Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik

Bli medlem idag!

Johan Norberg: 10 skivor som förändrade mitt liv

Kollage. Foto: Tom Palumbo/Malik Shabazz/Paul C. Babin/Heinrich Klaffs

Vi:s musikkrönikör Johan Norberg blev besatt, hittade tröst, fann hopp – och förstod vad han var förprogrammerad att göra. Här är de tio skivor som kom att förändra hans liv.

1. Stina Nordenstam, And She Closed Her Eyes

1993 anlitades jag som gitarrist till en inspelning med Stina Nordenstam. Jag imponerades av hennes bestämda idéer första dagen i studion. När jag började spela sa Stina försiktigt men med stort allvar: ”Nej, det ska inte vara så”. Hon var 23 år, jag en tio år äldre, lite proffstrött studiomusiker men i det ögonblicket fick jag en chans, och tog den. Jag bad henne visa på sin gitarr, den hon stämt om tills två strängar brustit, och jag plockade bort strängar från min gitarr för att förstå. När skivan var klar hade min bild av gitarrspel och musik förändrats i grunden. 20 år senare, när Sveriges popskribenter listade de 100 bästa svenska skivorna, hamnade denna – Stina Nordenstams And She Closed Her Eyes – på första plats.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
2. Radka Toneff, Fairytales

Hösten 1982 kom en skiva som slog ner som en bomb hos många musikälskare, Fairytales, med sångerskan Radka Toneff och pianisten Steve Dobrogosz. Bomb är kanske fel ord om ett så skört uttryck, mer som en fjäril på Himmelska fridens torg kanske, med tanke på hur den påverkade oss musiker. Det är svårt att sätta fingret på vad som skapade en så unik klang i samspelet mellan röst och piano, men som lyssnare upplever man att något stort står på spel. Inte en enda ton sjungs eller spelas med några säkerhetsmarginaler. Skivan fick tyvärr en sorglig inramning av Radkas självmord samma höst.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
3. Frank Zappa, Over-Nite Sensation

Jag hade aldrig hört något liknande och lyssnade under flera år, dygnets alla vakna timmar på LP-skivan med det fantastiska omslaget. Det här var min första stora idoldyrkan och varje textrad, gitarrsolo och trumkomp lärde jag mig utantill. Efter 40 års uppehåll lyssnade jag igen och fick en chock. Ljudet är uselt, som inspelat under en filt, och texterna är en bedrövlig röra av sexistiska och pubertala skämt. Endast en ung man som aldrig haft sex kan uppskatta detta. Franks gitarrsolon är fortfarande briljanta, medan resten inte håller måttet för någonting. Tänk, så man kan ändra sig.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
4. Joe Pass, Virtuoso #2

När jag var 16 år kunde jag några ackord och spelade i ett popband. En dag fick jag höra en skiva med jazzgitarristen Joe Pass som spelade ensam sologitarr och det lät, som det brukar heta, ”som en hel orkester”. Jag blev lite besatt och gick från 2 till 50 övningstimmar i veckan. Fick ryggskott, tennisarmbåge och fingerkramp, men fortsatte. Det kom som en total överraskning att hela min kropp och själ var genetiskt förprogrammerad att vara jazzgitarrist, men så var det, och skulle så vara resten av livet. Bara för den här skivans skull.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
5. Deep Purple, Made in Japan

En liveinspelning från Japan med två låtar per LP-sida. Jag hade inte råd med ett eget exemplar så vi träffades hemma hos Mikael Arvidsson för att lyssna. Ett av hårdrockens största och tidigaste album, och när jag lyssnar 40 år senare får jag en lycklig och oväntad överraskning; det är tio gånger bättre än jag minns det. Ljudet är fantastiskt, och de spelar helt otyglat med en smittande lekfullhet helt utan grabbig rockattityd. En ljuvlig röra av rockblues och hippieflum på mördarvolym där pappen i högtalarkonerna låter som den är på väg att brista vilken sekund som helst.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
6. Miles Davis, My Funny Valentine Live

Jazzhistoriens bästa skiva och ett slags bokslut över vad som är möjligt i improvisationsmusiken. Musikerna skapar nya versioner av gamla standardlåtar och det låter precis så där ”coolt” som reklamare tycker att jazz ska vara. Men för den som är lite insatt finns det ett myller av intrikata melodi- och rytmförskjutningar att upptäcka, och ett samspel med en avancerad komplexitet som till denna dag är oöverträffat.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
7. Glenn Gould, Goldbergvariationerna

När jag precis hade flyttat till Stockholm var jag ofta ensam och ledsen men i vissa benådade stunder lagade jag god mat, tände stearinljus och lyssnade på Glenn Gould. Hans anslag är helt utan den klassiska musikens ofta framåtlutade driv. Här är det exakt och bakåtlutat vilket skapar stillhet även i snabba tempon och ett rum att vila i för en ensam norrlänning. Detta var under många år min återkommande meditation som gav tröst och en viss tillförsikt.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
8. Joni Mitchell, Hejira

Som yrkesmusiker lider jag av den vanliga åkomman att sällan lyssna på texterna, men desto mer på detaljer i musiken. Sådana finns det gott om på denna skiva, både Jonis fenomenala tajming i sångens rytm och i samspel med de fina musikerna Larry Carlton och Jaco Pastorius. När jag först efter tio års lyssnande började höra vad hon sjöng om, öppnades en helt ny dimension av skivan. En otrolig bonusutdelning. Ett album jag redan älskade blev plötsligt dubbelt så bra.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
9. Mikael Ramel, Till dej

Ett av den svenska pophistoriens bästa album. Precis så påhittigt och muntert utforskande som man kan förvänta sig av någon med det genetiska arvet.

Men svenska rockmän på 1970-talet skulle vara proggare eller senare, Dylan-epigoner med stort allvar, och där passade inte Mikael Ramel in. Jämte Pugh Rogefeldt är detta den enda svenska rock/pop som trängde in genom min ungdoms jazzbubbla. Den elva minuter långa låten Artificiell Prana, är för mig en ständig påminnelse om hur pop kan låta, och i sorglig jämförelse; hur likriktat och torftigt det ofta låter idag.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar
10. White Plains, Every Little Move She Makes

När jag hörde den här låten som tolvåring var det som att förstå något om mig själv, jag inte hade en aning om. Den innehåller några smarta och snygga ackord med en tjusig melodi, ovanlig i popsammanhang, och jag kände direkt: det här är avsett för mig. En slags identitetsbekräftelse. Senare skulle jag se tillbaks på min förtjusning i låten som ett första, uppenbart tecken på min läggning; jag skulle bli jazzmusiker.

Du måste godkänna cookies för inbäddningar för att se detta innehåll.

Öppna cookie-inställningar