Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Till vänster: Vårby gård. Till höger: Danderyd.

Vårby gård–Danderyd: Vi tog tunnelbanan mellan två ytterligheter

KlassresaTill vänster: Vårby gård. Till höger: Danderyd. Foto: Alexander Mahmoud

För 40 år sedan var vi världsmästare i jämlikhet. Nu är Sverige det land där ojämlikheten ökar i snabbast takt. Anneli Jordahl reser mellan två av Stockholms mest kontrastrika tunnelbanestationer. Med sig har hon fotograf Alexander Mahmoud som fångar de olika landskapen från hög höjd. Häng med på en hisnande resa.

Jag tänker på Vårby gård när vänner och bekanta i Stockholms innerstad talar om konsumtionströtthet och prylbantning. Privilegiet att kunna välja att inte köpa. Alltmedan ensamkommande och nyanlända träffas på Mall of Scandinavia i Solna med drömmar om att köpa designkläder i senaste modet.

Jag åker tunnelbana – 21 stationer, 44 minuter – på den röda linjen i Stockholm, mellan just Vårby gård och Danderyd. Hållplatserna är valda av en anledning. En rapport från landstingets Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) visar att en högutbildad person i Danderyd förväntas leva 18 år längre än en lågutbildad i Vårby. Arton år.

För män och kvinnor sammanlagt är medellivslängden i Danderyd 83,7 år och i Vårby gård 79,5 år. Skillnaderna i livslängd mellan olika delar av Stockholm är i dag lika stora som de var mellan östra och västra Tyskland 1990, precis efter att landet enats, har Bo Burström, professor i socialmedicin på Karolinska institutet, tidigare konstaterat.

I en valrörelse för vad som känns som en evighet sedan – 2006 – formulerade Socialdemokraterna en slogan som Moderaterna uppenbarligen tyckte var så bra att de kopierade den: Alla ska med. Var blev ni av, ljuva drömmar?

I kommunvalet förra hösten röstade 90,2 procent av invånarna i Danderyd, och i Vårby gård 43,2 procent. Alla ska med? Frågan är i så fall vart vi ska. Och vilka som ryms i ”alla”.

Tidigare i år släppte LO sin rapport Makteliten som visade att 50 toppdirektörer på svenska storföretag hade en genomsnittlig inkomst som motsvarade 59,2 industriarbetares – eller 83 vårdbiträdens – löner.

I snitt tjänade de 50 direktörerna 21,6 miljoner kronor om året. I många fall är det långt mer än vad en arbetare tjänar på en hel livstid. Alla ska med?

Man kan säga att jag ger mig ut på en klassresa. För varje tunnelbanestopp på väg till Vårby gård söder om Stockholm, i Huddinge kommun, sjunker livslängd, utbildningsnivå och medelinkomst. Vad som däremot stiger är antalet sjukdagar.

Detta står svart på vitt i CES överskådliga folkhälsokarta. Statistiken finns ända ner på basområdesnivå, där Stockholms län har 1 364 bas-områden. Utbildning, inkomst, socialbidrag, arbetslöshet, sjukdomar, dödsorsaker, alkoholkonsumtion, rökning, fetma och hur många som har avstått från att gå till tandläkaren av ekonomiska skäl; det mesta är hämtat från offentliga datakällor och från landstingets hälso- och sjukvårdsregister.

När jag söker på Vårby gård på internet ropar rubrikerna. Om dödsskjutningen av 19-åriga Marley. Ouppklarat dåd. Om Daniel, 63 år, som dog av en handgranat som låg på marken vid torget. Utredning nedlagd.

Viktor Rydbergs gymnasium, Djursholm i Danderyd.
DanderydViktor Rydbergs gymnasium, Djursholm i Danderyd. Foto: Alexander Mahmoud

I Vårby gård ser jag direkt Vårbyskolans gula tegel, jämte biblioteket, det fanns inte när jag arbetade som fritidsledare i skolan. Vårby gård är sig likt, men lite mjukare i kanterna, mer inbäddat i grönt. Jag går i cirklar runt skolan. Minns högstadieeleverna som alltid ville dansa till Bob Marleys Could you be loved. ”Don’t let them fool ya/or even try to school ya …”

En ung kvinna på skolgården. ”Hitåt killar! Skynda er nu.” Hon är socialpedagog och vill gärna berätta för oss om sitt arbete, men rektorn måste godkänna det. Hon säger att hon arbetar hårt på att pojkarna ”inte ska gå den kriminella vägen”.
Det blir inget samtal med socialpedagogen. Skolans rektor säger i telefon att hon är utled på smutskastningen av Vårby gård. Det gynnar inte skolans elever.

Jag tänker på Alexandra Pascalidous intervjubok Mammorna som lyfter fram mödrar vars söner dödats i gängvåldet. Ingen av dem vill flytta från Vårberg, Alby eller Rosengård. Trots skjutningarna vill de bo kvar. Folk är bussiga, alla hjälps åt. I hjälpsamheten skapar låginkomsttagare sin egen fallskärm.

Vid en demonstration på Sergels torg i vintras talade flera av bokens mammor och en av dem sa: ”Vi utlovas 10 000 poliser. Men vi väntar på 10 000 behöriga lärare och lika många socialarbetare.”

År 1980 var Sverige världsmästare i jämlikhet. Det var förstås inte något jag tänkte på då, när jag arbetade i Vårby gård. I dag, 40 år senare, har Sverige gått från världens mest jämlika land till att, enligt OECD, vara det land där ojämlikheten ökar i snabbast takt.

I Vårby gård är medelinkomsten 16 781 kronor per månad, 38 procent lägre än riksgenomsnittet. I Danderyd 41 164 kronor, 52 procent högre än riksgenomsnittet.

Sida vid sida

Hyresrättsboende
Danderyd: 9,01%
Vårby gård: 83,91%
Arbetssökande 25–64 år
Danderyd: 4,96%
Vårby gård: 18,78%
Höginkomstfamilj (minst 421 900 kronor/inkomstår)
Danderyd: 34,91%
Vårby gård: 1,74%

När Sverige var världsledande i jämlikhet var jag nyinflyttad i huvudstaden. Jag bodde ett halvår på en madrass på vardagsrumsgolvet i ett höghus i Huddinge centrum, hemma hos min kollega Kicki.

Hon var utbildad fritidsledare och flammande engagerad i mellanstadieeleverna på fritids. På den tiden var det högt värderat ”att jobba med människor”.

Kicki och jag fixade mellanmål och aktiviteter. Gruppen bestod av 14 barn från Chile och ett barn med traditionellt svenskt namn. När högstadieeleverna dök upp på håltimmarna ville de helst fika, röka och prata. Ut i tomma luften frågade jag: ”Anyone for bordtennis?”

Vårby gård byggdes på gammal åkermark kring ett gods. Stockholm expanderade och tanken var att bygga bostäder på natursköna platser. Enkelt, så att folk hade råd. Tunnelbanestationen öppnade 1972.

I området bodde äldre invånare med förflutet som statare på herrgården och nyinflyttade arbetskraftsinvandrare från Turkiet, Finland, Grekland och Jugoslavien. Här bodde romer och flyktingar efter militärkuppen i Chile 1973. I skolan blandades familjernas barn med villabarn från Segeltorp.

När jag nu kliver in i Vårby gårds K-märkta tegelkyrka med knallrött och blått tak berättar diakonen Christina Markgren att hon har en ”nödhjälpskassa”. Finns det inte pengar till mat i slutet av månaden går det att få en mindre summa, en hundring eller två.

Kyrkomusikern Peter Nätterlund har arbetat i kyrkan i 25 år.

– I slutet av 80-talet kunde vi stå på kyrkbacken och undra om någon kommer. I dag vänder sig många hit för att få stöd, bryta ensamhet och isolering. En del har fastnat mellan stolarna på Soc. Vi blir sista utposten när alla broar är brända. Det kan handla om droger, psykiska problem och vräkningar, säger han.

”Jag skulle vilja erbjuda slutkörda mammor buffémiddag, gratis terapi och massage. ”
Vårby gård”Jag skulle vilja erbjuda slutkörda mammor buffémiddag, gratis terapi och massage. ” Foto: Alexander Mahmoud

De som deltar i gudstjänster och verksamhet kommer från många håll: Eritrea, Filippinerna och Mellanöstern. Barnverksamheten täcker upp minior, junior och tonår. Kyrkan arbetar aktivt tillsammans med Huddinge kommun för att fånga upp barn mellan tio och tolv år.

– Det är en ålder då de lätt hamnar under dåligt inflytande. Det är anstötligt med rekryteringen av barn till droghandeln. De blir kurirer, säger Christina Markgren.

Stor hemlöshet finns i gruppen ensamkommande. Under sju månader bodde tio pojkar i kyrkan.

– Mycket skötsamma. De sov här. Vi hade verksamhet som vanligt, berättar hon.

Enligt statistiken är utlandsfödda och ensamstående föräldrar mest ekonomiskt utsatta. Kvinnor i låginkomstyrken har sämst hälsa, fysiskt och psykiskt. Christina Markgren talar om ensamstående mammor som hjältar.

– De får så lite cred. De ställer upp och gör allt för sina barn. Jag önskar att vi hade resurser så att jag kunde erbjuda dem buffémiddag på kvällarna, gratis terapi och massage. Det skulle verkligen betala sig för trötta slutkörda mammor.

I Vårby gård säljs droger öppet vid torget. En del av utbudet hamnar hos festande ungdomar i Danderyd. Platserna är förbundna via en röd tunnelbanelinje. Det är allt.

Är det enda gemensamma nämnaren? Nej, Vårby gård och Danderyd delar åtminstone ytterligare en sak; erfarenheten av det obegripliga våldet och behovet av att bearbeta traumat. När Marley Åsard Fredriksson blev skjuten i Vårby gård 2015 kom 700 personer till begravningen.

I Danderyd i somras lämnade 200 personer blommor på fritidsgården efter att den 16-årige Peter Plax huggits ihjäl med yxa. Han var elev på den kommunala Fribergaskolan som ligger på Mörbyhöjden, ett hundratal meter från E18. Troligen var förövaren det också, men ingen är ännu dömd.

– Peter var mycket hos oss, berättar Martin Taranger, föreståndare på Fribergagården som erbjöd krisstöd efter mordet.

Jag har just åkt de 21 stationerna från Vårby gård och klivit ut i en annan värld, i alla fall enligt statistiken. Men hur annorlunda är den egentligen? Precis som i Vårby gård, där det finns en känsla av smutskastning i medierna, har Danderyd tilldelats en roll som invånarna absolut inte vill spela.

I en intervju i Dagens Nyheter i augusti sa Stefan Löfven, apropå Brottsförebyggande rådets larm om ungdomars svar om sina drogvanor, att de rikas knarkande göder gängkriminaliteten.

Den så kallade Stockholmsenkäten visade att ungdomar i socioekonomiskt starka Danderyds kommun använder mer droger än unga i Stockholms socialt utsatta områden.

Statsministerns uttalanden fick kommunpolitikerna i Danderyd att gå i taket. Kommunstyrelsens ordförande Hanna Bocander (M) och gruppledaren Johanna Hornberger skrev på DN Debatt i augusti:

”Denna ständiga svartmålning av vår kommun börjar bli både destruktiv och tröttsam. Har vår statsminister någon gång i positiva ordalag talat om Danderyd? Den kommun i Sverige där vi utbildar oss mest, har den bästa skolan, betalar mest skatt, är friskast och lever längst.”

– Det har blivit stort fokus på Danderyd efter BRÅ:s rapport. Men unga som använder droger och alkohol ligger högt i alla Stockholms höginkomstkommuner, säger Jonas Jonsson som är fritidsgårdschef och arbetar drogförebyggande i Danderyds kommun.

Han samordnar verksamheten i kommunens tre fritidsgårdar i Djursholm, Mörby och Enebyberg. Vi träffas på biblioteket i Mörby centrum, röda linjens slutstation en mil norr om Stockholm. Centrumet ser ut som vilket förortstorg som helst. I horisonten syns de gröna ”kopparhusen” byggda 1959. Tolvvåningshus med kommunens sällsynta hyresrätter.

Inför vårt möte har Jonas Jonsson tipsat om Danderyd lyssnar; ett forskningsprojekt som bland annat resulterat i ett knippe kortfilmer där ungdomars utsatthet dramatiseras. Särskilt fastnar jag för filmen där en kille som bor i stor villa, och ofta har föräldrafritt på helgerna, tvingas ha fester. Grupptrycket i klassen är hårt. Kompisarna ger järnet, dricker sprit och använder
droger. I slutscenen försöker den bekymrade killen förgäves ringa och prata med sin pappa som är ”lite upptagen just nu”.

Koloniträdgårdar vid Vårbackavägen,
Vårby gårdKoloniträdgårdar vid Vårbackavägen, Foto: Alexander Mahmoud

Det är knappast ekonomisk oro som gör att unga i Danderyds kommun – som består av kommundelarna Danderyd, Djursholm, Enebyberg och Stocksund – vill bedöva sig. Enligt Bris och Kronofogden är föräldrar i Danderyd lägst skuldsatta i Stockholms län.

– Det intressanta med siffrorna från Stockholms-enkäten är att de visar på ett riskbeteende bland ungdomarna. Men när man kollar hur många som faller igenom är det väldigt få, säger Jonas Jonsson.

Ungdomarna förväntas få toppbetyg och komma in på prestigeutbildningar efter gymnasiet, och eleverna är oroliga för att de inte ska hinna både plugga och idrotta.

Martin Taranger på Fribergagården säger att Fribergakolans elever, 13–18 år, är ”enormt studiemotiverade” och aktiva på fritiden. Fritidsgården måste sticka ut ordentligt. Något som lockar är musikreplokalen, improvisationsteater och samtal av typen ”En timme om sex”. Unga vill gärna diskutera med vuxna utan att bli prestationsbedömda.

Socialpedagogen Mohammed Lahmar, som arbetat på fritidsgården i Djursholm i tre år, är inne på samma spår.

– Ungdomarna i Djursholm har extremt mycket aktiviteter. Det kan vara tennis eller fiolspel. Musikintresset är stort på fritidsgården. Det är stor skillnad på Danderyd och andra kommuner, säger Mohammed Lahmar.

Fritidsgården ligger mitt emot friskolan Viktor Rydbergs samskola och vägg i vägg med Viktor Rydbergs gymnasium. Här fostras framtidens ledare.

Mohammed Lahmar säger att det behövs nya metoder för att förebygga droganvändning.

– Ungdomar söker snabba svar. En quick fix mot smärta. Man måste lära sig ett långsiktigt tänkande, att ta vara på smärtan.

Mohammed ”Moe” Lahmar har producerat Väckarklockan, en kortfilm om mobbning. Musiken och texten har skapats av rap-poeten Aiman Jihar. Filmen inleds med en tjej som står på en våg hos skolsköterskan. När klasskamraterna frågar hur mycket hon väger skrattar de rått åt svaret. En annan film handlar om en tjej som utsätts för rasism.

Unga mår skit av olika skäl. Våld, droger och depressioner förekommer i alla sociala skikt. Kravet på perfektionism råder särskilt i höginkomstområden och vanmakt drabbar dem som har det sämst ställt. Att inte ha råd med det basala skapar en känsla av att förlora kontrollen över sitt liv. Drogförsäljningen ger stora inkomster och det är svårt att sluta för dem som inte ser något framtidshopp.

Skulle dödsskjutningarna upphöra om höginkomsttagare slutade ta droger? Så enkelt är det naturligtvis inte. Väven är mer komplex. Men epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett visade i boken Jämlikhetsanden att i jämlika samhällen mår alla bättre. Även de välbeställda. I ojämlika samhällen är drogmissbruk mer utbrett, och psykisk sjukdom vanligare.

”Ungdomar söker snabba svar. En quick fix mot smärta.”
Danderyd”Ungdomar söker snabba svar. En quick fix mot smärta.” Foto: Alexander Mahmoud

I bakhuvudet under den här resan längs tunnelbanans röda linje har jag ett samtal med arbetsterapeuten och forskaren Lisette Farias Vera, biträdande lektor på Karolinska institutet. Hon vill minska ojämlik hälsa och tror att ett steg i rätt riktning är att flytta fokus från individen till sociala förutsättningar.

– När vi talar om hälsoklyftor i västerländska nyliberalt präglade samhällen dominerar individperspektivet. Det kan hindra utvecklingen av insatser som baseras på ett djupare tänkande. Alla människor har inte samma möjligheter att delta i aktiviteter som leder till bättre hälsa. Det finns evidens för att effekterna av kronisk sjukdom blir allvarligare för personer i utsatta grupper, säger Lisette Farias Vera.

Hon menar att det är kontraproduktivt för folkhälsan och samhällsekonomin att skuldbelägga enskilda personer. Kanske har du inte ens råd att köpa ut din receptbelagda medicin.

– Ta reda på historiken kring området och sätt dig in i livssituationen hos personen som är sjuk. Varför kommer de sjuka inte till vårdcentralen? Varför köper de inte frukt? Har de inte råd med både hyran och att köpa frukt? Är någon överviktig på grund av rädsla för att gå ut? Kanske erfarenheter av rasistiskt påhopp? Det fungerar inte att ge en sådan person ett motionsprogram.

I den akademiska hierarkin står medicinsk forskning över samhällsvetenskaplig- och social forskning, påpekar Lisette Farias Vera. När det gäller arbetsterapi är perspektivet biomedicinskt, fysiologiskt och neurologiskt.

– Man talar om virus och personens beteenden. Men inte om fattigdom och social utslagning. Det blir en väldigt förenklad bild av hälsa, eftersom dålig ekonomi ger sämre hälsa och sämre hälsa ger dålig ekonomi, säger hon.

Alla ska med?

Vad göra åt problemet?

Alice Teodorescu Måwe, tidigare pol. redaktör på liberala Göteborgs-Posten, nu huvudsekretare för M:s nya idéprogram.

Alice Teodorescu Måwe, tidigare pol. redaktör på liberala Göteborgs-Posten, nu huvudsekretare för M:s nya idéprogram.

– Jag reagerar starkast över den orättvisa som ligger i att ens bakgrund spelar så stor roll för det liv som man själv och ens barn får leva. Utmaningarna med att bryta detta är så stora att det krävs utbildningsinsatser liknande dem som gjordes för hundra år sedan. Den kravlöshet som har definierat svensk skola slår extra hårt mot barn som har sämre förutsättningar. Det kommer alltid att finnas skillnader i ett samhälle, men det oroar mig om den som anstränger sig får allt svårare att göra en klassresa.

Göran Greider, författare, debattör och chefredaktör på fristånde socialdemokratiska Dala-Demokraten.

Göran Greider, författare, debattör och chefredaktör på fristånde socialdemokratiska Dala-Demokraten.

– Både de fattigaste och rikaste blir förlorare när ojämlikheten ökar. Sverige har blivit ett skatteparadis de senaste 10-15 åren, massa miljarder som skulle ha kunnat användas till att rusta upp bostäder i våra mest eftersatta områden och förbättra socialförsäkringssystemet, har undandragits. Fastighetsskatten bör återställas, arvs- och gåvoskatten tas tillbaka. De enorma subventionerna i form av RUT-avdrag ger extra pengar till Danderyd, men inte ett öre till Vårby gård.