Åsne Seierstad: Döden kommer från luften, från marken, överallt

Åsne Seierstad: Döden kommer från luften, från marken, överallt
Åsne Seierstad

Lyssna på artikeln

Åsne Seierstad återvänder till Afghanistan, 20 år efter att hennes omdebatterade Bokhandlaren i Kabul kom ut. Nu har USA lämnat landet under stor dramatik och talibanerna återtagit styret. I ett utdrag ur boken Afghanerna får vi ett vittnesmål från Hala – och berättelsen om när hennes man avrättades.

Det här är ett utdrag ur Åsne Seierstads bok Afghanerna som ges ut av Bokförlaget Polaris den 11 januari.

Du går upp, lägger in i spisen, sätter på kitteln, kanske tänker du värma upp brödet från igår och plötsligt är du död. Någon som inte vet vem du är har beordrat ett anfall. Glödhett splitter från en bomb träffar din by före gryningen, tränger sig in i människors kroppar, krossar hjärtan, punkterar lungor. Flera hundra grader het metall krossar skallar, sliter av fingrar eller en hel arm. Det hejdar allt, en dröm, en gäspning, en tankeström, ett till hälften uttalat ord.

Döden kom oftast uppifrån. När man hörde flygplanet, eller suset i luften, var det försent. Planet släppte sin last. En bomb slet sönder tak och tältdukar och träffade dig hemma. Familjer som hade sprungit in under ett anfall förkolnade när huset tog eld; hela barnaskaror hoptryckta bakom ett uthus blev till aska. Byar jämnades med marken så att upprorsstyrkorna inte skulle kunna gömma sig där.

För somliga tog det litet längre tid att dö. Om huvudpulsådern i benet kapas tar det två minuter innan kroppen har mindre blod än man behöver för att leva. Är det armen har man tio minuter på sig innan man förblöder. Raketerna, bomberna, kulorna avslutade liv som just hade börjat, liv som bar liv, liv som hade hunnit leva ett tag.
Multiplicera detta med en miljon.

Och ändå är vi bara halvvägs in i kriget.

Döden kom också från marken. Landminor lades i finurliga mönster på bergssluttningar, utmed vägar och flodstränder. Bönder förlorade ben och händer på åkrarna, barn blev blinda av sprängämnen som såg ut som leksaker. Åkrar som inte längre kunde odlas, betesmark där djuren inte kunde beta – ytterligare ett krigsbrott ovanpå alla de andra.
Döden fanns överallt, det fick man bara vänja sig vid.

Första gången Hala såg sin man i ögonen låg han på gården med två kulhål i pannan.

Tänderna var krossade. Lemmarna stela. Bröstet pepprat av kulor. Ögonen vidöppna.

Det kändes som om marken mullrade under henne. Hon hade sprungit ut på gården när de bar in honom, utan att bry sig om att männen som stod runt honom inte tillhörde familjen. I döden var Gud barmhärtig, det var väl grannarna också. Jordbävningen under fötterna ökade i styrka. Det gungade, hon gungade.

Medan Hala stod och svajade såg hon sin man i ögonen. Inte en snyftning, inte en tår undslapp henne. Äntligen kunde hon se på honom utan att vara rädd.

Hon tog i hans arm. Blodet hade svartnat på huden, han var täckt av grus och sand, långskjortan var brun av blod. Under deras samliv hade blickarna alltid vandrat förbi varandra. Såg han på henne slog hon ner blicken; talade han till henne sänkte hon huvudet. Bara när hon var alldeles säker på att han inte såg på henne vågade hon se på honom. Men bara om hans blick var vänd åt ett annat håll. Vaksamt, alltid vaksamt. Och aldrig in i ögonen.

Tio år var hon när de gifte sig. Wasir var betydligt äldre, trettio kanske, eller fyrtio, hon visste inte. Det tog några år innan de fick barn. Sex stycken hade det blivit. Fyra söner – Hassan, Yaqub, Raouf och Bashir – och två döttrar, som inga främmande fick veta vad de hette. Nu var de faderlösa. Hädanefter hade de bara henne.

Hon tänkte på hans röst. Mannen hade brukat recitera ur Koranen på morgonen och varje kväll, ofta i timmar. Det var så vackert. Hon hade alltid haft lust att fråga honom om han inte kunde lära henne texten, men hade inte vågat. Nu låg han där. Nu var det försent.

Kvällen innan hade hon gjort i ordning middagen tills han skulle komma hem. Hon hade kokat ris och stekt några grönsaker från deras jordlapp. Det var ramadan, från soluppgång till solnedgång skulle inte en matbit och inte en droppe passera strupen. Fastan skulle rensa dem, rena tankarna, föra dem närmare Gud.

Hon hade lagt en duk på golvet och ställt risfatet mellan dem. Han hade välsignat maten innan familjen började äta. De klämde ihop riset med fingrarna eller fångade upp det med litet sås i en brödbit. Efter middagen hade mannen gått bort till moskén för att förrätta kvällsbön.

Det var inte bara församlingen han skulle predika för. De flesta männen i Mussahi, en by som bestod av några få hus utmed en liten flod i ett kargt åkerlandskap, hade anslutit sig till mujahedin – krigarna som hade tagit upp kampen mot Sovjetunionen. Ordet mujahid kommer av jihad, heligt krig.

Byn hade blivit viktig för motståndet där den låg strategiskt placerad trettio kilometer söder om Kabuls stadsgräns. Vid bortre kanten av husväggarna i öster låg foten av bergen, västerut låg åkrarna, och bakom dem huvudvägen till Kabul. Längre österut låg provinsen Logar, som kallades Jihads port. Genom den karga provinsen gick viktiga försörjningsleder, stora mängder vapen smugglades in från Pakistan.

I Mussahi var mujahedin och bybefolkningen ofta samma sak. De var bröder, fäder, kusiner. Motståndet byggde på – och styrdes av – stamnätverk och klanledare, de var byn.

Mullor och skriftlärda var en del av väven i motståndet. Bara några få familjer med män i stridsduglig ålder var kvar hemma. De flesta som kom till moskén var ynglingar och gamla, och hade ofta viktiga roller i kampen mot ryssarna. Mulla Wasir brukade få listor av mujahedin på vad de behövde i fråga om mat, kläder och utrustning, sen skickade han ut män att försöka skaffa varorna. Hala lagade ofta mat åt krigarna, de kom ner från bergen om natten och åt innan de försvann igen.

Mujahedin klarade sig inte utan byarna. De var blodomloppet i motståndskampen.

Några dagar tidigare hade krigarna utfört ett lyckat angrepp mot den närmaste sovjetiska ställningen. Allah hade hjälpt dem. Flera av de otrogna hade dödats, hade hon hört.

När mannen hade gått till moskén ammade Hala spädbarnet och lade de andra barnen. Mannen ville gärna ha te när han kom hem så hon fyllde vatten i kitteln och satte den på elden så det skulle vara klart när han kom. Men han dröjde.

Det var ju ramadan, en helig månad, kanske hade han bestämt sig för att stanna i moskén och be. Bön under fastetiden gav extra utdelning i paradiset, så han tänkte kanske be först och sen sova där.

Det fanns ingen hon kunde fråga, för Hala fick inte gå ut på natten.

Hon hörde snabba skott, inte så långt bort, sen blev det tyst. De kom inte från området där moskén låg, så hon tänkte inte mer på saken. Till slut lade hon sig.

Nästa morgon hade han ännu inte kommit hem. Hala tänkte gå ut och plocka shaftal, en spenatliknande grönsak som växte utanför gårdsmuren. Hon hade satt en deg och tänkte laga bolani åt mannen när de skulle bryta fastan vid solnedgången. Då skulle hon hacka lök och shaftal och fräsa det lätt i olja innan hon kavlade ut degen i tunna skivor, bredde på den gröna fyllningen, lade en ny skiva över, klämde ihop dem och stekte dem guldgula på båda sidor. De skulle serveras nystekta och varma.

Hala gick ut när det ljusnade. Hon tog inte på sig burkan, det var så tidigt och den var opraktisk på åkern. Hon gick mot fälten. När hon såg en grupp män en bit bort skyndade hon sig att täcka ansiktet och vände bort huvudet. Ändå märkte hon att de stirrade på henne. Det var alldeles oerhört. Så brukade de aldrig göra. Män skulle vakta sina blickar och minst av allt låta dem vila på en annans kvinna.

Männen hade slutat prata. Hade det hänt något?

Hon plockade några knippen shaftal innan hon skyndade hem igen, utan att se åt männen.

De visste något som hon inte visste, men ingen av dem kunde säga det till henne, för de tillhörde inte familjen.

Hon gick in i köket, kontrollerade att hon hade tillräckligt med lök och sköljde bort jorden från de gröna knippena. Samtidigt lyssnade hon efter mannen, som kunde komma hem närsomhelst.

Men det var Wasirs bröder som kom.

Oxens män hade hämtat honom i moskén.

Wasir hade alltid varit försiktig i sina predikningar. Han lindade in budskapet i koranverser; det kunde finnas angivare i församlingen. Förrädarna måste också gå försiktigt fram, för byborna anade vilka de var. Man kände familjerna, antog att de fick betalt i pengar eller positioner. De dök upp då och då vid fredagsbönen, lika enkelt klädda som de andra, i sliten grå, brun eller mörkblå långskjorta med vida byxor under. Man kunde se det i deras ögon, ansåg Wasir, att de egentligen ville komma bort från Guds hus, till Kabul, till storstan där vägarna var asfalterade och där det rann vatten i kranarna.

När en man föll som martyr skulle han inte tvagas.

Man visste inte om någon hade angett honom. Säkerhetsstyrkorna hade order att plocka ut män som hämnd för anfallet några dagar tidigare. De tog med sig mullan och dem som hade stannat kvar efter bönen; ett par andra hade de hämtat i hemmen. En vägrade följa med och sköts på fläcken, där i sin egen port – skotten som Hala hade hört kvällen innan.

Mulla Wasir och de andra männen hade körts ut i öknen.

Där hade de ställts upp bredvid varandra, skjutits, sedan lämnats. Vedergällningen var utförd.

När en man föll som martyr skulle han inte tvagas. Som han föll skulle han möta Gud. Ingen kista, bara ett lakan att svepa den döde i.

Hala stod och såg alltsammans. Jorden fortsatte att röra sig under henne. Den krackelerade. Och han bara låg där.

Mannen som hon hade varit så rädd för, så generad för, så försagd inför, mannen som hon i sexton år aldrig hade vågat fråga om han kunde lära henne recitera. Hon hade älskat hans röst, den var mörk, rund och varm.

Hon hade aldrig sett honom som han var nu. Helt öppen, alldeles fredlig. Hon märkte att hon blev generad. Även i döden inverkade han så på henne.

Oxen kallades han, mannen som ledde säkerhetsstyrkorna till sådana hämndaktioner. President Najibullah, som hade styrt sedan 1986, var en lång man med kraftig torso efter timmar av brottning och tyngdlyftning. När han studerade medicin i Kabul på sjuttiotalet gick han in i det afghanska kommunistpartiet. Partiet sprängdes i olika fraktioner där man ofta mördade varandra. Efter invasionen 1979 anmälde sig den nyutbildade läkaren till tjänst för de nya makthavarna. Oxen gick in i säkerhetspolisen och steg snabbt i graderna. Hans förmåga att krossa människor genom att tortera dem sönder och samman kom att värderas högre än hans förmåga att vårda, bota och reparera.

Ett år efter invasionen utnämndes Najibullah till ledare för KHAD, hemliga polisen, som var uppbyggd med den sovjetiska underrättelsetjänsten som förebild och med brutalitet som metod. Tiotusentals islamister, heliga krigare, kommunister från fel fraktion, oskyldiga och slumpmässiga kom aldrig ut levande från det beryktade Pul-e Charkhi-fängelset utanför Kabul där tyngdlyftaren fick använda sina krafter. Han torterade ofta fångarna själv, ofta till döds. Hans specialitet var att sparka dem tills de låg döende som blodiga bylten, eller också lät han rekryterna använda de fängslade som måltavlor. Fångvaktarna drog långsamt ut naglar, hår och skägg eller skar av kroppsdelar medan de pressade fram upplysningar om försörjningskanaler och gömställen.

Wasirs död var mer barmhärtig. Några skott och så var livet slut och en ny resa började.

Till himlens port. Det var dit han nu var på väg.

Martyrer hade direktpass till jannah – paradiset. De fick de bästa platserna, nära Guds tron.

Livet hade varit strävsamt, men nu skulle han få lön för mödan, lönen var utlovad i hinsidesvärlden. En hustru hade han haft, sjuttiotvå jungfrur skulle han få. I himlen skulle martyrer som han hyllas, det hade han själv predikat om, så det måste han veta.

Sex barn sov i Wasirs hus när skotten föll. Den yngste var tre månader.

Honom hade de kallat Bashir, han som bringar budskap om glädje.

Småbarnsfadern begravdes samma dag. Det fanns inget efter honom utom kläderna och Koranen. Inte ett foto, inte ett föremål som var hans. Det enda Hala hade var barnen. Spädbarnet blev hennes tröst. Hon värmdes och lindrades av den lilla kroppen som inte klarade sig utan henne, och som girigt sög hennes bröst. Hon ville inte släppa ifrån sig det barn som hon visste skulle bli hennes sista. Gifta sig igen skulle hon aldrig göra. Att splittra barnaskaran, vilket kunde bli fallet vid ett nytt giftermål, då skulle hon hellre dö. Barnen skulle slippa den rotlösa, ensamma uppväxt som hon själv hade upplevt efter att ha förlorat sin far som tvååring. Halas mor hade snabbt gifts bort med den avlidne mannens farbror, och blev tvungen att lämna ifrån sig barnen. De kom till hans halvbror. Denne halvfarbror gifte senare bort Hala i utbyte mot en hustru nummer två till sig själv. Mellanskillnaden var tolvtusen afghani; den unga flickan som skulle bli andrahustru ansågs vackrare och kunnigare och därmed mer värd än den faderlösa tioåringen.

En änka hade en viss självbestämmanderätt. Den tänkte hon använda.

Huset fylldes av gråtande kvinnor. Wasirs mor, systrar och kusiner, mostrar. Själv fällde hon inte en tår. Mannen skulle inte ha gillat att hon grät, för hur skulle hon kunna vara ledsen över att han äntligen hade uppnått martyriet och därmed fått en plats vid Guds tron.

Degen som hon hade satt hade jäst klart. Knippena med shaftal låg fortfarande på bänken. Några började hacka lök och grönt, strödde på litet salt, lät det fräsa i pannan. En grannkvinna hjälpte henne med att kavla ut degen. En annan lade på fyllningen och packade ihop mjölmassan ordentligt. En härlig lukt spred sig i köket när flera flak av bolani stektes på stenugnen.

Småbarnen var hungriga. De fick faderns portion. Livet går vidare.

Fotnot: Översättningen är gjord av Jan Stolpe.