Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Hundraåringen som helst vill sköta sig själv

Foto: Jann Lipka

I juni firar Åland 100 år av självstyre. Vår skribent återvänder till platsen där han växte upp för att ställa en diagnos: Hur mår den egensinniga ögruppen?

Ålands rikaste man, Anders Wiklöf, har ett handslag hårt som röd granit, och hälsar glatt på bred åländska:

– Tjänare!

Han äger mycket här: tidningarna, banken, affärer, hotellet vi träffas på. Om du handlat på Systembolaget är det inte osannolikt att du bidragit till omsättningen i hans helägda bolag Wiklöf Holding, som genom sina företag i dagligvaru- och parti-handeln förser såväl Finlandsfärjorna som hundratals Systembolag med dricka. År 2020 skattade han för inkomster på en bit över 50 miljoner kronor.

Ska man försöka förstå Åland är Anders Wiklöf en ofrånkomlig del av pusslet. Född 1946, med en mamma som var blind och en pappa som var murare, hoppade av skolan som 14-åring för att arbeta. Han jobbade på bageri, som spring­schas, i elaffär, och pantade tomflaskor. I sina memoarer Murarens son berättar Anders Wiklöf om hur han som 23-åring fick kalla handen av Ålandsbanken när han bad om lån för att starta en bilfirma. Han var nära till tårar.

Även utan lånet lyckades han ta över en agentur för Mercedesbilar, och toppade sedan i 20 år statistiken över flest sålda bilar i relation till folkmängd. På huvudkontoret i Stuttgart kallades han ”undervattensförsäljaren” eftersom Åland inte fanns utprickat på deras Europakarta, det låg under vatten. Så småningom blev han största ägare i banken som nobbat honom.

Det råder onekligen en stark entreprenörsanda på Åland. Här finns ungefär dubbelt så många aktiva ­företag per ­capita som i ­övriga Finland, och många ser upp till företagare. När ­lokaltidningen Nya Ålands läsare skulle utse ­Århundradets ålänning vann Anders Wiklöf omröstningen med god marginal. Själv har han en teori om hur ålänningarna blivit sådana entreprenörer.

– Jag tror att det har att göra med att kvinnorna historiskt varit väldigt driftiga och haft en viktig roll. När så många åländska män for till Amerika, eller till sjöss, för att tjäna pengar fick damerna ta ett större ansvar över gårdarna, barnen och hembygden. De såg till att hemmamarknaden fungerade när männen försvann. Det var nog tungt, de fick dra ett stort lass, men det innebar dels att kvinnorna fick växa som entreprenörer, dels att man var två som på varsitt håll drog in pengar till familjen.

Vi får skjuts till Anders Wiklöfs ”sommarstuga” i hans Bentley.

– Den har 680 hästkrafter, upplyser han.

Emellanåt har han skapat rubriker när foten varit lite väl tung på gasen. Sommaren 2018 fick han böta motsvarande 645 000 kronor efter att ha kört 71 km/tim på en 50-väg. Ändå håller han bra fart ut till ”Andersudde”, där hans hus rymmer en av Nordens största privata konstsamlingar, med ­klassiska svenska verk som Peter Dahls Stolta stad och Carl Larssons Lisbeth och körsbärsblom. Här finns också flera målningar från Ålands egen Skagenkoloni.

Anders Wiklöf.
Anders Wiklöf i sin Bentley. Foto: Jann Lipka

Det var sommaren 1886 som konstnärer som Victor Westerholm, J.A.G. Acke, Hanna Rönnberg och Edvard Westman började samlas i Önningeby på den åländska landsbygden. De lockades av den orörda naturen och folklivet. Hanna Rönnberg har skrivit om sina första intryck av Åland den sommaren, och hur hon blev fängslad av ”den egendomliga karaktär som var utbredd öfver folket och lifvet på de åländska öarna. […] Det var som hade man kommit till ett land långt borta från civilisationens allfarsväg och blifvit försatt tillbaka i tiden minst femtio år.

Förutom naturen såg hon Ålands historia som dess främsta tjusning: ”det liksom slumrar sagor under de tusen kullar, hvilka täcka våra förfäders ben”, fortsätter hennes beskrivning, i förordet till Brovaktens historier (1904).

I dag står ett museum mitt i byn med en ansenlig konstsamling från Önningebykolonin. Här är också min hemby. Här växte jag upp, på min mammas föräldragård där mormor och morfar hade haft några kor och odlat gurkor. När jag var 20 år lämnade jag byn, och ön, för att studera vidare i Sverige.

När folk frågar mig vad som är speciellt med Åland brukar tankarna gå just hit, till vår by. Där slumrar också sagor som illustrerar hur Åland ofta haft en roll i storpolitiken. När första världskriget bröt ut upplöstes målarkolonin, och i stället kom hundratals ryska soldater till Önningeby. I granngården flyttade en officer med fru och barn in, och den ryska fanan vajade från flaggstången på vår gård där man drev gästgiveri. Vi har fortfarande kvar prislistan på ­ryska, svenska och finska på vinden.

Jag tänker mig att erfarenheter som dessa har ­format ålänningarna som ett folk som alltid fått ­anpassa sig till en osäker och föränderlig omvärld. Säkert har det sått frön för en viss skepsis till överheter som man kan känna av än i dag, men också bidragit till den förmåga som är så vanlig hos öbor generellt: att reda sig själva. Självstyret, som nu fyller 100 år, har inneburit att ålänningarna kunnat sköta sitt i större utsträckning än de flesta, med ett eget parlament (lagtinget) och regering (landskapsregeringen).

Vi kan ta det från början, eftersom jag märkt att svenskars kunskaper om Åland varierar. Det är inte ovanligt att möta människor som ogenerat deklarerar att de inte vet om Åland hör till Finland eller Sverige. När jag i min ungdom sommarjobbade på Önningebymuseet kunde svenska turister stövla in, se priserna i ­souvenirshoppen och utbrista ”Bara tre kronor, va’ billigt!”, varpå jag fick förklara att euro är valutan i Finland.

Det åländska självstyret var till början en kompromiss, ett tröstpris till ålänningarna som efter Finlands självständighet från Ryssland 1917 helst hade velat bli en del av Sverige. Frågan hanterades av föregångaren till FN, Nationernas Förbund, som 1921 kom fram till att Åland skulle tillhöra Finland, men ges en långtgående autonomi med garantier för det svenska språket. Bortsett från utrikespolitik så sköter ålänningarna i dag det mesta själva: man har egen behörighet inom allt från hälso- och sjukvård, utbildning och kultur till polis och vägar.

I avtalet slog man även fast att ögruppen skulle vara demilitariserad och neutral, i enlighet med det så kallade Ålandsservitutet från 1856 som tillkom efter Krimkriget, då Sverige såg ett befäst (ryskt) Åland som ett militärt hot. Finland har därefter förbundit sig till Ålands demilitarisering i fördrag med Sovjetunionen (1940) och Ryssland (1992).

Det innebär bland annat att ålänningar än i dag är undantagna den allmänna värnplikt som råder i övriga Finland, och att öarna inte får befästas. Sedan Rysslands invasion av Ukraina tidigare i år har frågan om Ålands demilitarisering åter aktualiserats. I den redogörelse av det säkerhetspolitiska läget som Finlands regering presenterade den 13 april konstateras att ”Finland är skyldigt att vidta nödvändiga åtgärder för att trygga Ålands neutralitet. Försvarsmakten bereder sig att försvara Åland.” Där står även att Ålands folkrättsliga ställning också ska beaktas i eventuella inträdesförhandlingar med Nato.

Det finns inga exempel på kränkningar från ryskt håll här.

Under våren har det på Åland spekulerats om vad som skulle hända i ett skarpt läge. Skulle demilitariseringen och självstyret överleva ett krig? Landshövding Peter Lindbäck skrädde inte orden när han inför den självstyrelsepolitiska nämnden spekulerade kring vad som skulle hända i händelse av krig, då den finländska beredskapslagen träder i kraft och undantagstillstånd utlyses:

– Det första som kommer att hända då är att hela självstyrelselagen sätts ur spel, sa Peter Lindbäck, enligt tidningen Nya Åland.

Sia Spiliopoulou Åkermark, folkrättsexpert och direktör på Ålands fredsinstitut, tonar å sin sida ner det militära hotet mot Åland.

– Särskilt i media just nu sprids ett narrativ om Åland som en farlig plats, vilket inte stämmer med verkligheten. Vår forskning visar att demilitariseringen och neutraliseringen historiskt, och under senare år, har respekterats och fungerat bra. Det betyder inte att det inte finns frågor som kan uppstå, men de reds ut på diplomatiskt vis i samverkan ­mellan berörda myndigheter och stater.

Sia Spiliopoulou Åkermark menar att man ofta buntar ihop Åland med andra öar, som Gotland, och inte ser till hela Östersjöområdet.

– Östersjön är ett välreglerat och fredligt hav. Vårt närområde är på inga sätt lika avgörande militärt som södra Östersjön. Det finns inga exempel på kränkningar från ryskt håll här, utan de har ägt rum i Finska viken och neråt Bornholm söder om Gotland. De misstänkta kränkningar av Ålands demilitariserade territorium som skett under de senaste 15 åren har alla kommit från västliga makter.

När fotograf Jann Lipka och jag besöker landskaps­regeringen i Mariehamn har lantrådet Veronica Thörnroos (Åländsk Center) ett särskilt pressat schema. En delegation från inrikesministeriet i Helsingfors är på besök för att prata just om säkerhetsläget i Östersjön. Lantrådet, som alltså är Ålands regeringschef, anser inte att Åland skulle vara utsatt för något särskilt hot.

Veronica Thörnroos.
Veronica Thörnroos. Foto: Jann Lipka

– Ålands risk är varken större eller mindre än ­övriga Finlands. Vi har ju vår demilitarisering som vilar på internationell grund och har status via folkrätten också. Finland ska enligt gällande avtal försvara Åland om så krävs, och det bedömer jag att de kommer att göra, säger Veronica Thörnroos.

Hon tycker att det 100-åriga självstyret mår bra, även om det också finns svårigheter.

– Det är utmanande att vara en självstyrd region i EU, eftersom vi inte har någon egen röst i Europaparlamentet. Vi har givit ifrån oss rätten att stifta vissa lagar till EU, men har väldigt liten möjlighet att påverka. All vår dialog kring EU-lagstiftning behöver gå via Helsingfors, och där finns ofta ett språkhinder. Det är svårt för våra tjänstemän att delta i ­diskussionerna, eftersom förvaltningsspråket där är finska och vårt är svenska.

Framtiden för Åland ser ändå ljus ut, menar lant­rådet, delvis tack vare den växande befolkningen. Av de drygt 30 000 invånarna är en tredjedel födda utanför Åland, och det finns i dag 62 språk representerade på ögruppen.

– Pandemin har visat distansarbetets möjligheter, och jag tror att allt fler kommer att flytta till Åland framöver, säger Veronica Thörnroos.

Fritt fram för taxfreeFoto: Jann Lipka

Fritt fram för taxfree

Invånare: 30 344.
Medellivslängd: 82,9 år.
Officiellt språk: Svenska.
Antal kommuner: 16.
Antal öar: 6 757 stycken (som är minst 0,25 hektar).
Total yta: 1 581 km².
Högsta punkt: Orrdalsklint, 129 meter över havet.
Åland och EU: Medlem genom Finland men står utanför unionens mervärdesskatteområde, vilket möjliggör taxfree-försäljning ombord på alla fartyg som lägger till på Åland.
Självstyrelsedag: 9 juni.
Parlament: Lagtinget (30 platser).
Valuta: Euro.
BNP per capita: 36 200 euro.
Arbetslöshet: 5,2 procent.

Källa: ÅSUB

Tanken har förstås slagit mig: skulle jag själv kunna flytta tillbaka? Det är ingen lätt fråga, som utflyttad är jag kluven. Fördelarna är lätta att se, men för varje fin sida av Åland kommer jag att tänka på andra ­sidor som irriterar mig. Som när entreprenörsandan går över styr. Ibland känns det som att inget är heligt och det mesta är till salu, bara det ger pängar. För inte så länge sedan revs några av Mariehamns sista gamla, vackra trähus för att göra plats åt hotelllägenheter, och om det inte hade varit för en ­namninsamling hade ett av stadens få grönområden förvandlats till frisbeegolfbana. Varje sommar förpestas den annars så fridfulla skärgården av vrålande muskelbåtar under motorbåtsjippot Poker Run Åland.

Nog är det ett företagsamt folk, men inte är Åland direkt något Silicon Valley. En betydande del av örikets välstånd kommer från skattefri försäljning av sprit och tobak på färjorna, och landskapet driver eget online-casino. En av Ålands största arbets­givare är Posten som i höstas dömdes för bland annat smuggling och grovt skattebedrägeri. Posten hade importerat, lagrat och exporterat över en halv miljon tabletter dopingpreparat till kunder runtom i Europa. Det låter nästan mer som en sjörövarö än ett nordiskt välfärdssamhälle.

Kanske är jag orättvis. Vad har jag som ­utflyttad för rätt att kritisera? Kanske finns det i min attityd även spår av en slags rädsla för att jag varit ­borta för länge. Det är en insikt som ibland drabbar mig när jag reser hem. Dialekten och den typiska intonationen (betoning på första stavelsen) ­kommer snabbt tillbaka, men jag står utanför det lokala skvallret, har inte samma koll på vem som är vem. Hur länge kan jag vara borta innan jag själv blir en svensk turist?

Inflyttningen har hur som helst betytt mycket, inte minst för skärgårdskommuner som Sottunga. Ålands 30 000 invånare är fördelade på hela 16 kommuner, och minst är Sottunga med 108 invånare. Men om det inte varit för att flera svenska familjer flyttat in hade bara 80 personer bott här.

– Det säger sig självt att 80 personer i en kommun inte bär sig, konstaterar Björn Rönnlöf, kommunstyrelsens ordförande.

De familjer som flyttat hit under de senaste åren är sådana som vill hemundervisa sina barn, vilket är tillåtet i Finland som har läroplikt i stället för skolplikt. Det har lockat hundratals svenskar till Åland. Inflyttningen har inneburit att det för första gången på länge går att höra barn som leker och skrattar nere i centrum.

För att driva en kommun med cirka 100 invånare krävs att alla drar sitt strå till stacken. Alla mellan 18 och 80 år finns någonstans i kommunens rullor, antingen i en nämnd eller som suppleant. Några partier eller politiska schatteringar finns inte utan allt ska lösas i samråd för kommunens bästa. Björn Rönnlöf säger att samarbetet betyder mycket för sammanhållningen, men befarar att kommunens dagar är räknade.

– Nu ser vi nog slutet på detta, det får man erkänna. Ekonomin reder sig inte och demografin talar emot oss. Jag har varit väldigt aktiv här under min tid men jag närmar mig snart 80 år och många andra med mig. Vi har klarat oss tack vare eldsjälar som ställt upp, utan dem skulle det inte ha gått. Men nu diskuterar vi sammanslagning med andra kommuner.

I centrum ligger Sottunga Andelshandel, ett kooperativ som också firat 100 år nyligen. Utanför sprätter hönor som tillhör butikens föreståndare Lotta Bäcksbacka-Karlsson, som drivit affären i tio år. Den svenska inflyttningen till skärgårdskommunen har gynnat handeln.

– Vi säljer betydligt mer vegetariskt och ekologiskt numera. Och även pandemin har varit till vår fördel, eftersom den innebar att folk höll sig hemma och handlade hemma.

Kändisar med rötter på ÅlandFoto: Jann Lipka

Kändisar med rötter på Åland

Jan Helin, mediedirektör på SVT, farmor från Åland.
Lill Lindfors, artist, pappa från Åland.
Haddon Sundblom, amerikansk konstnär (målade Coca Cola-tomten), pappa från Åland.
Kjell A. Nordström, ekonom och författare, delvis uppväxt på Åland.
Niklas Strömstedt, artist, farmor från Åland.
Christian Holmén, journalist och författare, född på Åland.
Sofie Asplund, ­sopran, född på Åland.

För Åland i stort är bilden en annan. Pandemin har slagit hårt mot sjöfarten, som i dag står för en knapp femtedel av BNP. Återhämtningen efter pandemin ligger på Åland ”en bra bit efter Sverige och Finland” enligt Ålands statistik- och utredningsbyrå, ”vilket främst beror på passagerarsjöfartens fortsatt utsatta situation”.

Anders Wiklöf konstaterar att det nog är ”lite kämpigt” för den åländska ekonomin just nu.

– Månne det nu inte ska reda upp sig. Men samtidigt är konkurrensen mer global och tuffare, så ålänningarna bör nog vara på tårna.

För egen del är han inte oroad över konjunkturen.

– Vi har inte alla ägg i en korg. Vårt resultat för 2021 slog rekord, säger han, men tillägger att ­pengarna inte är det viktiga.

– Jag kommer ihåg när jag satt och smorde in pappas såriga fingrar med vaselin när han kom hem från jobbet som murare. Det är den tiden jag minns och som format mig. Om du tror att du får pengarna med dig in i himlen kan du glömma det, de är bara ett medel du ska använda och sköta om.

Anders Wiklöf.
Anders Wiklöf. Foto: Jann Lipka

Brodern Lasse Wiklöf, som gick bort 2008, var socialdemokratisk finansminister på Åland. Själv säger Anders Wiklöf att han fortfarande har hjärtat till vänster. Men nog har murarsonen gjort en rejäl klassresa. Ute på Andersudde har han bland annat ­låtit bygga en privat tennisarena med 1 600 sittplatser. Här kommer Anders och hans fru Rita att ordna festligheter under Ålands 100-årsjubileum i sommar och bjuda presidenten och det svenska kungaparet på middag.

Han har viss erfarenhet av att fixa fest: när han fyllde 73 år ordnade han så att den tidigare amerikanske presidenten Bill Clinton kom på besök och var med på en gratiskonsert som Wiklöf ordnade i Mariehamn för omkring 10 000 åskådare.

– Vi har fortfarande bra kontakt, jag och Bill, vi hörs på telefon och i brev, säger Anders Wiklöf.

Jag frågar om han aldrig funderat på att flytta, till varmare breddgrader eller till något större ekonomiskt centrum som New York eller London.

– Jag skulle aldrig kunna tänka mig att flytta från Åland. Jag vill bo här, och jag vill vara ålänning, säger han med blicken vänd ut mot Granöfjärden.

I den politiska debatten på Åland höjs ibland röster om att öriket borde arbeta för att på sikt också lämna Finland och bli ett självständigt land. Tanken får Anders Wiklöf att skratta.

– Det är som att Närpes i Österbotten skulle komma och säga att det ska bli självständigt, det är löjligt. Vi klarar knappt av att sköta vår egen motorfordonslag. Nej, jag är stolt ålänning, och stolt över självstyret, men jag är också stolt att Åland hör till Finland.