Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Illustrationer av Karolina Ramqvist och Eva från Gamla Testamentet.

Kulinarisk läsning: från Evas äpple till Prousts madeleinekaka

Illustrationer: Sanna Mander.

Mat är ett framgångsrecept i mycket litteratur. Följ med på en kulinarisk bokresa, från en ikonisk madeleinekaka till pölsa och pizza.

När Eva, i Gamla testamentets första Mosebok, sätter tänderna i den förbjudna frukten är det inte första gången som mat förekommer i litteraturhistorien. Att äta är ju grundläggande för den mänskliga existensen och berättelser som innehåller mat har sannolikt funnits lika länge som det har funnits berättelser. Men vi kan ju för enkelhets skull ändå börja där, i Edens lustgård.

”Och quinnan sågh til at trädh war gott at äta aff / och liufileghit uppå see / och at thet itt lustugt trää war / effter thet gaff förstånd / och toogh uthaff fruchtenne / och ååt / och gaff teslikes sinom man ther aff / och han ååt.”
Så formuleras denna ödesdigra tugga i den första svenska versionen från 1541. (Att frukten i det allmänna vetandet har blivit ett äpple är ett missförstånd, då det latinska ordet för äpple – malus – är detsamma som för dålig.)

Evas bett skriver dock in sig i en litterär tradition av ätande som just får oanade följder. Grovt kan de berättelserna uppdelas i tre kategorier, där den första samlar sådana som Eva – viss föda öppnar dörren till tidigare förborgad kunskap.

I den andra kategorin återfinns mat som binder dem som äter den till en viss plats. Vi kan hämta ett exempel ur den grekiska mytologin. I flera berättelser lyckas en levande hjälte eller gudom ta sig till Hades underjordiska domäner. Men under inga omständigheter får hon eller han äta något av det som de där bjuds på. Det räcker med att knapra i sig en granatäppelkärna för att man därefter ska vara tvungen att stanna i dödsriket.

Eva från Gamla testamentet och äpplet.

En tredje kategori är de berättelser om mat som förvandlar den som äter. Ett exempel är Sigurd, som i den nordiska mytologin dödar draken Fafner. När han sedan äter av vidundrets hjärta kan han med ens förstå fåglarnas språk.

Mat med magiska egenskaper är inget som blivit kvar i myternas uråldriga värld. I Lewis Carrolls Alice i Underlandet (1865) ramlar Alice ner i det djupaste av kaninhål. När hon där dricker ur en flaska vars dryck smakar som ”en blandning av körsbärsbakelse och limonad och kalkonstek och ananas och karameller och smörgås på rostat bröd” och därefter äter en liten kaka ges hon förmågan att dras ut och skjutas ihop som en tubkikare.

Men maten kan också förvandla på subtilare sätt. I inledningen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (1913) serveras berättaren den ikoniska madeleinekakan med en kopp lindblomste, som gör det möjligt för honom att färdas bakåt i sitt eget liv.

”Beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag förde jag mekaniskt till läpparna en sked te, i vilken jag blött upp en bit kaka. Men i samma ögonblick som det med kaksmulorna blandade téet rörde vid min gom, spratt jag till, på helspänn inför något ovanligt som försiggick inom mig. En härlig lustkänsla hade fyllt mig; den var helt fristående och jag hade intet begrepp om vad som orsakade den. Med ens tedde sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad, ty liksom kärleken fyllde mig nu lustkänslan med ett dyrbart innehåll. Eller rättare sagt: detta innehåll uppfyllde mig icke – jag var det.”

Att äta är synonymt med liv.

Mat kan fylla många olika funktioner i litteraturen. Inte minst kan den säga något om romanfigurerna. Att Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-böcker nöjer sig med en uppvärmd pizza i sin ensamhet är en gestaltning av hennes utanförskap. Matvanor kan också signalera klassbakgrund, intressen och så vidare.

Mat har även en given plats i kriminallitteraturen. Genren syftar ju till att skapa en illusion av verklighet och en vanlig strategi är detaljerade miljöbeskrivningar. Då måste även ätandet och (kaffe)drickandet redovisas. Men maten kan också sägas ha en symbolisk funktion. Ond bråd död är central för kriminalromanerna, men berättelserna blir därmed också ett slags besvärjelser mot döden. I slutänden har oftast mördaren avslöjats och fått sitt straff. I det avseendet har döden besegrats. Att äta är i sin tur synonymt med liv – huvudpersonens mumsande blir ett indirekt löfte om att livet kommer att triumfera.

Få deckarförfattare har dock givit maten en lika framträdande plats som Stieg Trenter. I hans böcker om fotografen Harry Friberg och den excentriske kriminal-intendenten Vesper Johnson är de målande måltidsbeskrivningarna en del av charmen. I boken Stieg Trenters mat (2014) visar hans hustru och med tiden medförfattare Ulla hur maten över decennierna fick allt större utrymme bland bladen. En favoriträtt var rysk kaviar, som bland annat serveras i Tolfte knappen (1965):

”Ett ädelt skimmer i gråblåttbrunt slog emot ur burken. Fukten gav en hemlighetsfull lyster åt de tusende hagelstora korn som väntade på att fångas av försiktiga skedar och spridas ytterst varligt på en frikostigt smörbredd rostskiva och som fulländning få några strilar av nerkylda citronklyftor. Sedan var det bara att blunda och äta i lycksalighet.”

Läsarna lät sig inspireras. Ulla Trenter återger ett möte med en man, vars hustru hade skickat ut honom på stan för att köpa rysk kaviar medan hon läste vidare. Frågan är väl om den matglade författaren själv kunde sitta kvar vid skrivmaskinen efter en sådan beskrivning?

Mat och kokböcker.

Hungerframkallande beskrivningar av maträtter utgör ett eget kapitel i litteraturhistorien. Hit kan räknas den utsökta måltid som serveras i Karen Blixens Babettes gästabud (1950) och Émile Zolas ”ostsymfoni” i romanen Hallarna (1873) – en flera sidor lång beskrivning av ostutbudet på Paris matmarknad (av okänd anledning saknas den i den svenska översättningen). Här kan också nämnas Fritiof Nilsson Piratens klassiska inledning av Bock i Örtagård (1933), med tecknandet av smörgåsbordet på Hotell Horn (Savoy) i Malmö:

”Utefter brännvinsglasen radades de salta sakerna: sju sorters sill, ansjovis i magnumburk, sardeller i kvartskista, kallt, stekt fläsk och fågelbon. Följde så ålen, rökt, halstrad eller kokt i gelé. Och därefter fogades fat till fat, assiett till assiett som bitar i en inläggning, där ljusgröna garnityrblad, ärggröna gurkor och vita gurkor, rödbetor, sillsallat, röda ostar och ostar i stanniol bildade det granna inslaget i den mera färgtama massan av kallskuret, grisfötter, sylta på kalv och sylta på svinhuvud, korvar, köttbullar och hackbiffar med lök.”

Matbeskrivningar kan vara direkt sinnliga, som när Torgny Lindgren skriver fram de olika slags pölsa som hans Lars Högström och Robert Maser smakar på under sin odyssé genom Västerbottens inland i den oefterlikneliga romanen Pölsan (2002). Till slut får paret pröva Lillsjölidens pölsa, den förnämsta av dem alla, den som ”innehåller allting”.

Litteraturens sinnliga matbeskrivningar närmar sig emellanåt erotiken. Den har ju också en del gemensamt med ätandet. Båda är i grund och botten individuella upplevelser, men som med fördel kan delas med andra (något de amerikanska författarna Daud Alani och Jack S. Margolis 1972 drog till sin spets med kokboken Cooking for Orgies and Other Large Parties). Sex anses notoriskt svårt att beskriva litterärt, vilket även en matupplevelse är – betänk de fantasifulla adjektiv som används för att beskriva vin. Men en misslyckad gestaltning av en överdådig middag är inte lika iögonfallande som ett taffligt fångat älskogsmöte.

Maten i barnböckerna har en helt annan funktion än i vuxenlitteraturen. I dem återknyts i stället ofta till en karnevalisk tradition. När Astrid Lindgrens Pippi Långstrump köper 18 kilo karameller så har samhällsordningen, liksom i karnevalen, vänts upp och ner. Ett annat exempel är gästabudet i Tove Janssons Trollkarlens hatt (1948) där det bara serveras efterrätter och pannkakssmeten blandas i badkaret. Eller som Lennart Hellsing diktar i Gås med krås (1981): ”Låt det hela koka stilla / men lägg i en stor gorilla / för det brukar alla gilla / och det smakar inte illa.”

Karoline Ramqvist.

Men relationen till mat kan också vara komplicerad. I Till vildingarnas land (1963) av Maurice Sendak skickas Max i säng utan middag. Mat, omsorg och kärlek sammanblandas, vilket också gripande gestaltas i Karolina Ramqvists senaste roman Bröd och mjölk (2022). I den beskriver hon en livslång besatthet vid mat, där den gränslöst representerar bland annat arvet från en älskad mormor, ätandets självutplåning, maten som kärlekshandling och det okontrollerade hetsätandet.

Även i sin frånvaro kan maten vara central. I Knut Hamsuns roman Svält (1890) har berättaren inget att äta eftersom han saknar arbete. Och han kan inget arbete ta, eftersom han är försvagad av matbristen. Några år tidigare lät August Strindberg Olle Montanus i Röda rummet hantera svälten genom att högläsa recept ur en gammal kokbok.

Strindberg var inte främmande för matbeskrivningar i sina romaner. De har i sin tur inspirerat till flera sentida receptsamlingar, som Till bords med Strindberg och August Strindbergs kokbok. Författaren var själv kräsen, vilket vännen Verner von Heidenstam anmärkte på i ett brev 1886: ”Du, ’tjensteqvinnans son’, grinar illa åt hvad hundratals bortskämda turister förtära med aptit. Din nervösa kinkighet har öfvergått till monomani; du rufvar öfver din fixa idé att det mesta är dåligt och onjutbart. Du började med missnöje öfver samhället och slutar med missnöje öfver biffar, foreller och allt för gredelina biljardbollar.”

Läsaren kan nog föreställa sig hur denna lilla anrättning togs emot.