över till Europa.
Holand ansåg sig ha funnit ett bevis på att skandinaver trängt långt in i Amerika hundratals år före Columbus. De hade kommit i Leif Erikssons kölvatten, han som sa Vinland om det nya land han hittat.

Stenen berättar om trettio eller fyrtio norrmän och svenskar som lämnat sitt skepp fjorton dagsresor härifrån. De som ristat runorna berättar om hur tio av männen dödats, ”röda av blod och död”, som det står.
En avskrift av texten finns på en bronsplatta uppe på kullen. Jag kan förstå den hjälpligt, det är nån sorts gammelsvenska,1300-tal, mitt eget modersmål. Det svindlar inte så lite för mig; hit, långt in i indianlandet, kom de.
Några tror att männen tillhörde den expedition som kung Magnus Eriksson skickade i väg västerut 1355.

Dick Nielsen, min färdledare, tror för sin del att det kan ha varit skandinaviska pälsjägare som högg och reste stenen högst upp på kullen. Det kan ha funnits ett nätverk av skandinaviska jägare och handelsmän här borta, i förlängningen av den grönländska koloniseringen.

Indianernas sagor berättar fortfarande om främlingar som blivit kvar hos dem, om indianbarn som fötts med ljust hår och blåa ögon ...
Det är samma landskap som hemma i Österlen eller i Hälsinglands älvdalar, samma mjuka kullar, inte så branta att inte häst och plog orkade upp.
Nu är det nationalpark runt Olof Öhmans hus. På kullen vajar svenska flaggan bredvid den amerikanska och norska.

Jag läste om Kensingtonstenen i Thor Heyerdahls och Per Lillieströms bok ”Utan Gränser”. De gick tvärtemot all skandinavisk expertis och hävdade stenhårt stenens äkthet.
– Åk och se den, sa Heyerdahl när jag träffade honom 2001. Nu är Heyerdahl död men hans vän och med författare Per Lillieström håller på med en ny bok om Kung Magnus och de första skandinaviska färderna till Amerika.

Åk och se den, sa Heyerdahl.

Det finns konspirationsteorier som går ut på att Olof Öhman själv grävde ner stenen och drog rötterna runt omkring den och sen lurade alla, inklusive sin tioårige son.
– Skulle du lura din son? säger Dick Nielsen. Eller ännu värre; dra in sonen i komplotten och låta honom leva resten av sitt liv med en lögn?

Vi går runt i Öhmans gamla bondgård som nu är museum, med möbler som samlats ihop från den skandinaviska kolonin, plus några av Öhmans egna.
Olof Öhman fick det gott ställt, den saken är klar. En präktig lada nedanför huset, några uthus. Allt timrat och byggt med omsorg. Vintrarna är hårda här, lika intensiva som somrarna är heta. Trettio grader i skuggan, fast vi är inne i september.

Olof Öhman från Forsa i Hälsingland kom till ett härligt land. Han utvandrade 1880, arbetade några år i Oregon ,reste hem till Sverige, och tillbaka igen, som många emigranter gjorde innan de rotade sig på det ena eller andra hållet, i regel efter att ha träffat en kvinna, antingen i Sverige eller i Amerika.

Öhmans ättlingar bor nu på olika håll i Minnesota. Jag växlade några mejl med hans sonsons son Brian Ohman. Han visste ingenting om stenen, sa han, och ville inte följa med till den gamla farmen.
Det är ingen rolig historia i släkten. Det är som en förbannelse över den gamla stenen. Farfars far var ingen skojare.
I stället för att få svenske kungens medalj har det blivit det blivit hundra år av spott och spe från svenska och amerikanska forskare.

Dick Nielsen, geologen Scott Wolter och svenskättlingen Barry Hanson leder nu kampen för upprättelse, åt stenen och åt släkten Ohman. Dick Nielsen är danskättad amerikan, oljeingenjör med akademisk examen i matematik, inte runforskning.
Han bygger pipelines för oljeplattformar i Kinesiska sjön, har en fabrik i Nanking ihop med kineserna.
För femton år sen började han läsa om Kensingtonstenen, mest för att hålla sina förfäders danska språk vid liv.

Han blev fast. Hans huvudsakliga läsning numera ar svenska medeltida handskrifter med betoning på 1300-talet.
Han läser urkunderna på jakt efter bevis för att de ord som finns på runstenen också fanns i medeltids svenska.
– När jag flyger till Kina är jag laddad. Jag har texter med mig så att det räcker i femton timmar, säger han.

När folk i stolarna runt omkring tittar på film och dricker gin och tonic läser han fornsvenska. Pengarna han tjänar (och amerikanska oljeingenjörer tjänar skapligt) plöjer han ner i forskningen kring stenen.
Folk skojar med honom: ”Dick, har du pipelines som hobby och stenen som jobb, eller tvärtom?”
För honom är stenen lika autentisk som oljan han pumpar upp ur Kinesiska sjön. I de medeltida annalerna tror han sig ha hittat det språk som finns på runstenen.

Språkforskarna har i hundra år hävdat att runstenens språk är alldeles för modernt; det är svensk-amerikanska från 1800-talet, har man sagt.
Ord på runstenen som forskarna klassat som rena konstruktioner har Dick Nielsen hittat i handskrifter från 1300-talet.
– Svenska forskare borde ha läst sina egna handskrifter, säger han. Där finns facit.

Och han har hittat en öppning i debatten. I Sverige. Sedan något år för han en oavbruten diskussion via nätet med runologen professor Henrik Williams vidd Uppsala universitet.
– Henrik Williams är den förste svensk på hundra år som lyssnar på stenen, säger Dick Nielsen.
Runstenen är egentligen inget annat än ett medeltida manuskript, skrivet med runor på sten, i stället för bokstäver på pergament, säger han. Man skrev med omväxlande runor och latinska bokstäver. Man tog det som passade.

Det finns en massa egendomligheter på stenen; bland annat står verben i singularis, det står till exempel ”vi kom” i stället för ”komum” och ”theno sten” i stället för ”thessi steni”.
– Jag har hittat samma sak i handskrifterna, säger Dick Nielsen.

Henrik Williams är den förste svensk på hundra år som lyssnar på stenen.

Det finns verb i singularis i stället for plural i Erikskrönikan, vår äldsta rimkrönika, nertecknad på 1400-talet och avhandlande tiden från 1200-talet fram till och med Magnus Eriksson.
Dick Nielsen läser Erikskrönikan lika självklart som jag läser Fröding.
– Du har väl läst Erikskrönikan, säger han.

Min förvåning över att det finns människor som Dick Nielsen lägger sig. Det känns nästan självklart att gå omkring här på Öhmans gamla farm och prata om medeltida svenska urkunder med en oljeingenjör från Houston i Texas.
– Vattnet gick nog högre när de kom hit, säger han.

Han har följt vattenvägarna hit ända från Hudson Bay, tusen miles bort. Hit kom de, vilka de än var, kanske i kanoter de bytt till sig av indianerna. De tog sig upp via Nelson River och Red River.
Han använder inte ordet vikingar. Den lokala cirkusen kring stenen är full med vikinga-kitsch. Men vikingatiden tog slut trehundra år före den här runstenen.
– Jag har hittat överensstämmelser med de gotländska runstenarna på 1400-talet, säger han.
När han hittat ett nytt ord, på en gotländsk sten eller i handskrifterna, mejlar han det till professor Henrik Williams i Uppsala.
– Han lyssnar och svarar, även om han inte håller med mig.

Det är från Sverige vändningen måste komma, säger han. Det var Sverige och svenska forskare som la på locket en gång. Kensingtonstenen blev tabu, fick inte avhandlas eller nämnas.
Sista spiken i kistan slogs in 1948 av vår legendariske riksantikvarie Sven B F Jansson, kallad ”Run-Janne”. Han var världsledande expert på runor och när han dömde ut Kensingtonstenen som förfalskning blev det sista ordet från det akademiska etablissemanget.
– Run-Janne borde ha läst urkunderna ordentligt.

Dick Nielsen hann aldrig träffa Sven B F Jansson men använder självklart hans svenska smeknamn.
– Run-Janne var stor, suckar han.
Kanske kommer vändningen från ett helt annat håll? Precis som man kan mäta gammalt trä med K14-analys borde man kunna undersöka sten ...

Jag är en hel dag hos geologen Scott Wolter i hans laboratorium i Minneapolis. För två år sen fick han i uppdrag att undersöka stenen.
– Jag visste inte ens att stenen fanns när jag fick den till labbet, säger han.

Han visste ingenting om Olof Öhman, ingenting om Dick Nielsen som var den som bekostade undersökningen. Runstenen var ett uppdrag bland alla andra. Det enda Scott Wolter visste om vikingar var att hans favoritlag i amerikansk fotboll heter Minnesota Vikings.

Han driver ett företag som specialiserat sig på undersökningar av sten och betong. När det blir skador i betongbroar och hus är det Scott Walter som kontaktas, från hela USA. När jag besöker honom är det bara några dar kvar till 11 september; det var Scott Wolter som undersökte den brända betongen där terroristernas plan körde in i Pentagon. Nu är han inbjuden till minneshögtiden.

Men det är runstenen som är hans livs uppdrag.
– Jag är övertygad om att runskriften är äkta. Men som vetenskapsman måste jag hålla mig cool tills vi har slutgiltigt bevis, säger han.
Redan 1910 såg amerikanska geologer att texten på stenen var hundratals år gammal. Scott Wolter ser nu samma sak, med moderna instrument.

Han har undersökt nerbrytningen av mineralkristallerna i brottytorna efter inhuggningen. Runt själva runorna kunde han se hur mineralkristallerna förändrats.
– Det sker inte över en natt, säger han.
Det sker över decennier, hundratals år, skrev han i sin rapport. Han körde stenen i elektronmikroskop, femhundra gångers förstoring. Någon, antagligen Olof Öhman, hade ristat med en spik i runorna for att få fram dem tydligare. Den järnoxidering som uppstått en gång när runorna ristades hade brutits igenom av spiken, som när man bryter ett sigill.

Genombrutna rostmärken; det kunde alltså inte vara Öhman som huggit originalrunorna!
– Det finns också märken av trädrötterna på stenen.
Nästa steg blir att låta en biolog undersöka syrorna som rötterna lämnat på stenen.

Själva stenen tiger. Det känns högtidligt att stå vid den på museet i Alexandria. Här har den hamnat efter alla äventyr. Den har ställts ut i Norge, Danmark, Österrike och på det berömda Smithsonian-museet i Washington.
– Här på museet hör den hemma, säger Dick Nielsen.
Härifrån Alexandria är det bara tio miles bort till Olof Öhmans gamla farm.
Alexandria är en vanlig liten stad i mellanvästern. En huvudgata, Broadway, med en och annan trästolpe kvar där man band hästarna.

Utanför museet står en tio meter hög staty av en viking. Det är mycket viking-tingeltangel fast stenen inte har nåt att göra med vikingar. Det hör till den amerikanska cirkusen.
– Sånt får du ta, säger Dick Nielsen.
– Vi hade fem busslaster med islänningar i augusti, säger LuAnn Patton som är museichef.

Islänningarna är nära historien, nära sagorna som berättade vad som hände. Svenskar kommer det nästan aldrig. I Sverige sitter fejk-stämpeln hårt. Än så länge.
– En dag reser vi kanske till Sverige med stenen, säger hon.
Det borde snart vara dags för ett svenskt Kensingtonseminarium. Dick Nielsen lovar att komma.

”Det finns för många egendomligheter”Foto: Mikael Wallerstedt

”Det finns för många egendomligheter”

Henrik Williams är runolog och professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Han ser en väldigt liten möjlighet att stenen verkligen är äkta, från 1362. Men den möjligheten måste få sin chans, säger han. Alla möjligheter måste prövas.
– Det är dessutom fantastiskt roligt att få samarbeta med Dick Nielsen.

Men det finns för många egendomligheter på stenen, anser han. Nästan varje avvikelse från runtraditionen kan visserligen förklaras, men inte denna mängd av avvikelser från alla de tusentals dokument man känner.
– Nästan varje runa måste ha en särförklaring. Ingenting liknar Kensingtonstenen.

Det är mycket som är 1500-tal på stenen, säger han. Ordet ”rise” till exempel, resa, fanns på 1500-talet men inte på medeltiden, inte i dag. Men det finns på stenen.
Och inget annat medeltida dokument har verben konsekvent i singularis.

Däremot anser han att Dick Nielsen gjort ett fantastiskt pionjärarbete. Ingen har gått till urkunderna som han och gjort jämförande studier.
– Vi har inte ens orkat slå upp alla tveksamma ord i de uppslagsverk som finns.

Slarv, tidsbrist, arrogans, säger han. Dessutom fanns det ett förakt mot allt amerikanskt hos de svenska forskare som uttalade sig om stenen.
– Man stötte bort alla problem och komplikationer.
Och Kensingtonstenen var en klar komplikation i svensk runforskning.
– Från vår sida är den ännu inte vetenskapligt undersökt, säger Henrik Williams.