En annan sida av Dag Hammarskjöld

Dag Hammarskjöld har kallats FN:s bästa generalsekreterare någonsin, och tilldelats Nobels fredspris. I en ny bok tecknas en okänd sida av den mytomspunne diplomaten.

Det här är ett utdrag ur Helgon och maktspelare – Dag Hammarskjöld som politiker, som ges ut av Albert Bonniers förlag den 12 juni.

Under sina åtta år som FN:s generalsekreterare hade Hammarskjöld många skepnader. Han var predikanten av internationalismens höga visa i sina tal, den skarpsinnige juristen när han benade ut förutsättningar och former för olika FN-insatser, den både visionäre och handlingskraftige ledaren av FN:s krishantering och den förslagne operatören bakom de politiska kulisserna.

Hans komplexitet upphör inte att förvåna. Han intresserade sig tidigt för avkoloniseringen och FN:s nya medlemsstater i Afrika och Asien. Ja, hade han sagt 1960, det var för deras skull som han inte hade rätt att avgå. Samtidigt kunde han beskriva Kongo som ”en politisk bordell” och som ”landet ingenstans”.

Man kan av gängse Hammarskjöldanalyser lätt få intrycket att den röda tråden i hans FN-gärning var principfasthet och kamp mot stormakterna. Men det var snarare precis tvärtom. De begrepp som bäst beskriver hans hållning som FN-chef är pragmatism och västorientering. Det var samma inställning som hade kännetecknat hans insatser i svensk politik efter det andra världskriget. Erlander själv hade beskrivit Hammarskjölds linje som västorienterad.

Detta betyder inte att Hammarskjöld saknade ideal utan bara att han kunde tänja på ideal och principer, om han behövde det för att nå resultat. Resultaten betydde mer än absolut trohet mot principerna. Detta innebar inte att han nonchalerade FN-stadgan eller av säkerhetsråd och generalförsamling tagna beslut. De var hans rättesnören. Men de skulle vara utgångspunkt för handling. Inte heller betydde det att han struntade i vad Moskva tyckte, bara att han byggde sin linje som generalsekreterare på stödet från väst, framför allt Förenta staterna. Mot slutet av generalsekreterartiden skulle han bygga en koalition mellan väst och de nya medlemsstaterna från Afrika och Asien.

Pragmatikern Hammarskjöld visste vad han ville och gick metodiskt tillväga. Det var FN:s politiska uppgift – freden – som var det centrala. Handlingsmänniskan var aldrig långt borta. Det var alltså inte drömmen om fred utan de konkreta stegen mot en säkrare värld, den politiska krishanteringen, som stod i förgrunden. Det var mot det FN han ledde, med alla sina ofullkomligheter – detta ”fattiga stycke människoverk” – som han riktade hela sin uppmärksamhet, inte mot FN som det skulle ha kunnat vara. Han hade inte mycket till övers för juridiska världsordningar eller federalistiska drömmar.

Hammarskjöld kunde använda stora ord, men det var till den politiska handlingen han drogs. Han stöpte om organisationen, kraftsamlade kring de politiska frågorna och bröt upp stormaktskabinettet under generalsekreteraren för att istället själv hålla i direktkontakterna med stormakternas FN-representanter. Han gjorde, som vi sett, stadgans artikel 99 till ett verktyg i sin hand.

Denna dragning till den politiska handlingen får konsekvenser.

För Hammarskjöld som cold war liberal stod frågor om demokrati och diktatur, om frihet och förtryck, i blickpunkten. Generalsekreteraren Hammarskjöld sköt dessa frågor åt sidan. Han gjorde inte antikommunismen till en styrande princip för sitt handlande. Då skulle han inte ha blivit långvarig som FN-chef. Det var FN-stadgan han hade som rättesnöre, inte sitt personliga värdesystem.

Det fanns de som inte kunde godta denna hållning. Herbert Tingsten tyckte att FN skulle försvara Israel, inte mäkla fred i Mellanöstern. Hammarskjöld försvarade sig: ”Jag måste begränsa mig i mina offentliga uttalanden för att bevara – eller rättare sagt utveckla – det diplomatiska medel, som generalsekreterarskapet innebär.”

Sentida Hammarskjöldkännare har haft svårt att hänga med i den hammarskjöldska pragmatismen. Antingen har de inte sett, eller inte velat se, att FN-chefen Hammarskjöld i offentligheten avstod från att ge uttryck åt sin personliga syn på systemskiljande frågor som demokrati och diktatur eller frihet och förtryck. Eller så har de, som den tyske forskaren Manuel Fröhlich, funnit det förvånande att Hammarskjöld varit så försiktig. När Hammarskjöld yttrade sig offentligt, säger Fröhlich en smula yrvaket, iakttog han ”konsekvent avhållsamhet vad gäller bedömningen av systemfrågor”. Fröhlich ifrågasätter denna egentligen rätt självklara hållning.

Fröhlich har även brottats med Hammarskjölds nedprioritering av arbetet med mänskliga rättigheter. Han misstänker med viss rätt att detta inte var en administrativ utan en politisk fråga. Han hänvisar till att Hammarskjöld till sin medarbetare John Humphrey ska ha sagt att han egentligen ville ”kasta ut (FN:s båda) människorättskonventioner genom fönstret”. Detta är vad Humphrey påstår i en bok om sin tid i FN. Om Hammarskjöld verkligen sade så, och om det skedde i stridens hetta eller inte, kan vi inte säkert veta. Men oavsett hur det var med den saken, vet vi att Hammarskjöld var besvärad av att arbetet med mänskliga rättigheter tenderade att fastna i systemskiljande frågor om frihet och förtryck och därför ofta blev ideologiskt laddat. Detta kunde, tyckte han, komplicera den offentliga balansgång mellan öst och väst som han såg som en förutsättning för sitt eget politiska arbete.

Det var inte utopin han satte i centrum.

Fröhlich betonar att problemet inte var att Hammarskjöld hade fel inställning till mänskliga rättigheter. Han underströk ofta hur viktiga de var. Men han gjorde inte, tvärtemot de instinkter han normalt hade, praktisk politik av sin inställning. Storpolitiken och avspänningen var viktigare än diskussionen av mänskliga rättigheter. Det var där, på det politiska området, FN och han själv i första hand skulle bidra. Hammarskjölds mänskliga rättighetspolitik var passiv, inte aktiv.

Hammarskjöld hade före sitt tillträde som FN-chef bekänt sig till värderingarnas betydelse även i storpolitiken. Han kunde som generalsekreterare bara i begränsad utsträckning göra politik av den hållningen. Men han ville inte förlora utopierna ur sikte. Idealens lampor måste brinna. Han talade till studenterna i Lund om avkoloniseringens möjligheter, till den amerikanska judenheten om de mänskliga rättigheternas betydelse för freden och med studenter i Kalifornien om önskvärdheten av en starkare ställning för folkrätten.

Men det var inte utopin han satte i centrum utan rörelseriktningen. I en ”sammanslutning av suveräna nationalstater” som FN, ”är maktbalansens spel ofrånkomligt”, sade han i ett anfö- rande vid New York University 1956. Verklig kollektiv säkerhet kan bara komma som resultat av ”en organisk tillväxtprocess”. Vi kan hjälpa den processen framåt. Men det intressanta är inte att diskutera utopierna utan att fråga sig vad vi här och nu kan göra för att komma närmare målet.

Ett stelbent förhållande till ideal och principer fick inte stå i vägen för konkreta steg framåt i vare sig svensk utrikespolitik eller det internationella fredsarbetet. Hammarskjöld sade aldrig ett kritiskt ord om Undéns uttolkning av svensk neutralitetspolitik. Men han förhöll sig till den som till idéerna och principerna i FN-arbetet. Neutralitetspolitiken fick inte lägga hämsko på vår förmåga att bedriva praktisk politik. Hammarskjöld ville inte att den skulle stå i vägen för vår politiska och ekonomiska förankring i väst eller för våra militära kontakter med väst.

Hammarskjöld visade ofta denna pragmatiska sida även som generalsekreterare. Om de västliga stormakterna krävde att han gjorde sig av med Dayal som FN-chef i Kongo, kunde det bli nödvändigt, trots att han inte ville det. Om en skarpare FN-profil på det politiska området krävde en nedprioritering av arbetet med de mänskliga rättigheterna, så kunde det vara värt priset.

Det finns de som hävdar att Hammarskjöld inte ens när han tolkade FN-stadgan var långt borta från tanken på politisk handling. Douglas Hurd, den förre brittiske utrikesministern, som i sin ungdom varit åsyna vittne till Hammarskjölds hantering av Suezkrisen, menade att den svenske generalsekreterarens tolkning av FN-stadgan ibland tjänade hans egna syften.

Idag är Hammarskjöld mest förknippad med sin handlingskraft och sin politiska kreativitet, med kriserna han hanterade och de fredsbevarande trupper han skickade ut i fält. När det gäller synen på FN är det kanske tanken att världsorganisationen i första hand är till för att skydda de små medlemmarnas intresse, och inte minst att skydda dem mot stormakterna, som vi förbinder med Hammarskjöld. Den tanken gav han uttryck åt, i ord och handling, under 1960–61. Han fick värnet om småstaternas intressen att låta som ett FN-idealistens credo. Denna inställning slog an en sträng i svensk opinion och skulle ett årtionde senare komma att plockas upp av en annan svensk politiker, Olof Palme.

Men även småstatstänkandet hade en realpolitisk sida och en koppling till handlingsmänniskan Hammarskjöld. Som vi sett var detta en hållning, som hade med majoritetsförhållandena i generalförsamlingen och med Kongooperationen att göra. Småstatsdoktrinen blev ett instrument för att hålla det växande antalet afrikanska och asiatiska medlemmar i världsorganisationen bakom Kongoinsatsen – och bakom Hammarskjöld.

Hammarskjöld fick det ofta att låta som om hans principer var absoluta, men det var de sällan. FN skulle inte lägga sig i Kongos inre angelägenheter, och FN kunde inte stå till tjänst som centralregeringens förlängda arm i Katanga. Så började det i Kongo. Det slutade med att FN hjälpte till att avsätta en premiärminister och tillsätta en annan, för att därefter börja krig mot Katanga.

Talande är Hammarskjölds reaktion på Sture Linnérs intervention i den kongolesiska regeringsbildningen sommaren 1961. Vad han hakade upp sig på var att Linnér inte försåg sin rapportering till generalsekreteraren med alla tänkbara hemligstämplar. Inblandningen i Kongos inre angelägenheter var inte huvudproblemet. Huvudproblemet var att FN:s generalsekreterare inte fick ertappas på bar gärning.