Fittstim – tidernas bäst tajmade bok

Boken Fittstim sammanfattade en hel generations kvinnliga erfarenheter, fick Ulf Lundell att ta till vapen och väckte en ny våg feminister. Nu – 20 år senare – berättar huvudpersonerna om dramat bakom antologin och om revolutionen som kom av sig.

Minuterna gick och behovet av en snilleblixt blev allt mer akut. Snart skulle skribenterna Linda Skugge och Belinda Olsson samt formgivaren Brita Zilg träffa förläggaren Albert Bonnier, Abbe kallad. Han hade vid ett första möte varit positiv till deras idé om en feministisk antologi, men samtidigt ytterst medveten om att projektet var kommersiellt självskadebeteende. Antologier säljer – i bästa fall – i 5 000 exemplar. Dessutom ska man tjafsa med 10, ja kanske 20, skribenter om avtal. En författare brukar vara tillräckligt påfrestande.

Men han såg något i framför allt Belinda Olsson som han efterlyste hos alla författare: en eld.

Han såg en stridsvagn. Energi! Naivitet! Belinda Olsson tycktes ostoppbar. Linda Skugge hade däremot mest suttit tyst. Hon hördes i Expressens spalter i stället. Och som hon hördes!

Abbe visste att ämnet låg i tiden. Han var redan engagerad i debatten om könsroller och jämställdhet, kallade sig feminist långt innan Göran Persson. Och nu tycktes han alltså få en feministisk antologi i knät.

Han hade tänt på idén, men saknade en tydlig tanke, en etikett, en titel på boken.

Linda Skugge och Belinda Olsson hade trevat sig fram på första mötet. En antologi till våra småsystrar, försökte de. Handskrivna brev till våra kära systrar. Abbe Bonnier hade tittat på klockan. Hade han inte lunch på Cadierbaren snart?

Brita Zilg, som hade grundat tidningen Darling och i första numret skickat med en kampanjknapp med texten Analsex – nej tack, tog plötsligt sats, med bara några minuter kvar till det avgörande mötet med Abbe:

– Jag tycker att boken ska heta Fittstim, sa hon.

Linda Skugge och Belinda Olsson blev först tysta. Tittade på varandra. Skrattade nervöst. Sedan sa de:

– Det kommer Abbe aldrig att gå med på.

Jag var nervös och rädd för Linda. Alla var rädda för Linda.

Fittstim föddes inte ur ett vakuum. Fittstim föddes ur vrede.

Några bilder av Sverige på 1990-talet: Benny Hill och Solstollarna på tv. Kvinnliga artister och nyhetsankare i djupa urringningar – eller ingenting alls – på omslagen till tidningarna Café och Slitz. Landslagsspelare i fotboll som inför dam-VM fick frågor av Aftonbladet om de använde nylonstrumpbyxor och om de var oskulder. ”Lilla hjärtat”, sa programledaren Loa Falkman på Guldbaggegalan till huvudrollsinnehavaren i prisade Fucking Åmål – Alexandra Dahlström – efter att ha näpsat av henne.

Det var inte enstaka händelser, det var systematiskt.

På område efter område punkterade fakta den uppblåsta illusionen av Sverige som världsmästare i jämställdhet: I slutet av 1990-talet fanns ingen kvinna bland chefredaktörerna på de 25 största dagstidningarna. På låg- och mellanstadiet fick pojkar 83 procent av resurserna för extra hjälp och specialundervisning. 93 procent av landets professorer var män. Antalet anmälda våldtäkter hade tredubblats sedan 1975 och bara 12 procent av anmälningarna slutade med fällande dom.

Vreden grundade sig därmed inte bara i subjektiva upplevelser och känslor. Linda Skugge och Belinda Olsson kom från skilda håll, men förenades i en gemensam analys.

– Vi hade vuxit upp i ett land där det pratades som om vi redan var jämställda, som om resan var klar. Vi fick inte ihop det med våra egna upplevelser, säger Belinda Olsson.

Belinda hade läst journalistik i USA i ett år och därefter studerat på kommunikationsskolan Berghs med inriktning mot tv och att skriva manus. Hon saknade journalistiken och ringde till Expressens nystartade avdelning Eva&Adam, som dagligen lyfte nyheter ur ett kvinnoperspektiv.

”Jag vill så gärna jobba hos er. Är det inget ni behöver just nu?” De svarade att en artikelidé precis hade spruckit. Om jag kunde få en skild kvinna att berätta hur det var att leva varannan vecka med barn och köttbullar och varannan vecka med drinkar och sex så var de intresserade. ”Visst, det fixar jag.” Så myglade jag mig in, berättar Belinda Olsson.

Hon hade då inte riktigt klart för sig vad en feminist var.

– Jag trodde som många andra att det var någon som hatade män och inte rakade sig. Jag gick till biblioteket och sa att jag ville lära mig lite om feminism. ”Vilka böcker ska jag läsa?”.

Hem till andrahandslägenheten vid Skanstull på Södermalm i Stockholm gick hon med en trave böcker: Nina Björks Under det rosa täcket, förstås, Kristina Thulin och Jenny Östergrens (numera Strömstedt) X-märkt – Flickornas guide till verkligheten, men framför allt Ebba Witt-Brattströms antologi Ur könets mörker. Belinda tyckte att den var intressant, men omöjlig att relatera till här och nu. Berättelserna kändes daterade och allt för teoretiska. Vad skulle hända om man samlade hennes egen generations röster? Belinda insåg samtidigt att hon på egen hand aldrig skulle få en förläggare att ge ut den boken.

– Jag var ju en nobody som hade kommit från gatan, som fick vara glad om Expressens coola nöjesskribent Jonna Bergh hälsade på mig i hissen. Hon hade cowboyhatt. Jag hade ingenting, säger Belinda Olsson.

Hon förstod att Linda Skugge kunde vara en dörröppnare.

– Jag mejlade henne, skrev att jag var vikarie och att jag hade en idé. Jag var nervös och rädd för Linda. Alla var rädda för Linda.

Även Skugge var nyfrälst feminist. Hon började skriva för poptidningen Ultra Magazine, som distribuerades gratis till gymnasieskolor.

– I början av 90-talet umgicks jag bara med killar och fick mycket ryggdunkar av dem när jag skrev antifeministiska texter. Så småningom blev alla popskribenter i min omgivning ihop med unga tjejer med rådjursögon. Jag tyckte att det där grabbiga flåsandet kändes allt mer obehagligt. Mina texter började klinga falskt. Sedan läste jag Under det rosa täcketoch blev helt golvad, säger Linda Skugge.

Linda och Belinda träffades första gången i tidningshusets personalmatsal Två drakar. De kunde inte sluta prata. Innan de skildes hade de enats om en handlingsplan. Belinda skulle kontakta bokförlag, Linda fundera över en lista på skribenter.

Efter att förläggaren Dorotea Bromberg snabbt hade avfärdat idén om en antologi fick Belinda Olsson reda på att det fanns ett förlag i huset. Någon berättade att chefen hette Albert Bonnier. Hon tyckte att det var märkligt. Lever han fortfarande? Är inte det ett jättegammalt förlag?

– Jag hade ingen koll, jag kunde inte reglerna, säger Belinda Olsson.

Albert, Abbe, levde. Onekligen. Han var 44 år och kunde inte rå för att han hade döpts till samma namn som sin farfars farfar. Han har sagt att det var ungefär som att döpas till Systembolaget; att gå runt som ett vandrande varumärke, en institution. Han svarade direkt på Belindas mejl.

Abbe hade grundat Bokförlaget DN bara ett år tidigare och medvetet valt placeringen nära hjärtat av två av Sveriges största dagstidningar, mitt i nyhetspulsen, mitt i tidens sus.

– Vi flyttade in och hade inga telefoner, inga datorer, inga böcker, inga författare. Men vi hade ett flipperspel, berättar Annika Persson, som anställdes som förlagsredaktör.

Friheten i att slippa hantera ett bagage gjorde förlaget snabbfotat i en sävlig bransch. Som förläggare ärver man vanligen en lista över författare som ska komma ut med sin sjunde eller fjortonde bok, men här innebar varje dag en oskriven boksida.
Men Annika Persson var tveksam till Fittstim.

– Abbe berättade om idén. Jag var akademisk feminist, hade studerat psykoanalys och läst Hélène Cixous och Julia Kristeva i Paris. Här kom några tjejer som just hade upptäckt feminismen och skrev som om den var något nytt. Jag var matt skeptisk, säger hon.

Det här var ju de coolaste av de coola brudarna som fanns i landet.

En kväll samlade Linda Skugge och Belinda Olsson skribenterna i ett konferensrum intill förlaget. Bland de 18 utvalda fanns Linna Johansson, redaktör för det egenstartade feministiska fanzinet Bleck. Karin Ekman, journalist som i motvind lyft genusfrågor på Svenska Dagbladets Citybilaga och skrivit boken Var så god – makt, kön och media. Karolina Ramqvist, journalist och recensent i bland annat Dagens Nyheter. Jonna Bergh från Expressen. Paula McManus, tidigare programledare för Bullen i Sveriges Television, nu skådespelare och manusförfattare. Marit Bergman, skribent som snart skulle slå igenom som musiker. Pernilla Glaser, regissör och författare.

Till skillnad från de tongivande 70-talsfeministerna, som i huvudsak var förankrade i den akademiska världen, kom Fittstimgänget från ett annat håll; från medierna, musiken, kulturen och sporten.

– Det här var ju de coolaste av de coola brudarna som fanns i landet. Jag blev starstruck, minns Paula McManus.

– Det var en väldigt speciell kväll. Vi pratade om strukturer i branschen och om att vi delade erfarenheten att vara unga kvinnliga alibin. Jag kände för första gången att jag inte var så ensam om mina upplevelser. Det låg en sprängkraft i det, säger Karin Ekman.

– Det här var en tid då jag upplevde att kvinnliga skribenter inte förhöll sig till varandra på samma sätt som män gjorde. Vi hade inga gemensamma nätverk. Och jag minns att det vi höll på med störde en del snubbar, att de blev lite skrämda av vårt projekt. Per Hagman kom fram till mig på Tranan (restaurang vid Odenplan i Stockholm) och sa att han borde göra den här boken. Ingen visste bättre hur unga tjejer mår, tyckte han, berättar Belinda Olsson.

Pernilla Glaser menar att det i konferensrummet spreds en känsla av att de var på väg att göra något historiskt. Hon noterade också Linda och Belindas olika temperament.

– Belinda var scoutledaren som pekade med hela handen. Linda var våldsam i sina texter, men absolut inte burdus som person. Lågmäld och mycket smartare än vad många har förstått.

– Jag var en social katastrof, säger Skugge själv.

Den Linda Skugge som läsarna mötte i spalterna, som gav sig på Big Brother-blondiner och Björn Ranelid med samma frenesi, hade inte mycket gemensamt med privatpersonen. Hennes tystnad berodde på att hon var såväl blyg som introvert, men bottnade också i ett bildningskomplex.

– Jag hade bara gått gymnasiet och var livrädd för att säga fel saker. Jag tyckte att alla var extremt smarta, att de hade färdiga analyser. De var feminister på en mycket högre intellektuell nivå. När jag kom hem på kvällen efter att ha hört andra prata om Under det rosa täcket så tänkte jag: Jag förstår inte vad de säger. De använde så svåra ord, berättar Linda Skugge.

Succé

Fittstim kom att översättas och ges ut även i Norge, Finland och Danmark. Den har sålt i över 80 000 exemplar.

En förklaring till Fittstims genomslag var förstås tajmingen. En perfekt storm av olika rörelser sammanföll.

– Vissa böcker samlar ihop en hel generations erfarenheter, ger röst åt det som många har upplevt under lång tid, säger Pernilla Glaser.

I antologin samsades självupplevda berättelser om ätstörningar och mobbning, om skilsmässor och främlingskap, förvridna könsroller runt fotbollsplaner och i skolklasser, homosexualitet och övergrepp, flykt och självförtroende.

– Att läsa Fittstim från början till slut var outhärdligt sorgligt. Texterna är nästan som en provkarta på det strukturella förtrycket, säger Karin Ekman.

– Det jag inte förstod då, men har insett i efterhand är att Fittstim fångar det som många har pratat om senare, det intersektionella perspektivet, alltså hur olika maktordningar och diskrimineringsgrunder påverkar och ibland förstärker varandra. I Fittstim finns de olika perspektiven med, som sexualitet, etnicitet och klass. Det är sjukt bra gjort att lägga det pusslet, säger Annika Persson.

En annan förklaring till genomslaget var antologins provocerande titel – i kombination med en omslagsbild som var omöjlig att förhålla sig likgiltig till. Formgivaren Brita Zilg kläckte bildidén med en tjej i Fittstimtrosor, orakad bikinilinje och rakblemmor.

– Vi ville att hon skulle se ut som en vanlig ung kvinna en tisdag i februari, säger Brita Zilg.

Inför fotograferingen sökte Linda Skugge krokimodeller i telefonkatalogen och skickade med en tydlig hälsning: Låt könshåret växa ut!

Modefotografen Kia Naddermier fick också i uppdrag att leta omslagstjejer.

– Det är mitt livs märkligaste casting. Att ringa upp agenturer och fråga om de hade några modeller med stor buske. Till slut fick vi tag i en kompis kompis som lovade att låta allt växa ut, berättar Naddermier.

Linda Skugge var med under omslagsfotograferingen och minns besvikelsen när hon såg att ingen av modellerna hade tillräckligt mycket hår.

– Folk blev jätteäcklade av omslaget, men jag tycker att det var för lite hår. Jag ville ha mycket mer krull. Och modellen skulle ha varit mulligare.

När Fittstim lanserades blev det symbiotiska förhållandet mellan Bokförlaget DN och tidningsredaktionerna, i synnerhet Expressen, värdefullt.
Fyra dagar i rad publicerade tidningen med ensamrätt två sidor långa bokutdrag och intervjuer med skribenterna. Samarbetet retade konkurrenten Aftonbladet och nöjeskrönikören Fredrik Virtanen som ringde upp Abbe Bonnier.

– Virtanen var alldeles galen och skrek: ”Det här ska ni få äta upp!”. Sedan kallade han mig för ”jävla Bonnierlakej”. Det var svårt att bemöta. Bonnierlakej får man nog säga att jag har varit sedan födseln, konstaterar Abbe.

Det finns också en tredje förklaring till det massiva genomslag som Fittstim fick.

Lundelleffekten.

En dag innan antologin släpptes den 18 mars 1999 tog Aftonbladet revansch. Tidningen avslöjade att Ulf Lundell ville stoppa boken, på grund av att förlaget valt att trycka hans brev till Karolina Ramqvist, efter att hon hade recenserat Lundells notbok Best of i Dagens Nyheter.

Brevet inleddes med orden ”Lilla gumman”, innehöll formuleringar som ”Har du alldeles kissat på dej den här gången?” och ”Saknas pojkvän?”.

Karolina Ramqvist hade tidigare citerat brevet i en text i Dagens Nyheter, utan reaktion från Lundell, men i antologin fanns hela brevet med. Lundell menade att det var ett brott mot upphovsrättslagen.

Abbe Bonnier försvarade publiceringen av brevet med att det var precis den här sexismen och det här gubbförtrycket som Fittstim handlade om.

Samma dag som boken släpptes arrangerade förlaget releasefest på restaurang Chiaro vid Stureplan i Stockholm (den pr-byrå som höll i arrangemanget hade lyckats stava fel till feminism i inbjudan) och strax före midnatt rusade Expressens reporter Rikard Björk in på festen med en bunt exemplar av morgondagens Dagens Nyheter, färsk från tryckeriet. En rubrik syntes extra tydligt: Lundell lämnar sitt bokförlag.

Ulf Lundells hämnd när Abbe Bonnier inte stoppade Fittstim var att lämna det Bonnierägda systerförlaget Wahlström & Widstrand efter 23 år och 13 böcker. Lundell meddelade nyheten via ett fax, som han inledde med orden: ”Recensenten Karolina Ramqvist är inte kvinna. Recensenten är könlös.”

Och fortsatte:

”Jag sköt henne i veka livet och jag är glad om det tog. Mitt råd till en ung eller för all del halvgammal feminist i vardande, som kvinnorna i Fittstim, är följande: Börja med att samlas i grupp och säg er själva: Ja, vi är hycklerskor, ja, vi är lögnerskor, vi erkänner det. Nu kan vi börja ta itu med verkligheten.”

I kaoset på releasefesten intervjuades Abbe Bonnier av Expressen. Artikeln i tidningen dagen därpå avslutades med att han citeras: ”Lundell säger att han ska gå till domstol. Jag säger då: See you in court!”.

Vi var galjonsfigurer. Galjonsbimbos.

Två decennier senare beskriver Abbe Bonnier de dramatiska veckorna som en intensivkurs i publicistik. Han var jagad både utifrån och inifrån.

– Många inom Bonniers var rasande på att jag hade jagat iväg Ulf Lundell. Mitt i allt detta skulle jag flyga till Paris. Jag satt i en taxi på väg till Arlanda när DN ringde. De undrade varför vi inte hade frågat Lundell om tillåtelse att publicera brevet. Då svarade jag att det kunde vi inte göra för då hade han sagt nej. Nästa dag var den meningen rubrik över en hel sida i DN. Då kände jag att det här går inte, jag orkar inte längre, berättar Abbe Bonnier.

Lundellbråket delade Fittstim-skribenterna i två läger: En grupp som menade att detta var ett drömscenario. Ingen skulle nu undgå att boken existerade och ju fler som läste den, desto fler feminister.

Andra lägret menade att bokens budskap skulle drunkna i en akademisk debatt om upphovsrätt. De olika uppfattningarna består.

– Än i dag tror många att det var en uttänkt strategi att publicera Lundells brev. Vi hade ingen relation till Lundell, jag hade inte läst Jack, berättar Belinda Olsson. Sanningen är att brevet kastades in några dagar innan boken skulle tryckas. Vi behövde en illustration till Karolinas kapitel och jag frågade om hon hade brevet kvar. Jag cyklade iväg till en bar på Söder där hon och Marimba Roney (en annan av skribenterna i Fittstim) skulle dj:a och fick brevet. Vi hade ingen koll på upphovsrätt, vi bara tutade och körde.

Karolina Ramqvist förklarar att hon ville att brevet skulle publiceras som ett exempel på hur en ung kvinnlig kritiker i Sverige kunde bli bemött av en nationalskald.

– Och för att ge uppmärksamhet till antologin. På den tiden var det ju ingen som kunde tänka sig att en feministisk antologi med texter skrivna av unga kvinnor skulle bli särskilt läst, säger hon.

En ironisk twist i sammanhanget är att Fredrik Virtanen, i dag gift med Karolina Ramqvist, försvarade Lundell i en krönika i Aftonbladet: ”Är Ulf Lundell en kvinnoförtryckare? Jag vet att jag inte får svara för jag är man, men jag svarar ändå: Nej.”

Långt senare – 2009 – frågade Virtanen Ulf Lundell om han kunde tänka sig att spela på Virtanens och Karolina Ramqvists förestående bröllop.

”Haha, ja, varför inte, varför inte”, svarade Lundell.

Men planerna förverkligades aldrig.

– Vi valde ett bröllop i reggaeton i stället för (Lundells låt) Kärleken förde oss samman, berättar Fredrik Virtanen i dag.

Belinda Olsson menar att Ulf Lundell var en enorm draghjälp i försäljningen av boken, att bråket var positivt. Att ändamålet helgade medlen.

Linda Skugge håller inte med.

– Vem som helst förstår att man inte får göra så. Privata mejl och brev är just privata, annars kan vi lika gärna lägga oss ner och dö. Vi bröt mot lagen och det borde Abbe Bonnier ha haft koll på. Jag tycker att han offrade oss, att vi blev bimbofierade på grund av det där brevet. Jag och Belinda stod som redaktörer för boken, men vi var bara ansikten utåt, vi hade inte helhetsgrepp över produktionen, vi var galjonsfigurer. Galjonsbimbos. Jag visste inte ens att brevet kom med, säger hon.

Det var fruktansvärt obehagligt i Åtvidaberg.

För Belinda Olsson var antologin bara första steget. Hon såg boken som tändvätska till att prata med unga om feminism och tog initiativ till en skolturné.

Men att skriva är en sak, att stå på scen något annat. Många Fittstim-skribenter avböjde medverkan, så när en hyrd minibuss rullade ut från Stockholm innehöll den, förutom Belinda och skribenterna Anja Gatu och Ann-Linn Guillou, även Clara Mannheimer och Tarik Saleh, båda programledare för det ungdomliga samhällsprogrammet Elbyl i SVT.

Mannheimer hade i Göteborg, som den första kvinnliga chefredaktören för Nöjesguiden, varit med och startat nätverket Allt är möjligt som kritiserade könsroller i media och arrangerade gerillaaktioner, som att tejpa svart ögonbindel på reklamaffischer med H&M-modellen Anna Nicole Smith.

Turnén tog Fittstim-gänget till ett 40-tal skolor i Sverige och Norge. Clara Mannheimer minns flera av besöken som djupt deprimerande.

– I Borlänge satt tre tjejer med Fittstim-t-shirts längst fram. Resten av eleverna var tysta och frös ut dem. Vi fick ingen kontakt. Sjukt tydliga könsroller, säger hon.

Tarik Salehs ursprungliga tanke var att prata enskilt med killarna, men när han inte lyckades locka med sig några kompisar – kända rappare och idrottsmän som var förebilder för unga – lade han ner idén.

– Den där turnén förändrade mig i grunden. Jag ska erkänna direkt att jag hade varit naiv. Jag tyckte som många andra killar, att ”vafan gnäller tjejerna om? Vi bor ju i det mest jämställda landet i världen!”. Under den här turnén blev mönstret tydligare och tydligare för varje skola vi besökte; hur killarnas handlingsutrymme, snubbarnas livsrum, var typ tio gånger större än tjejernas. Hur tjejerna tvingades ge upp drömmar mycket tidigare. Jag förstod för första gången hur djupt orättvis maktordningen såg ut. Allt det som drygt 15 år senare skulle bekräftas med Metoo fick jag upp ögonen för under turnén, säger Tarik Saleh.

På skolorna runt Stockholm, som i Tensta och Rinkeby, blev det hårda, men intressanta, diskussioner om könsroller. På andra orter blev det en direkt fientlig stämning. I Åtvidaberg bankade ett gäng högstadiekillar på dörrarna till matsalen och skrek i kör: ”Fittor! Fittor! Fittor!”

– Det var fruktansvärt obehagligt i Åtvidaberg. När Ann-Linn skulle prata om hur det känns att bli kallad hora satt de bredbenta högstadiekillarna med snus längst bak i aulan och skrek: ”Är du hora, eller? Hur många har du legat med?” Tarik blev galen då, berättar Anja Gatu.

– Ibland kände jag mig som en Securitasvakt, och blev oerhört provocerad av de här killarna som inte lyssnade på tjejerna, berättar han.

Med fler än 80 000 sålda böcker har antologin mångfaldigt överträffat Abbe Bonniers lågt ställda förväntningar. I dag är boken svår att få tag i och många bibliotek uppger att deras exemplar av Fittstim har stulits. För några år sedan stoppades en ny upplaga då flera av skribenterna (som fick en engångssumma – 5 000 kronor vardera – för sina texter) krävde omförhandling för att godkänna ytterligare en tryckning.

Skribenterna har ibland kallats mediefeminister och kritiserats för att ha bidragit till att förvandla feminismen till en personlig fråga i stället för en kollektiv. ”Det handlar mindre om att ändra villkoren och mer om att ändra sig själv”, har Nina Björk skrivit i Dagens Nyheter.

Maria-Pia Boëthius, en av de så kallade Stödstrumporna som inspirerade bildandet av Feministiskt initiativ, menar att den feministiska saken har missgynnats av att formulera sig i mainstreammedier; att det är kontraproduktivt att bli en aktör i en medial dramafabrik och utnyttjas i underhållningssyfte.

Karolina Ramqvist kan hålla med om det.

– Med Fittstim förflyttades den feministiska diskussionen från aktivismen, de politiska rummen och akademin till medierna och i och med det måste feminismen också inordna sig under mediernas spelregler. Feminister måste vara slagkraftiga och kanske ”smarta och snygga” eller vad det nu stod i förordet i Fittstim, konstaterar hon i dag.

Men måste det vara antingen eller? Kan inte diskussionen pågå på flera nivåer samtidigt?

Belinda Olsson har hela tiden försvarat det individuella perspektivet och ansett att feminism kan komma i många skepnader. Det är fritt fram för den som vill göra tvärvetenskapliga studier om Simone de Beauvoir, men hon kommer inte att göra det. Att fördöma den folkligare feminismen är elitistiskt och exkluderande, menar hon.

– Om man ska få fler att lyssna och engagera sig måste man kanske börja med frågor som ligger tonåringar nära. Kropp, ideal, normer, sexualitet, säger Belinda Olsson.

Ebba Witt-Brattström diagnostiserade sig själv som
feministiskt deprimerad.

Åren efter Fittstim framstod det närmast som kontroversiellt att inte kalla sig feminist. Sedan dess har pendeln svängt.

Sverige fick en jämställdhetsminister (Nyamko Sabuni) som vägrade att kalla sig feminist. Ebba Witt-Brattström diagnostiserade sig själv som feministiskt deprimerad. Linda Skugge skrev i en krönika att hon hade slutat att kalla sig feminist. En annan av skribenterna – Jonna Bergh – blev chefredaktör för tidskrifterna Cosmopolitan och Glamour, och senare för Damernas Värld, som fokuserar på mode, skönhet och shopping. Och för fem år sedan undrade Belinda Olsson i sin tv-serie Fittstim – Min kamp om feminismen hade spårat ur.

Många har reagerat över att båda initiativtagarna till Fittstim tycktes vackla kring den övertygelse som var själva bränslet till antologin.

Vad hände med elden som brann?

Marimba Roney, en av antologins skribenter, förstår inte hur Linda Skugge och Belinda Olsson kan tveka inför något som hon menar borde vara självklart.

– All respekt för att man kan ändra sig, men jag tycker att det är sorgligt. Jag tycker faktiskt att man saknar heder om man vänder ryggen åt så grundläggande värderingar, säger hon, och räknar upp saker som har hänt i hennes liv under åren som passerat sedan Fittstim kom ut:

Hur hon blev misshandlad av en pojkvän. Om alla gånger hon har blivit tafsad på. Om en vän som lever med skyddad identitet. Om andra vänner som har blivit kallade för horor, som har blivit våldtagna. Om alla de utsatta kvinnor och unga tjejer hon möter i sitt nuvarande jobb som socionom.

– Och så frågar sig Belinda om feminismen har spårat ur, om den har gått för långt, säger Marimba Roney.

Belinda Olsson försvarar tv-serien, menar att hon aldrig har tvivlat på att hon är feminist, men att saker som tycks enkla och svartvita när man är 25 nyanseras med åren.

Mina kompisar sträckläste Fittstim, kom ut på andra sidan och sa: ”Wow, nu förstår jag världen!”

Linda Skugge ångrar i dag den uppmärksammade krönikan där hon gjorde slut med feminismen.

– Jag hade fått så mycket hat för att jag var feminist att jag till slut inte orkade längre. Det är en förklaring, men inget försvar, säger hon.

Och Jonna Bergh medger att det kan tyckas motsägelsefullt att gå från rollen som feministisk frontfigur till att ansvara för tidningar som på omslaget puffar för ”Glansigare hår direkt!”.

– Jag förstod redan när jag var ung att jag hade hamnat i det förlorande laget. Jag ville hellre vara kille. Men jag bestämde mig för att jag skulle stå utanför snyggracet, att jag skulle jobba hårt och bli duktig på det jag gör. Jag har alltid, då som nu, ansett mig vara feminist. Mode och skönhet är starka kvinnointressen som måste tas på allvar och behandlas med respekt. Med de här tidningarna försöker jag visa att kvinnor kan få vara vad de vill, precis som killar alltid har fått. Kan du inte i stället tänka: Vilken tur att det är en tjej från Fittstim som har tagit över Damernas Värld, annars kanske det hade sett ut på ett helt annat sätt?

Mediedebatten om Fittstim är en sak. Frågan är vad antologin har betytt för den generation tjejer som har läst boken när de har varit på väg in i vuxenlivet.

Anja Gatu, som var yngst av skribenterna (16 år), reagerade över att Belinda Olsson i sin tv-serie antydde att Fittstim bara nådde de redan frälsta.

– Det stämmer inte alls. Jag såg vilken effekt boken hade på gräsrotsnivå, långt bortom medierna. Jag såg förändringen hos mina kompisar som knappt hade läst en bok i hela sitt liv och nu sträckläste Fittstim, kom ut på andra sidan och sa: ”Wow, nu förstår jag världen!”. På Tensta gymnasium arrangerade vi feministfestival på Folkets hus och bjöd in Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson. Båda kom. Så var det inte bara på vår skola. Jag fick kontakt med andra gymnasieskolor i Sverige som berättade om samma uppvaknande, säger hon.

På Heleneholmsskolan i Malmö startades en feministkör. På Huddinge gymnasium söder om Stockholm grundade elever en jämställdhetsgrupp. Från Akalla-skolan, i Stockholms norra förorter, rapporterade en lärare att ”tuffa gänget” gick omkring i korridorerna och kallade sig feminister. I Gävle startades feministiska fanzinet Eff. Antologin kom att användas som kurslitteratur på universitetsnivå och Karin Ekmans kapitel har fungerat som identifikationslitteratur vid anoreximottagningar.

Många av skribenterna berättar att de regelbundet blir påminda om vilket avtryck deras texter har gjort.

Jonna Bergh överrumplades nyligen efter en konsert på Annexet i Stockholm av en grupp tjejer, hälften så gamla som henne själv, som kunde citera långa stycken ur hennes text i Fittstim.

Och en sommardag för några år sedan, då Paula McManus gick på en gränd i Visby, kände hon plötsligt en hand knacka på hennes axel. När hon vände sig om såg hon en 13-årig tjej med pagefrisyr, glasögon och en svart tröja med skelettryck.

”Jag vill bara säga att jag har Fittstim på mitt nattduksbord. Jag läser ditt kapitel varje kväll.”