Den här artikeln bjuder vi på. Men du vet väl att bra journalistik kostar.

Bli medlem idag!
Krönika

Martin Schibbye: ”Skänk en tanke till matbutikernas osynliga hjältar”

Lyssna på artikeln

De arbetar långa dagar och finns alltid tillgängliga, helt utan skyddskläder. Gasta inte om brist på toapapper och tomma hyllor när du möter personalen i matbutiken, utan tag chansen att tacka några av dem som får vårt samhälle att fortsätta fungera.

Alla har sina fasta platser. Ingen känner den andre och ingen säger något. Den första tunnelbanan från Farsta in mot Stockholms central går 05.01. Utspridda i vagnen sitter de som inte kan följa folkhälsomyndighetens uppmaningar om att ”jobba hemifrån”: städare, busschaufförer, byggnadsarbetare och butiksanställda.

Under de 22 minuter som resan in till staden tar är den stora utmaningen inte längre att hålla sig vaken, utan att inte hosta.

Sedan går det fort: Butiken larmas av. Lastbilarnas pipande backljud ekar i kulvertarna. Timern på sex minuter för det första brödet och sedan in med kycklingar i grillen. Upp med varorna på hyllorna.
Ont har man, för så är det. Men efter att kroppen blivit varm släpper oftast värken.
Så småningom börjar kundvagnarna slamra. Ljudet av varor som skannas. Prasslet av påsar. Men inget är sig längre likt.

I coronakrisens spår går nu människor varje kväll ut på balkongerna för att applådera sjukvårdens män och kvinnor.
Vi borde också dagligen skänka en tanke till matbutikernas osynliga hjältar. De som möter tusentals okända och presumtivt smittade människor utan visir, munskydd och skyddshandskar för att istället iklädda bomullsskjortor, truckskor och namnskyltar ställa sig i frontlinjen – för vår skull.

Om de skulle ta rekommendationerna om ”social distans” på allvar upphör samhället som vi känner det att fungera.
De som lastpall för lastpall, ton för ton, ser till att hamstringen är möjlig och att matbutikerna fortfarande är öppna, trots extremt hög sjukfrånvaro.

De kräver inga sånger på balkongerna.

Men de är dags att vi slutar prata mobiltelefon samtidigt som vi betalar, svarar på tilltal när de säger ”Hej” och ser vilka de är som får blodet att pumpa i ett samhälle som pressas till det yttersta just nu.

Ge butikspersonalen som plockar upp varor en respektfull nick och önska kassörskan, som gör allt för att vi som ”kan jobba hemma” har mat på bordet, en bra dag.

Den senaste veckan, lång som ett år, har myllret av ljud och röster i butikerna istället kompletterats med ilskna rop i gångarna efter framför allt toapapper.
Skogen räcker till miljarder toarullar, men det råder brist på lastbilar och chaufförer. Så skrik inte ”hur svårt kan det vara att bara beställa hem?”.
Man kan skratta åt hamstrandet av toapapper men när det går över till blöjor, barnmat och bröstmjölksersättning så riskerar man att sätta andra barnfamiljer i en svår och potentiellt farlig situation.

När vi som är hemma gått in från balkongerna strax efter åtta är det fortfarande två timmar kvar till stängning.

De kräver inga sånger på balkongerna.

Men när min fru och hennes kollegor kommer hem och redan i hallen tar fram den lilla flaskan med handsprit, för att sedan stryka över sina sovande barns pannor, ska de känna att deras insats uppskattades.

Att de gav allt inte bara för sin egen familj utan också för andras.

Tomma hyllar kan fyllas på. Varor som tar slut kan ersättas.
Men om vi inte tillsammans tar oss igenom denna kris med bibehållen värdighet kommer det ta lång tid att reparera.

Martin Schibbye är journalist och författare (senast till boken ”Jakten på Dawit”) och gift med Linnea Schibbye Steiner som jobbar på en COOP-butik i Stockholm.