Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Nidingen, utanför Kungsbacka, i slutet av maj.

Sjörapporten – en resa längs den yttersta poesin

UtpostNidingen, utanför Kungsbacka, i slutet av maj. Foto: Sara Mac Key

Utklippan, Nidingen, Skagsudde … Josefin Olevik har haft sjörapporten med sig sedan barnsben. Hennes resa längs sjövädrets utposter går ut i det yttersta havsbandet och in i den djupaste tryggheten.

Utklippan, december 2017
Kulingvarning i södra Östersjön, måttlig till dålig sikt. Sydost 9.

Båten går ”rakt på käften” säger Tommy som är kapten. Det blåser ”gammal vind”, säger han också. För mig är det bara vild sjö, kroppen hittar ingen rytm utan slänger runt, jag tuggar Chalma (mot illamående) och ansiktet tappar färgen.

Bukten utanför Karlskrona kallas ibland Nordens Biscaya, på grund av sina väderförhållanden.

– Det är som att havet spelar jazz och samba samtidigt, fortsätter Tommy.

I en vik vi passerar ligger 16 vrak. Botten är ojämn både av gamla fartygslik och naturligt kullig mark och därför blir ”sjön krabb”, kommenterar Tommy igen. Det innebär korta, höga vågor och mycket svårt att navigera, utvecklar han.

Jo, tack.

Utklippan ligger så långt sydöst man kan komma i vårt land. Här, ute på havet, passerar 40 000 fartyg per år. På Utklippan har en fyr hjälpt båtar att styra rätt sedan 1789. Nu är den släckt. Men SMHI har fortfarande en mätstation på klipporna och rapporterar väderläget varje dag.

Det är december och Östersjön är inte insmickrande. När vi närmar oss ön sticker guppande svarta huvuden upp över ytan: plopp, plopp … plopp. Sälkolonin som består av 2 000 djur verkar förfärligt nyfiken och inte det minsta rädd. Vågorna har lugnat sig, skarvarna bildar en hotfull rad av svarta siluetter på hamnens skyddande mur. Sälarna ser snällare ut. Deras runda, glatta kroppar verkar sprungna ur öns klippor.

”Enslighetsklass: III”, står det om ön i Våra fyrar, från 1944. Jag känner inte till skalan.

Det är 107 trappsteg till toppen av fyren. På kvällen sitter vi där, intill den slocknade lampan. Det har klarnat upp, vi ser en vag gloria över Polen. Klockan 21.50 är vi redo för sjörapporten. ”Frisk vind vid kusten”, säger den lugna meteorologen och samtidigt vibrerar fyren i vinden. ”Kulingvarning i södra Östersjön … Utklippan: sydost 9”.

Jag och fotograf Sara tittar på varandra. Vi sitter mitt i vädret.

Den nuvarande Heidenstamfyren byggdes 1870.
UtklippanDen nuvarande Heidenstamfyren byggdes 1870. Foto: Sara Mac Key

Falun, 1982

Det är mörkt på morgnarna när pappa väcker mig. Han börjar tidigt på sjukhuset, jag ska till dagis. Bara små lampor lyser och Ekots dingdong fyller de stora rummen. Vi pratar inte mycket. Mamma har flyttat någonstans, men morgnarna är sig lika. Jag väntar på sjövädret som kommer snart, när jag äter.

”Bälten, Rigabukten … tillfälligt något avtagande … Finska viken, Bottenhavet.”

Jag frågar inte vad det betyder, med det hör till livet som jag känner det.


Utklippan, 2017

Vi är inte alldeles ensamma på ön, vi har med oss Patrik Svensson och Krister Malmqvist som är nyblivna turistentreprenörer. Kapten Tommy lämnade av oss alla fyra och han ska komma tillbaka för att hämta oss i morgon.

Patrik och Krister ska driva pensionat och enkel restaurang med grillning här under sommarmånaderna. Ta ut dykargrupper som vill se gamla vrak och sälar, locka seglare att lägga till en natt. Just nu bygger de en fejkad julgran.

Det är något apart över situationen, hur människan tar sig till världens allra yttersta kant och bestämmer sig för att bygga en julgran, och grilla. Ljusen kommer att synas från farleden, som en glad hälsning och en påminnelse om kobbens potential.

Patrik Svensson och Krister Malmqvist sätter upp en ljusinstallation i form av en julgran, för att synas över farleden.
Bygga julPatrik Svensson och Krister Malmqvist sätter upp en ljusinstallation i form av en julgran, för att synas över farleden. Foto: Sara Mac Key

Runmarö, 2011

Jag har en skrivarstuga en sommar. Rådjuren råmar, det finns en mörk källare, en snok som slår på klippan och tiden är helt och hållet min.

Jag sätter på högtalare när jag äter frukost i sol och lä. Väljer favoritord. Jag lyssnar på Toivo Pawlo som läser Loranga, Masarin och Dartanjang:

”Först ser man bara skog. Massor med tallar och granar. Och lite stenar och myrstackar och gamla barr och tallkottar från förra året … ”

Sedan sätter jag på ett sparat favoritklipp av sjörapporten. Det är med Anders Wettergren som läser på liv och död och ren östgötska: ”Ett lågtryck över norska havet ligger nästan stilla … Vi börjar med Tyska bukten, Fiskebankarna och Syd Utsira … ”

Han blev sparkad några år tidigare, för att han inte var ”tillräckligt radiomässig”. Radiochefen Kerstin Brunnberg förtydligade: ”med radiomässig menar jag att man talar tydligt, välartikulerat, distinkt, ledigt och framför allt inte rabblande”.

Kanske var han mer av performanceartist än radiomässig. Men det var uppenbarligen fler än jag som fastnade för de egensinniga framförandena och protester uppstod när han stängdes av från radion, dock utan resultat.

Nidingens mistsignalklocka, gjuten 1765, finns numera på Göteborgs sjöfartsmuseum. Varje nyår ringer den över staden.
VattensiktNidingens mistsignalklocka, gjuten 1765, finns numera på Göteborgs sjöfartsmuseum. Varje nyår ringer den över staden. Foto: Sara Mac Key

Sjövädret i radion är både älskat och avskytt. Men när det pratas om ”poesin” i rapporten provocerar det alltid några. Några som menar att det är på allvar. Att det finns en omutlig nödvändighet i att vädret beskrivs sex gånger om dagen i riksradio. Jag blir lite provocerad av mig själv, över den djupa känsla jag hyser för sjörapporten, och som faktiskt inte har något alls med dess funktion att göra. Det förstärks när jag möter verkligheten; alla förlisningar, utsattheten, havets styrka.

Å andra sidan undrar jag hur många sjöfarare som väntar på schemalagda radioprognoser ..? Inte sitter de väl spänt framför radion klockan 05.55 på morgnarna ..?

Sveriges Radio vet. Maria Schottenius på Dagens Nyheter är en av dem som ifrågasatt kvantiteten av väder i radio. Förra året skrev hon en krönika som följdes av en del ståhej och även en intervju med Nina Glans, kanalchef för P1.

Nina Glans sa då att ”Vädret handlar inte om nödvändighet, utan om tradition. Många människor är så fästa vid namnen på orterna i sjörapporten att det skulle bli en stor livsförlust att inte få höra dem varje dag i radio.”

Hon fortsatte: ”Det kanske är ett sätt att veta att världen står kvar. En bekräftelse på att platserna ligger där de ligger. Höra att det regnar där min dotter bor.”

Jag älskar henne för att hon svarade så.

Vurmen för sjövädret kan höra ihop med kärleken till det gammelsvenska och till allmogedrömmar, längtan efter mobilfria zoner, lusten att kasta sig in i traditionellt broderi och sticka västkustvantar.

Helt enkelt en del av motrörelsen till den så kallade fragmenterade samtiden. Ett behov av igenkänning och stabilitet. Norra Kvarken heter samma sak varje dag, ligger på samma plats varje dag och läses upp vid samma tid varje dag. När sändningarna flyttas blir det upprörd stämning. Sjörapporten har varit sig likt sedan farfar var ung, den började sändas i radio år 1939.

Den följer gränserna för vårt land, tar oss hela vägen från Nordkoster i väst till Storön i norr. Den binder oss samman.

Kanske är den vad ”fadervårsomärihimmelen” var för femtio år sedan – en ramsa alla kunde men kände olika inför.

I gryningen fastnar flyttfåglarna i nätet på Nidingen.
FångadI gryningen fastnar flyttfåglarna i nätet på Nidingen. Foto: Sara Mac Key

Nidingen, maj 2018
Ett högtryck dominerar vädret över Skandinavien och Finland. Nidingen: väst 2.

Hettan har konserverat horisonten. Vi åker ribbåt och slår fram över ytans dis. Fukten klibbar håret till en Trump-tupé, havet är gult som avslagen öl i den hårda solen. Vi flyger fram. Det är sommar, det är västkust och salt på riktigt. Nidingen ligger utanför Kungsbacka och dagen är underskön.

Här vilar omkring 700 vrak på botten. Kroppar oräknade. Skäret där Nidingen ingår är fyra kilometer långt och 500 meter brett, det ser ut som en platt rullstensås under vattnet. Fenomenet kallas drumlin och uppstod vid den senaste istiden. På den yttre änden av skäret ligger Lilleland, en fyr som fortfarande lyser. Den står på en rörlig ö som byter skepnad varje vecka. Ettusen kubikmeter sten rullar runt, byggs upp och sprids ut av vågorna.

Man måste veta exakt var linjerna går för att lyckas köra in till ön. År 1759 skedde den så kallade riksolyckan här, det var en dimmig dag och sju fartyg gick på grund i Klockfotsrevet. Det påskyndade fyrutvecklingen i hela världen och Nidingen är Sveriges äldsta fyrplats.

Namnet Nidingen lär betyda ”en liten elak jävel”.

I dag känns den inte så.

På ön har triften blommat över, dess svagrosa bollar täcker marken. När trift och mandelblom prunkar samtidigt ser det ut som lingon och mjölk över hela ön. Jag tuggar på en gräslök och hittar hundkex, strandkål och kålfjärilar. Gul fetknopp. Skörbjuggsört, som man förr tog med på skeppen för att få vitaminer. Krusbär, vinbär, björnbär, rabarber, hallon, fläder. Syren och slån.

Tretåig mås, gapar högt, häckar endast på Nidingen.
SällsyntTretåig mås, gapar högt, häckar endast på Nidingen. Foto: Sara Mac Key

Fyrvaktarna skulle klämta med en klocka var sjätte minut när det var dimma på Nidingen. Efter tre dygn med dålig sikt var de ganska möra.

I uppgifterna ingick också att vara assisterande meteorolog. Både på Nidingen och Utklippan ligger gamla böcker och
delar av dokument som visar det administrativa arbetets detaljerade monotoni. Varje dag noggrant antecknat med blyerts: temperatur, vind, nederbörd och molnighet. Klockan 01, 04, 07, 10, 13, 16, 19 och 22, året runt.

Tjocka buntar som ger en kluven känsla av både mening och meningslöshet. Vad hände med all denna väderdokumentation? Vissa var nitiska, de antecknade varje liten skur också mellan de fasta tiderna.

I dag säger SMHI att arbetet inte har fyllt någon avgörande långsiktig funktion när det gäller undersökningar av till exempel klimatförändringar eller andra tendenser i vädret eftersom platser som Stockholm och Uppsala har mycket längre mätserier.
På 1800-talet bodde fyra familjer permanent på Nidingen, alla i samma hus. På Utklippan bodde tre. Det ansågs bra med hela familjer, det sociala verkade fungera bättre, fyrvaktarna stannade kvar längre. Det blev en vardag, där fruar och barn skötte allt det där som också behövs i ett öliv. Mat, umgänge, hygien.

Som mest var det 23 barn på Nidingen, och en skolfröken som kom några månader per år och lät barnen snabbläsa in studieplanen.

Nidingen har en granne, Fyrskär. Den ligger några sjömil bort och är 5 gånger 25 meter, med ett hus och en fyr. Här bodde en sexbarnsfamilj. Barnen lärde sig inte springa förrän de flyttade till fastlandet, och så fort det blåste upp, band pappa fyrmästare fast dem i rep för att de inte skulle försvinna i havet.

Ingelas Kraft och havet.
UtsiktIngelas Kraft och havet.

New york, 2000

Jag är så fruktansvärt kär. Jag reser bort, men jag skriver och skriver. Till honom. Det är ett hav emellan oss, kanske når hans svar inte fram hela vägen? Kanske fick han fel adress?

En dag ringer han. Jag sitter på ett billigt hotell i New York och det finns någon annan. Någon annan han skrev till.

Golvet faller undan, väggarna – världen – faller undan. Allt omkring blir obekant. Hur talar man? Hur rör man vid något, hur rör man sig framåt?

Jag går till ett internetcafé och plockar fram en sparad sjörapport. Den är flera år gammal och isen är rutten, jag lyssnar om och om igen hela min bokade timme. Det här finns, det här är bekant, intakt, tryggt.

Jag försöker förstå hur det som inte betyder något kan ge så mycket. Var i hjärtat rappakaljan finner sitt värde.

Och orden i sig är ett svar. En kärlek till språk som sträcker sig utöver dess kommunikativa funktion. Språk som konst, ord som skönhet. En sång där man inte hör berättelsen utan njuter av melodin.


Nidingen, maj 2018

Klockan 03.45 bankar ornitologerna på dörren. Himlen brinner, morgonen är kristallklar. Fågelnäten ska ut innan solen går upp. Dennis och Ingela Kraft, Eva Mattsson och Birgitta Johansson spänner vant upp fällorna som är utspridda över ön, sedan går de rundor var 20:e minut långt in på förmiddagen. Ofta får de lövsångare, ibland rödhakar, kärrsångare, rörsångare, strandpipare, någon gång en mås som måste räddas ur de tunna trådarna ...

En vår fångade de 60 kilo koltrast, minns Eva.

Andra gånger har det varit blåmesinvasion. Fågelskådarna turas om att bemanna utposten hela våren och sommaren, de märker och räknar fåglar som landar på ön.

Det sitter en skärpiplärka på en av de gamla kanonerna.

– Den är hemma här, den vet var näten sitter och flyger över dem, säger Eva och skakar på huvudet.

Koltrastungarna har inte samma koll, de fastnar hela tiden. Eva släpper ut dem om och om igen.

– Det här är som en avancerad skattjakt, säger hon.

Ornitologerna har ringmärkt fåglar här sedan 1980 utan statligt bidrag eller uppdrag. De är alla idealister som intresserar sig för fåglars flytt och lägger sin lediga tid på en, ofta blåsig, klippa i yttersta skärgården.

Birgitta kommer gående med en lövsångare i sin hemsydda tygpåse. Hon tar in den till Dennis i fågelgängets lilla verkstad. Ingen tidigare märkning på foten, han mäter vingen: 64 millimeter, och väger kroppen: 8,3 gram. På med en ring och så släpper han ut den i frihet igen.

I dag är vädret för stilla och klart för några större fångster, fåglarna ser land och då vågar de fortsätta. För det mesta gör de inte det, utan landar på Nidingen när de kommer på sin långa flytt från sydliga breddgrader. De tar en paus. Ofta är de mycket lätta, de har använt nästan all sin kraft och behöver äta upp sig något gram för att klara sista spurten. Det är därför utposterna är så speciella som fågelområden; det första och sista landet.

Vresrosen lägger sin doft över ön när värmen stiger, rosen har samma färg som Ingelas tofflor.

Nidingen har en art som bara finns här, och ingen annanstans i Sverige. Det är den tretåiga måsen. Den seglar omkring, glider på vinden och häckar i fyrens fönstersmygar. Måsarna ser konfunderade ut när vi möter deras blick, vi får perfekt insyn i måsbona från fyrtrappan. De gapar och skriker som ett gäng tonåringar, en del har byggt så höga bon att de verkar farliga.

Jag undrar om det är status i deras kretsar.

På Skagsudde arrangerar Tore Nordin musseltisdag för personalen varje vecka. Lite festligt ska det vara.
SnökläddPå Skagsudde arrangerar Tore Nordin musseltisdag för personalen varje vecka. Lite festligt ska det vara. Foto: Sara Mac Key

Skagsudde, februari 2019
På Bottenhavet, Ålands hav och delar av norra Östersjön risk för nedisning av fartyg. Skagsudde: nord 5.

– De två viktigaste sakerna att kunna sköta här, är tv-kontrollen och tv-stolen, säger båtman Lennart Högberg och viker ned ryggstödet på fåtöljen i svart skinnimitation.

Det är förstås inte sant.

I botten på den gamla fyren arbetar två båtmän dygnet runt, de kör ut lotsar i Höga kustens ytterskärgård för att hjälpa lastfartyg till hamn i Husum och Örnsköldsvik. Då tar lotsen tillfälligt över ansvaret och står tillsammans med kaptenen och navigerar.

Det räcker inte med GPS och mätinstrument, det är krav på att använda lots för större båtar som ska in genom skärgården. En del väger upp emot 40 000 ton. De flesta transporterna sker nattetid eller tidigt på morgnarna och vi följer med på en tur vid midnatt.

Isen har lagt sig och det är gnistrande midvinter, det krasar och rycker under båten. Isflak kantrar längs sidorna.

– Det här räknas inte som is, säger Tore Nordin, även han båtman. Det är bara lite skinn på ytan.

Lastfartyget väntar i natten, det ser gigantiskt ut i ljuset av lotsbåtens lanternor. Fullastat med skalade stammar till pappersindustrin.

– Nu blir det kontrollerad kollision, säger Tore och lägger sig reling vid reling.

Det är dags för lotsen att borda, båtarna rör sig mot varandra som trapporna i Lustiga huset. Förra hösten var det nio meter höga vågor här. Lotsen skuttar över.

Båtman Lennart är släkt med Gävlefiskarna som kommit hit och arbetat sedan 1600-talet, alla anfäder har varit på havet. Själv har han jobbat som yrkesfiskare och matros som rest över världen, innan han började på lotsstationen 1983.

– Jag fick ta alla anrop då, eftersom gubbarna inte kunde engelska. De höll på och traggla med ”cat” och ”dog” för att lära sig, men det var svårt.

Han pratar om att hålla koll på båten. Hur det är avgörande och hur det sitter i ryggmärgen, hur säkerheten alltid behöver vara i fokus. Då går det.

På väg ut mot nattlig lotsning. Isen ligger tunn.
Ljus i mörkretPå väg ut mot nattlig lotsning. Isen ligger tunn. Foto: Sara Mac Key

Tore säger att vi ska hälsa fyrspöket innan han och Lennart lämnar för natten och vänder hem under stjärnhimlen.

Den är alldeles klar. De nedisade skutorna och husen klädda i rimfrost har nattens karta spänd över sig. Det var stjärnorna som en gång ledde fartyg över haven, fyrarna blev kompletterande ljuspunkter. Varje fyr hade sitt eget ljusspråk, signalerna var olika för att man skulle kunna skilja dem åt. En slags Morsealfabet, för de invigda. Numera har Skagsudde bara en svag trivsellampa som inte leder någon rätt bland skären.

Dagen efter pulsar vi till väderstationen. Det är Lennart som är ansvarig för att den ska fungera, men den behöver inte mycket underhåll. Snön går upp till midjan och kräver krypande, krälande, halkande.

I vattenbrynet rasslar tallriksisen. Jag blir liggande på rygg och vilar och en havsörn stannar rakt över mig. Den verkar vila den med, och jag hinner titta ordentligt på det starka bröstet och den kraftiga näbben. Så lätt den rör sig. Så klumpig jag är.
Väderstationen är ytterst torftig, helt utan charm. Mörknade metallkonstruktioner som slår i vinden. Vit plast som isolering. Härifrån kommer Skagsuddes dagliga uppgifter.

– Vi använder SMHI:s app för att få information om vindar och isvägar. Alla använder den, säger Lennart. Inte lyssnar man på sjörapporten.


Att resa längs sjörapporten är att navigera i det okända. Vart går resan? Ut i vädret, ja visst. Men varför finns den?

Fyrarna har i stort sett spelat ut sin roll som sjömärken, väderprognoserna samlas ihop digitalt och radiosändningen vänder sig inte till dem som egentligen behöver informationen.

Kanske bygger sjövädrets värde till viss del på att inte fylla en funktion. Att vissa saker har ett värde bara för att de finns och för att de har en historia.

På nätet har radions sändningar diskuterats fram och tillbaka över åren. En P1-lyssnare som ser sjörapporten som en nödvändig del av dagen fångar det fint:

”Jag tänker på hur trösterikt det är att vinden ska avta till kvällen och att dimbankar kan förekomma på några ställen, men att sikten i övrigt är god.”

Frossa i sjörapporten

Frossa i sjörapporten

• Lundströms bokradio gjorde för ett par år sedan ett avsnitt om poesi i sjörapporten. Går att hitta på nätet!

• Till den sändningen specialskrev Emil Jensen låten Norra Kvarken som finns att hitta på Spotify och Youtube.

• Laleh har skrivit låten Bjurö klubb, som inte har så mycket med sjörapporten att göra, men som utspelar sig vid fyrplatsen.

• Läs om alla sjörapportens utposter i boken Sjörapporten, om väder, fyrar och skeppsbrott längs våra kuster, av L-G Nilsson och Anders Nylund.

Tore och hans hund utanför Skagsudde. Tallriksis i havet och mjölk på himlen. Här trivs de.
IsbalansTore och hans hund utanför Skagsudde. Tallriksis i havet och mjölk på himlen. Här trivs de. Foto: Sara Mac Key