Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Varför flyttar svenskar hemifrån tidigast i Europa?

Foto: TT

Ingenstans i Europa flyr ungdomar sina föräldrahem snabbare än i Sverige. Frågan är om det är bönderna, August Strindberg eller ungdomarna själva som drivit den utvecklingen?

Svenskar är sällan så svala och lagom som vi säger oss vara. Vi står ut i världen: är lyckligare, mindre traditionella och mer självständiga än i andra länder. I det sista avseendet avviker vi sannerligen: Enligt EU:s uppskattning flyttar den genomsnittlige svensken hemifrån innan hen fyllt 20, mer än fem år tidigare än EU-snittet. I Italien bor hela två tredjedelar av alla män upp till 35 kvar hos sina föräldrar. Man kallar dem mammoni, mammas pojke. I Sverige har vi inget särskilt ord för våra unga utflyttare – kanske är det dags att skaffa ett?

Intill Ångermanälven ligger Bollstabruk, ungefär 20 minuter från Kramfors som är närmaste tätort. Det första man ser på Södra Ådalsvägen är långa rader med lägenhetshus, bakom dem gamla arbetarbostäder, en Coop-butik, fotbollsplan och en bensinmack. Och – som namnet skvallrar om – ett bruk. Södra Ådalsvägen går rakt genom byn, några hundra meter österut ligger järnvägen.

– Jag gillar tågen, jag tycker inte om när det är helt tyst. Tv:n står alltid på hemma.

I ett par månader har Molly Tafjord-Forslund levt här, i sin första egna lägenhet. Mollys mamma och pappa bor dryga kvarten bort med bil.

– Jag trivs och har min farfar och faster tio minuter härifrån. En av mina bästa kompisar bor med sitt barn i en lägenhet precis intill, en annan kompis i huset bredvid och en till i huset bakom mitt… jag är omringad av vänner. Och så jobbar pappa i närheten.

Molly är 17 år och har precis börjat andra året på stylistprogrammet i Kramfors. Hon är en av dem som drar ner snittåldern på förstagångsflyttarna i Sverige och slår genomsnitts-kroaten med nästan 15 år.

– Jag började redan som liten att spela The Sims (ett dataspel där man får göra en egen karaktär och simulera ett helt livsförlopp, reds. anm.) bara för att kunna pynta.

Hennes lägenhet är fylld av fotografier på vänner, husdjur och familj. I hörnet står en hög skohylla, intill ett stort sminkbord. Helt ensam är hon inte, Molly är kattvakt åt en katt med fem ungar som pipande stapplar sig fram över golvet, vi får tassa för att inte råka kliva på dem.

– Lägenheten är fin även om jag skulle vilja ändra vissa saker, men då måste jag spara lite först.

Molly Tafjord-Forslund i sin lägenhet.
Molly Tafjord-Forslund i sin lägenhet.Foto: Anna-Clara Eriksson

Det är mest golvet och de bruna trädetaljerna i köket som irriterar, annars är hon nöjd. För att få ihop lägenheten tog hon med saker från sitt flickrum, efter det följde en pursvensk ritual: en dagsutflykt till Ikea. Hennes föräldrar skämde bort henne, berättar hon:

–”Välj vad du vill”, sa de. Alltså, inte exakt vad jag ville, men det jag behövde. Jag tog det billigaste. Sedan har jag varit mycket på Erikshjälpen.

Molly har haft tur, lägenheten hon bor i fick hon snabbt.

– Jag var lite stressad eftersom jag inte hade några köpoäng. Jag sökte först en lägenhet i Kramfors, men då var det andra som hade sökt och jag hade bara två dagars kötid. Men så sökte jag denna och fick ja direkt.

Det råder bostadsbrist i Sverige. I Stockholm är den genomsnittliga kötiden till en hyresrätt drygt nio år. Flera studentstäder har ”rödlistats”, det vill säga att nya studenter inte kan räkna med att få ett boende de första sex månaderna. I vissa fall har studenter hyrt in sig i husvagnar vid terminsstart.

Molly växte upp i ett 1700-talshus på 300 kvadratmeter. Jag frågar om hon saknar det:

– Aldrig! Jag hatar det huset… inget illa menat mot mina föräldrar… men huset är som rena skräckfilmen, både hur det låter och hur det ser ut. Nej, jag längtar inte tillbaka. Däremot saknar jag mina föräldrar ibland. Och det är mycket ansvar, vilket kan bli stressigt. Disken gör inte sig själv. Sedan är jag lite nojig över att sova ensam.

Trots att Molly trivs i Kramfors vill hon ta sig vidare, men det får vänta tills gymnasietiden är över och tills hon har ett jobb.

– Jag kommer dra så långt härifrån som möjligt. Jag tycker om det här stället men det är så litet, alla känner alla, så fort något händer börjar folk prata.

Kontrasterna mellan Sverige och andra länder är slående, inte bara när det gäller ungdomligt ensamboende. Historien är fylld av människor med annat ursprung än svenskt som överraskats – och skrämts – av vårt sätt att bo och leva. När författaren Susan Sontag gjorde film i Sverige på 1960-talet berättade en diplomat för henne om uttrycket ”människotrött”. Hon tyckte det lät ”psykologiskt otänkbart” att tröttna på människor. En annan som fastnade i Sverige var den franske filosofen Michel Foucault som under ett par år på 1950-talet bodde i Uppsala. Foucault ansåg att svensken inte är ”något mer än en vandrande punkt” som följer alla lagar och regler och mönster som finns. I Sverige ”behövs inte människan längre”, sa han till Bonniers litterära magasin några år efter han lämnat landet.

En radikal individualism som omfattas av kulturradikaler.

Frågan om svenskars ”mänsklighet” har även ställts av oss själva. I boken Är svensken människa? stakar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh ut en berättelse om ett folk som strävat efter egenmakt sedan 1400-talet. Det gäller inte minst senare tiders författare som Ellen Key, Verner von Heidenstam och August Strindberg, som på olika sätt beskrev ett slags svenskhetsideologi där individen var central.

– Tematiken berör i oerhört stor grad individens frigörelse från familjebanden. Strindberg skriver oavbrutet om den. Det är en radikal individualism som omfattas av kulturradikaler, säger Henrik Berggren, som tror att den svenska självständighetsnormen kan vara en anledning till att vi tidigt frigör oss från våra föräldrar och syskon.

En norm som vuxit fram under århundraden och kan kopplas till böndernas makt, men också till kvinnofrågan och ungdomars status i samhället. Redan på 1400-talet utmärkte sig svenskarna för sin vilja att bryta sig bort från storfamiljen.

– Familjemönstren förändrades på medeltiden, inte bara i Sverige. Det är ett delvis nordiskt fenomen, delvis ett nordeuropeiskt. Kring Medelhavet och Balkan gifter man sig tidigare och bor sedan kvar med föräldrar och andra familjemedlemmar. I norra Europa gifter man sig senare, men då flyttar man ut från familjen och bildar ett eget hem. Det skapar betydligt mer självständiga hushåll.

Henrik Berggren lyfter flera gånger fram att det inte är exklusivt för Sverige, men mer utmärkande här. Detsamma gäller nattfrierisederna, att en ung man och kvinna kunde ”provligga” bredvid varandra en natt, som han uttrycker det. Eller ännu mer neutralt formulerat i Är svensken människa?: ”Innebörden var att en pojke och flicka sov tillsammans i hennes säng utan föräldrarnas vetskap eller godkännande”, vilket kunde leda till familjebildning. Arrangerade äktenskap förekom inte i samma utsträckning som i andra delar av världen (dock var sederna i Skåne lite mer kontinentala).

Det är emellertid på 1900-talet som många av de stora sociala förändringarna kommer. Mellan 1960-talet och 1980-talet fördubblades antalet ensamhushåll. Vi fick ett studielånssystem som var individbaserat. Än i dag är tyska föräldrar ekonomiskt ansvariga för vuxna barn som studerar.

I Sverige går individen före familjen, menar författarna. Det är just den ungdomliga självständigheten – eller ensamheten – som utmärker oss. Det rör sig på sätt och vis om en modern idé.

– Ungdomstiden är ointressant i ett agrarsamhälle där alla tar efter sina föräldrar. En kungs son blir kung, en skomakares son blir skomakare, men när man drivs av modernitetsidén om en utvecklingsbar människa blir ungdomstiden central eftersom det är då du skaffar dig kunskaper, eller om det vill sig illa, förstör ditt liv.

Samtidigt som svenskar flyttar hemifrån tidigast i Europa är vi sist med att ta ut universitetsexamen. Den genomsnittlige svensken får sin kandidatexamen vid 28,3 års ålder, enligt OECD. Man får gott om tid att hitta sig själv, med andra ord. Vi är fantastiskt duktiga på att anamma modernitetsidén; en skomakares son kan fundera i nästan tio år på om han verkligen vill bli skomakare. Han kan flytta hemifrån, jobba, läsa några högskolepoäng och jobba lite till innan han bestämmer sig.

Exakt hur inneboende viljan att inte bo inneboende ligger i den svenska folksjälen är svårt att säga. Henrik Berggren återkommer till att historiska fenomen som nattfrieriseder, förändrade familjemönster och modernitetsidealet inte på något sätt har varit exklusiva för Sverige. Sociologen Alireza Behtoui, som forskat kring ungdomar och unga vuxna, håller med.

– Ungdomar i hela världen vill hitta en egen identitet och då finns två sätt: att jobba eller studera. I Sverige har vi bättre startlöner än i andra länder. Jobbar du i affär eller på restaurang har du möjlighet att flytta hemifrån. Samma sak gäller för de som studerar och får studiebidrag och lån med bra villkor.

Den amerikanska sociologen Eric Klinenbergs bok Going Solo utforskar ensamboende, så kallade singletons. Sverige återkommer självfallet i boken. Genom satsningen på välfärdsstaten har vi blivit ett experiment hela världen kan studera och diskutera. Franklin D. Roosevelt lät till exempel skicka tjänstemän till Sverige för att studera kooperationerna, medan Dwight D. Eisenhower använde Sverige som ett varnande exempel och refererade till hög skilsmässo- och självmordsstatistik. I Going Solo reser Eric Klinenberg till Sverige för att prata med ett flertal experter. En icke namngiven statistiker förklarar varför vi bor ensamma med en retorisk fråga och ett självklart svar: “Vet du varför så många av oss bor ensamma? […] För att vi kan.”

Få en bostad utan att behöva förlita sig på familjen.

Struktur skapar normer: människor flyttar hemifrån för att det finns möjlighet. Svenskar kanske inte vill bo ensamma i högre grad än kroater, men frågan ligger högre upp på svenska makthavares att göra-lista än hos deras kroatiska gelikar.

– I Sverige har staten tagit på sig ett ansvar för medborgarnas självständighet. Man ska kunna få en bostad utan att behöva förlita sig på familjen. Frågan är emellertid om kontraktet mellan staten och invånaren håller i dag, säger Henrik Berggren.

Situationen är på väg att förändras, om än i liten skala. Alireza Behtoui talar om att det blir allt fler mambos, unga vuxna som bor kvar hemma. Runt 30 procent misslyckas med att ta ut sin gymnasieexamen fyra år efter de börjat gymnasiet (en stigande siffra), vilket försvårar chansen att få jobb eller studera vidare och därmed kunna flytta hemifrån.

En grupp som sticker ut i statistiken är unga med utländsk bakgrund. Där har ”bara” 70 procent flyttat hemifrån vid 24 års ålder. Men det betyder inte att det skulle vara självvalt, menar Alireza.

– Om du bor i Rinkeby och inte har ett jobb eller några betyg och kan söka dig till en utbildning, vart ska du då ta vägen? Det blir en klassfråga.

Han menar att det är här den riktiga ensamheten ligger, hos den grupp unga som är fast på en plats de inte vill vara på.
Var fjärde ung svensk känner sig ensam, en knapp tioprocentig ökning på fyra år, enligt Boinstitutet. Man talar ofta om ensamheten som ett problem i relation till vuxenlivets början och livets slut. Å ena sidan ensampensionärer, å andra sidan ensamma, mobilstinna ungdomar som varken festar, dricker eller har sex lika mycket som tidigare generationer. Att vi är, som Foucault uttrycker det, vandrande punkter, men Alireza Behtoui menar alltså att ensamheten inte har med ensamboendet att göra. Att flytta ut tidigt kan snarare ha stora fördelar.

– Att bo ensam ger en massa möjligheter att växa, utvecklas och ta ansvar för sig själv.

Foto: Anna-Clara Eriksson

Molly Tafjord-Forslund känner sig sällan ensam, trots att föräldrahemmets familjegemenskap försvunnit. Vänner finns i krokarna, även om hon nu tvingas lägga ner mer tid på att tvätta, diska och jobba.

Hjälper dina föräldrar till mycket?
– Nej. Jag har tvättstuga här och får inte tvätta hemma för mamma. Hon vill att jag ska lära mig.

Molly får ekonomiskt stöd av sina föräldrar, hon är ju trots allt inte myndig, men det är i princip den enda hjälpen hon tar emot. Sedan flytten har hon börjat arbeta extra genom att städa hos en granne.

Hade du jobbat om du bott hemma?
– Det tror jag inte. Innan hade jag aldrig behövt stå på Coop och bestämma om jag behöver toapapper eller om jag kan köpa något annat för pengarna.

När jag berättar för henne att hon har flyttat hemifrån drygt ett årtionde före andra européer, skrattar hon och konstaterar: Om det skulle krävas, skulle hon ändå kunna tänka sig att bli en mammoni.

– Jag skulle flytta hem om mina föräldrar ville det eller om de blev sjuka, då skulle jag såklart bo hos dem.