Boliden sågs okritiskt som mönstersamhälle

Anneli Rogeman växte upp i Boliden. Nu har hon skrivit om hur orten växte upp runt gruvfyndigheterna. Samhället i norra Västerbotten var en förebild enligt många, men med djupa klassklyftor. Här är ett utdrag ur boken Mönstersamhället.

Bolidens rykte som ett modernt framtidssamhälle med både moderna bostäder och bra jobb växte snabbt. Bolaget försökte i det längsta hålla fyndigheten på Fågelmyran hemlig, framför allt för att inte konkurrenterna skulle komma dit.

Torsdagen den 18 december 1924, alltså redan en vecka efter upptäckten, publicerade dock Norra Västerbotten en artikel med rubriken ”Finnes brytvärdig malm även inom Skellefteå socken”. Tidningens reporter har besökt fyndplatsen och redogör noga för tjockleken på borröret, lutningarna i borrhålen och drivkraften på diamantborrmaskinen.

Reportern avslutar med att berätta om ortsbefolkningens förväntningar:

”Det är ju att hoppas att deras förhoppningar ej bli grusade utan att vi i framtiden kunna glädja oss över en gruvindustri av större omfattning”. Två fotografier intill texten visar borrskjulet utifrån samt tre prospekterare bredvid diamantborrmaskinen och pumpen inne i skjulet.

Året därpå, i september 1925, skriver Social-Demokraten:

”En ny Falu gruva brytes upp i karga Västerbotten. Oerhört värdefulla fyndigheter vid Boliden”. Därefter, under resten av 1925 och början av 1926, publiceras artiklar om Guldfeber och Sveriges Klondyke i många tidningar landet runt. Sedan avtar guldyran och övergår i rapporter om samhällsbyggandet.

Den 31 oktober 1926 skriver Svenska Dagbladet:

”Gruvsamhället [Boliden] Ligger lite längre uppåt skogen i en uthuggning. Det ligger något kargt och hårt och nästan ödsligt över det hela … nej, det är ingenting av guldfeber och sensation häruppe i Sveriges Klondyke, men ett vardagens intensiva och allvarliga arbete, som säkert kommer att betyda mycket för landet och som inger respekt. Här bygges utan stora ord och choser en stad i ödemarken, och här kommer det att ges bröd åt många munnar.”

Det går att se en växande respekt för det blivande mönstersamhället i norra Västerbotten. En respekt som övergår i beundran. Var det verkligen möjligt att bygga ett helt nytt och modernt samhälle på de där breddgraderna? Jo, det var det. Ett modernt industrisamhälle, en trädgårdsstad, skulle Boliden bli.

Men med samma hierarkiska ordning i samhällsbilden som de gamla bruksorterna. Boliden skulle bli något särskilt, modernt och gammaldags på samma gång. Tidningarna och tidskrifterna följde tillblivelsen. Litteraturen skulle senare bekräfta glansen kring mönstersamhället.

Författaren och akademiledamoten Fredrik Böök (1883–1961) gjorde sommaren 1936 en resa genom Sverige som blev boken Det rika och fattiga Sverige. Här skriver han blomstrande och upprymt om hur han möter ”den nya tiden på allvar i Boliden”.

Han fortsätter: ”Allt är så enkelt, överskådligt, ändamålsenligt disponerat, att man oemotståndligt gripes av välbehag och estetisk lust, medan man vandrar kring mellan de allmänna institutionerna och bostadshusen, där blicken aldrig faller på något fult eller vanvårdat eller ohygieniskt.”

Ja, Fredrik Böök vet inte till sig av förtjusning över detta ”Sveriges modernaste samhälle … allt är nytt och förstklassigt”.

Fredrik Böök var mycket inflytelserik under större delen av sin livstid. Mot slutet förlorade han fotfästet i sin tilltro till övermänniskoidealet. Han hyllade Nietzsche och Hitler, blev nazist och förespråkade att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida under andra världskriget. Efter krigsslutet kom han att få en allt mer begränsad roll i den svenska offentligheten.

I hans stora litterära produktion, som ofta präglas av hans övermänniskoideal, finns ett par reseskildringar som visar att han inte var helt blind för de sociala förhållandena i Sverige.

I kapitlet om Boliden noterar han till exempel hur hemmen för gruvarbetarna byggdes:

”Arbetarbostäderna äro ypperliga, det normala är våningar på två rum och kök, ofta med ytterligare ett vindsrum, som lägenhetsinnehavarna eventuellt kunna hyra ut till ogifta arbetare.
Till tvåfamiljshusen höra tomter på elva hundra kvadratmeter; mellan husen öppna sig stora öppna gårdsplatser eller torg, där barnen ha sina lekställen.
Man kan också med blotta ögat konstatera, att barnen ser friskare, gladare och renare ut än vad man är van vid – i detta samhälle finnas det inga osunda moras, inga mörka kyffen. Det gör luften lätt att andas.”

Han noterar att disponentens residens ”från en höjd blickar ut över samhället”, och skriver vidare att det inte är härskaren själv som är viktig utan gemenskapen i samhället.

”Det är betecknande, att man från första början haft blicken riktad på frågan vad som skall ske med gruvbefolkningen sedan den nu bearbetade malmkroppen blivit utbruten; man söker redan metodiskt efter nya lönande verksamheter, och man sätter undan kapital för att, om så skulle behövas, vara i stånd att sörja för arbetarnas framtid. Den liberala kapitalismens laissez-faire är i princip övervunnen, vinstbegäret är tämjt och böjt in under ett högre sammanhang.”

Fredrik Bööks reseskildring av Sverige är nästan alltigenom positiv.

Han kommer från ett fortfarande tilltufsat Europa och åker över böljande sädesfält i Skåne, besöker de välhållna tennisbanorna i Båstad, bomullsväverierna i Borås, tillbringar en ”uppbygglig söndagsstund” hos Selma Lagerlöf i Mårbacka, åker vidare norrut via Bollnäs, Ånge, Sollefteå, Iggesund, Lycksele.

Fredrik Böök knackar inte på i stugorna och får en begränsad bild av Sverige på den tiden. Om han ser någon fattigdom över huvud taget är det en ”förfinad” sådan.

Han ser bara ett välmående, rikt Sverige ”där allt andas frid och välmåga, där belåtna borgare se sig omkring utan att ens ana hur bra de ha det, där inkomsterna ha en stigande tendens och skatterna en fallande … där man för priser, som måste förefalla främlingen löjligt låga, kan njuta all den elegans och alla de bekvämligheter, som den europeiska tekniken skapat, där man inte se ett spår av nöd, svält och trasor och kan sorglöst vandra kring utan att ens lägga märke till någon fattigdom, där allt är rent och prydligt, människorna glada och lugna.”

Två år senare gör en skribent av annan karaktär, Ludvig Nordström (1882–1942), en liknande resa. Liknande i bemärkelsen att den går från ena landsändan till den andra. För övrigt är där mest skillnader i de båda männens beskrivningar av Sverige.

Ludvig Nordströms legendariska radioserie och senare bok Lort-Sverige handlar om ett genomsmutsigt, fattigt och eländigt Sverige på 1930-talet. Han reser från Skåne till Norrbotten, omgivningarna är torftiga, stugornas misär skriande. Och
han träffar verkligen människorna, går in i deras hem, pratar med dem.

Nordström är upprörd och väjer inte för dramatiska formuleringar. I inledningen sammanfattar han hur han kände sig innan han startade sin resa och hur det sedan blev:

”aldrig har en brinnande yngling längtat mer att få se sin älskades ansikte än jag att få se Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass, sopor och löss. Och jag skulle få se dem, jag fick se dem, det kan herrskapet skriva upp. Jag skulle få se vad jag icke trott: Lort-Sverige. Och då avser jag icke bara kroppslig lukt utan även andlig. Och i alla klasser.”

Men det finns ett lysande undantag som bländar också den buttre Nordström. Det handlar om en plats i norra Västerbotten som han beskriver så här:

”Bolidens gruvsamhälle träder fram som ett arkitektoniskt skyltfönster mitt i skogens mörka ram.”

Ludvig Nordström är imponerad. Han pratar med läkaren i samhället och med Skellefteå stads chef för Reningsverket som båda bekräftar att jo, Boliden är något särskilt, där finns det nyaste Sverige.

Författaren Birger Vikström (1921–1958) växte upp i en by utanför Jörn, tre mil från Boliden. Han debuterade 1948 och hann få närmare tio romaner och diktsamlingar publicerade innan han dog endast trettiosju år gammal.

Den självbiografiska romanen De lyckliga årenpublicerades 1958 men Birger Vikström skrev den sju år tidigare när han vistades på sanatorium för tuberkulos. Redan tidigt i romanen ironiserar Vikström över guldruschen i Västerbotten under 1920-talet.

En utländsk malmletare som stormar in i byn där huvudpersonen pojken John bor har fått låna drag av Fritz Kautsky. Om Boliden berättar Vikström att platsen där samhället byggdes sedan urminnes tider bara bestått av ”barskrapad och stenig mark och myrar och sumphål och risig skog utan ände”.

Men så hittades guldet och Vikström fortsätter:

”Och nu var Boliden ett samhälle av oanad rikedom där praktfulla byggnader växte som svamp ur marken och där kvinnorna trippade fram på gatorna i högklackade skor med guldlänkar kring handlederna.”

Ryktet om guldstaden i norr når också kungahuset och regeringen i Stockholm. 1926 besöker statsrådet Carl Meurling Boliden, 1932 kommer finansminister Ernst Wigforss och socialminister Gustav Möller dit och fyra år senare, den 23 juli 1936, får Boliden besök av kronprins Gustaf Adolf.

”Mönstersamhället” ges ut på Natur & Kultur i början av juni 2021.