Heta häxor: Så smög folkloren tillbaka in i litteraturen

Den ena efter den andra kulturprofilen har kommit ut som sagofantast. Plötsligt tycks folktro och magi stå högt i kurs i litterära kretsar. Hur blev det så?

Något har hänt iden litterära världens brokiga landskap. Den ena författaren, forskaren och kulturprofilen efter den andra har kommit ut som drakälskare, rollspelsnörd eller Tolkien-fan. Poeten Judith Kiros avslöjar att hon inspireras av alver och dvärgar; författaren och historikern Bo Eriksson går all-in på monsterforskning; och när den creddiga festivalen Louisiana Literature invigde en ny scen i augusti var temat ”Magi i Søhaven”: ”Vi tænder bål, och du kan opleve fortællinger og ritualer om myter og forvandlingler, mens mørkret sænker sig…” Kvällen börjar med att Danmarks just nu mest omsusade författare Olga Ravn bjuder publiken på ”fem magiska ritualer från nordisk folklore” framför en lägereld.

Sagor, myter och magiska väsen har försiktigt smugit sig tillbaka in i de finare salongerna, där de så länge varit bannlysta – i alla fall om man frågar de fantastikläsare som knutit näven under manteln och svurit över bristen på erkännande från etablissemanget. Läsare av fantasy, science fiction och skräck har förgäves försökt få oinvigda att förstå det litterära värdet med förtrollade skogar, blodtörstiga monster och svindlande resor i tid och rum till världar långt bortanför vår egen. Men detta har sakta men säkert förändrats och eftersom jag, vid sidan av mitt liv som fantastiknörd, är folklorist till yrket gör detta återuppväckta intresse för sagornas magi mig nyfiken. Vad är det som gör att det fantastiska åter blivit på modet? Vilket behov fyller episka äventyr, mystiska väsen och sagolika berättelser i nutiden? Och varför räknas det sagolika inte som fint – eller gör det kanske det ändå?

I sin apokalyptiska svit, vilken inleds med Morgonstjärnan, berättar Karl Ove Knausgård om en brinnande stjärna som oförklarligt dyker upp på himlen under en ovanligt varm augustimånad. Med stjärnan följer också andra olycksbådande fenomen; gränsen mellan liv och död blir otydlig och människor gör oförklarliga, ibland bestialiska saker. Ändå fortsätter livet som vanligt med vardagens bestyr och bekymmer för bokens om­fattande persongalleri. Den detaljerade beskrivningen av vardagen som pågår, medan ondskan lurar utanför, har fått en del att göra jämförelser med Stephen Kings berättarvärld. Men där King omfamnat skräcken och den mörka fantasyn (och gör dem till konstformer) balanserar Knausgård mer försiktigt på gränsen mellan realism och fantastik. De mytiska och övernaturliga inslagen tar plats i berättelsens periferi, de står aldrig i centrum utan fungerar mer som speglar för romanfigurernas (och kanske läsarens) existentiella ångest.

”Där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid” säger Jonatan till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta när han beskriver landet Nangijala. Med de orden fångar Astrid Lindgren en ogripbar längtan efter ett förr i tiden, fyllt med magi och äventyr, som aldrig har funnits. En sagotid. Ganska nyligen har en ny sagotid tonat fram i populärkulturen: 1980-talet. Inte minst tv-serien Stranger Things, även den inspirerad av Kings böcker, har bidragit till detta. När ondskan bryter igenom barriärerna till vår värld är det ett rollspelsgäng som först förstår vad som pågår eftersom de har kunskap om monster och andra dimensioner från sina ändlösa speläventyr.

John Ajvide Lindqvist, som redan under det tidiga 2000-talet öppnade dörren för det fantastiska, rör sig i samma tid i Sommaren 1985. En grupp nyblivna tonåringar upptäcker att de plötsligt är för gamla för att spela Drakar och demoner när de möts på sin sommarö, och de är också smärtsamt medvetna om varandras förändrade kroppar. Och som om det inte vore nog hittar de en fängslad sjöjungfru – ett monster som påminner om antikens blodtörstiga sirener. Sjöjungfruns närvaro i berättelsen är delvis ett fantasieggande inslag som ramar in relationsdramat, samtidigt som hon ger krydda åt skärgårdsidyllen och den nostalgiska återblicken till 1980-talet. Men hon väcker också tankar på vad det mänskliga egentligen är och hur vi förhåller oss till varandra.

En annan sorts berättelse hittar vi i den finlandssvenska författaren Maria Turtschaninoffs vackert vemodiga roman Arvejord, där läsaren får följa ­människorna på gården Nevabacka i Österbotten under 400 år. På Nevabackas ägor ligger mossen Vittermåsa, en besjälad plats med egen vilja. Mossen skyddas av ett naturväsen som håller alla som hotar platsen på avstånd. Maria Turtschaninoff hämtar sin inspiration från den finlandssvenska folktron och hennes värld är fylld av magi, som får vardagens grå vadmalsväv att skimra av ljusa löften om det fantastiska, men också av mörkare inslag som påminner om faran med att utmana kraft man inte förstår. Det är lätt att läsa mossen och dess hemlighetsfulla väsen som en symbol för naturen i stort, som måste skyddas från människans rovdrift.

Långt innan den första boken skrevs har människor fyllt världen omkring sig med berättelser. En del menar att förmågan att berätta är så central, inte bara för vårt välbefinnande utan för vår överlevnad, att den definierar människan som varelser: homo narrans. Under den största delen av vår historia har magiska element varit vanliga inslag i både muntliga och skriftliga berättelser, helt enkelt för att tanken på magi var en självklar del av livsåskådning och föreställningsvärld.

Myter om världar som föds och går under. Gudar, hjältar och monster. Sagor om magiska svärd och bord som dukar sig själva. Pojkar som dräper jättar och flickor som överlistar lindormar. Sägner om gäckande väsen som delar världen med människorna och fyller naturen med osynliga krafter. Trollen lurar i berget, havsfrun råder i havet och skogsfrun i ­skogen, tomten vakar över gården och de underjordiska håller till nere under golvet.

Det är en vanlig missuppfattning att folksagorna var berättelser menade (enbart) för barn. Det var de inte. Sagor var något som människor oavsett ålder lyssnade till för att roas, förfäras och låta sig troll­bindas av; en fantasivärld bortanför den arbetsamma vardagen. En annan missuppfattning, som hänger samman med den första, är att folksagor är gulliga. Det är de inte! Allt som oftast är de fyllda av blod, sex och våld.

Båda dessa missuppfattningar har åtminstone delvis att göra med att sagoberättandet, tillsammans med andra muntliga traditioner, höll på att gå förlorat i samband med de stora förändringar som samhället genomgick under industrialiseringen. Det var en händelserik tid (inte helt olik vår egen), då den ­tekniska utvecklingen gick snabbt och människors liv och förhållande till världen förändrades i grunden. Från en tillvaro där de flesta brukade jorden på landsbygden, gick flyttlassen in till de växande städerna och arbete på ­fabrikerna. Där väntade ett annat slags liv och nya kulturuttryck växte successivt fram. Men mitt i allt det nya väckte förändringarna, så som förändringar ofta gör, en romantisk längtan efter det som varit och en oro för att minnet av det gamla skulle falla i glömska.

Folklore kom på modet, inte bara som historiska reliker utan också som inspiration för författare och konstnärer. Bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, för eftervärlden mest kända för sin insamling och bearbetning av tyska folksagor vilka trycktes och blev populär läsning i de borgerliga kretsarna, var tongivande. Kulturintresserade i andra länder följde deras exempel. Folksagorna kom i detta nya tidevarv att betraktas som något i första hand menade för barn. Med nyskrivna konstsagor, inspirerade av folksagans form, äventyrliga innehåll och befolkade med folktrons fantasieggande väsen, ville man locka barn att läsa.

Tanken på att sagor var menade för barn fick dock inte stå oemotsagd. Tvärtom rasade akademiska debatter i ämnet. En som deltog i diskussionen under det tidiga 1900-talet var J.R.R. Tolkien, som i essän On Fairy-stories med emfas argumenterade för att myter och sagor har en kraft som går bortom åldern hos läsaren –de var på intet sätt berättelser vikta för barn. Han gick som bekant själv över från barnbokens form (The Hobbit, or There and Back Again) till att i uppföljaren The Lord of the Rings rikta sig till vuxna. När jag som åttaåring för första gången följde med hobbiten Bilbo Baggins på äventyr hade jag vattkoppor. Trots hemska feberdrömmar om Gollum trollbands jag av Tolkiens värld med alla dess fantastiska varelser – och jag fortsatte med berättelsen om ringens brödraskap direkt efteråt utan en tanke på om det var en barnbok eller en vuxenbok. På samma sätt läser jag i dag Tolkiens verk för mig själv och för mina barn, som ett magiskt äventyr i en värld där vi ständigt gör nya upptäckter.

Fantastiklitteraturen innehåller ofta element som kan ses som litterära arvtagare till folklorens berättartraditioner. Till dem hör till exempel magi, andra världar, tidsresor, förtrollade föremål, monster, besjälad natur, väsen och den eviga kampen mellan ont och gott. Trots sin popularitet hos läsarna – eller kanske på grund av den – har fantastikens genrer i många sammanhang betraktats som litterära kuriositeter och vuxit fram som subkulturer. Kanske kan detta ha att göra med att de har setts som verklighetsfrånvänd eskapism i en tid då realism varit idealet. Men, för att citera författaren Lloyd Alexander: ”Fantasy is hardly an escape from reality. It’s a way of understanding it.”

Det är en tanke som ofta återkommer i diskussioner om fantastikens värde och möjligheter. Den fantasifulla inramningen ger en unik möjlighet att prata om, och förhålla sig till, sådant som är problematiskt och skrämmande. Liksom sociala orättvisor i bondesamhället kunde vädras i sägnernas form – som när den onde själv kom och hämtade den grymme godsägaren till helvetet efter döden – kan fantastiken i dag erbjuda arenor för reflektioner kring svåra ämnen som förtryck, fördomar och rasism. Fantastiken öppnar upp tanken för att det omöjliga är möjligt, för att det går att förändra både vem man är och hur man ser på andra. Själv minns jag med fasa knastertorra barnböcker från 1970-talet och ångestfyllda socialrealistiska barnprogram (vilket egentligen är lite orättvist för det fanns förstås fantasifulla motvikter också). Vad är det för mening med berättelser som inte erbjuder mer än det som finns mitt framför näsan på oss?

En av de fantasyböcker som jag burit med mig i ­hjärtat, just för att den hjälpt mig att se världen på ett annat sätt, fick jag låna av min kusin sommaren 1988 när jag var 14 år: Morkeleb den svarte av Barbara Hambly. Den har en för tiden ovanlig huvudperson: en medelålders häxa och tvåbarnsmor, ständigt sliten mellan magins lockrop och sina plikter. Där, i en värld fylld av drakar, leriga svinstior och magi, hittade jag en modell för att bli vuxen på ett sätt som kändes uthärdligt.

Under det sena 1990-talet slog Harry Potter ner som en blixt på bokmarknaden. Vad man än tycker om J.K. Rowlings författarskap kan man inte blunda för att böckerna om Harry Potter öppnade nya dörrar för fantasy, både som bokgenre och som forskningsområde. Farah Mendlesohn och Edward James reflekterar i A Short History of Fantasy över att en av förklaringarna till Harry Potters popularitet var att det kom ut relativt lite ny fantasy för barn under 1990-talet, då den dominerande uppfattningen var att barn ville läsa om verkligheten. En närliggande förklaring är den längtan efter förtrollning, som blivit allt tydligare i populärkultur och samhällsdebatt ju närmare samtiden vi kommer – en längtan som i stor utsträckning hör vuxenvärlden till. I fantastikens berättelser förtrollas världen, på gott och ont, och ger den nya dimensioner. Samtidigt ser vi vår egen värld reflekteras i sagans magiska spegel, och kan då förhålla oss till den på ett annat sätt.

Man ska inte heller glömma att meningen med det fantastiska är att det är just fantastiskt. Neil Gaiman, en fantasyförfattare som tagit klivet ut ur subkulturens skuggor till litteraturvärldens finrum, återger i The View from the Cheap Seats ett samtal med en journalist om sin bok Stardust, en berättelse uttryckligen menad som en saga för vuxna. Den handlar om Tristan, en rätt ordinär ung man som går genom den förbjudna porten till ett magiskt rike i jakten på en fallen stjärna. Journalisten hade förgäves försökt hitta någon social allegori, som berättigande bokens existens, och frågade till slut frustrerad Gaiman vad som egentligen var meningen med den. Han svarade: ”It’s a fairy tale. It´s like ice cream. It’s to make you feel happy when you finish it.”

Ur Vi läser #5 2023.