Den här artikeln är inte gratis.
Du får läsa eller lyssna eftersom LO KAUPPI är medlem och har delat den med dig.

Bli medlem idag!
Krönika

Kultur med sprängkraft

  • 20 Juli 2021
  • Scen
  • 2 min

”Brorsan, fan tänk om jag får hjärnsläpp och tappar texten i kväll.”

”Äh, va fan! Tänk om jag laddar för mycket dynamit och hela jävla Scandic hotell på Vasagatan rasar.”

Samtidigt som jag spelade Den goda människan i Sezuan på Dramaten sprängde brorsan för den nya T-banan.

Er som läser Tidningen Vi behöver jag inte övertyga, men ibland måste jag övertyga mig själv. Förstå vikten av konsten och kulturen som ibland kan verka så överflödig, speciellt när den inte lyckas, vilket den inte alltid gör och så måste det vara, varje skott blir inte mål. För mål inom kultur för mig är att rucka på det vi tror är rätt, att skaka om maktordningen, förstå någon annan, att få tröst och kraft eller få tillbaka hoppet om en friare värld. Det låter så högtravande naivt – men när det dras till sin yttersta spets är det precis det kulturen har kraften att göra. Min vän Khazar Fatemis mamma nynnade en kurdisk vaggsång för sin dotter under flykten över bergen så att barnet skulle sluta gråta. Det gjorde att de inte upptäcktes. Modersmålet som sjungits sedan generationer tillbaka räddade där och då deras liv.

Det nya politiska samstyret i Sölvesborg, som består av SD, M, KD och SoL-partiet, har röstat igenom detta: Stoppa köp av utmanande samtidskonst. Enligt punkt 196 ska ”Tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst”.

Jag förstod apatin hos de livstidsdömda fångarna på New Folsom Prison.

De säger att det är konst man inte förstår som irriterar och som man vill få bort. Jag undrar om det inte är precis tvärtom. De förstår den mycket väl, för det är kultur som hotar deras position. Det är helt enkelt farligt för dem om människor blir uppmuntrade att ifrågasätta maktordningen, de kvävande könsrollerna, underdånigheten och i stället blir trygga i sin identitet.

Poesins betydelse blev konkret för mig när en vän miste sitt barn. I kapellet bredvid den lilla vita kistan hade jag uppdraget att läsa en dikt av Karin Boye: När morgonens sol genom rutan smyger, glad och försiktig, lik ett barn som vill överraska tidigt, tidigt en festlig dag … Då förstod jag varför poesi i vissa stunder är livsnödvändigt för själen, precis som sömn eller mat är för kroppen; jag förstod apatin hos de livstidsdömda fångarna på New Folsom Prison när de inte längre fick ha sin poesi i fred, något som filmaren Michel Wenzer beskriver så bra i At Night I Fly.

Jag tappade inte texten den kvällen på Dramaten utan sa repliken: I den värld vi har skapat så är den som hjälper den förlorade själv förlorad. Dramaten står kvar, och så vitt jag vet även Scandic hotell, men skillnaden från bergsprängning är att kulturen alltid måste motiveras för att få fortsätta att spränga fram livsutrymme.