Varför läser vi deckare?

Varför är författaren och litteraturvetaren Carina Burman oftast likgiltig till moderna svenska deckare? Kanske för att mord som begås i kriminella kretsar inte är så oväntade. Hon föredrar ett lik i herrgårdsbiblioteket, där prosten visar sig vara mördaren.

Drottningar och pretendenter – om guldålderns deckarförfattarinnor ges ut den 10 april på Bonniers.

Tankar kring deckarläsning

Så – varför läserman deckare? Det finns förstås många skäl. Moderna svenska deckare lägger gärna an på att berätta om samhällets skuggsidor. Världslitteraturen har dock aldrig haft några svårigheter att skriva om orättvisor utan att blanda in mordgåtor, och jag tycker faktiskt det är att föredra. Författares och förläggares tro på deckaren som verktyg för samhällsanalys har upprepats så ofta att jag känner mig hågad att citera Hamlet:

”The lady doth protest too much, methinks.”

I vår tids svenska deckare är vardagen ofta framträdande. Det är här vi hittar den magsure, frånskilde och gärna alkoholiserade poliskommissarien, som skakats ur Sjöwall Wahlöös kappa, men också den dubbelarbetande kvinnliga polisen. Idag rör det sig mer sällan om amatördetektiver. Polisen har ett privatliv, precis som vi själva, lagar middag, råddar familjen och hämtar på dagis. Arbetstiderna och utredningen av osedvanligt spektakulära brott försvårar givetvis privatlivet, vilket gör att vår egen vardag verkar futtig i jämförelse. Ibland är privatlivet så krångligt att man knappt får plats med polisarbetet, som i tv-serien Scott & Bailey. Gymnasieläraren Kickan Store i Elisabet Kågermans böcker är dock den enda i min guldåldershylla som måste bolla barn, markservice samt avancerat yrkesarbete och samtidigt utreda mord. Deckarsysslan sköter hon som amatör.

Jag tycker verkligen om Kågermans böcker – hon var en av de glada överraskningarna under det här arbetet – men de klassiska deckarnas privilegierade hjältar har ofta skapats just för att vara orealistiska. Dorothy L. Sayers detektiv lord Peter Wimsey är snuskigt rik, och det är själva vitsen med honom. Han behöver aldrig diskutera utlägg med överordnade eller tappa bort en misstänkt eftersom han måste vänta på bussen. Till och med en mer modest figur som Stieg Trenters huvudperson, fotografen Harry Friberg, färdas mestadels i eleganta bilar, och vid ett tillfälle väcker han uppseende då han tvingas ta spårvagn och inte vet vad biljetten kostar. Ändå kan man tänka sig Friberg på fyrtiotalets Stockholmsgator, medan lord Peter skapats som en anakronism. Han är helt enkelt för bra för att vara sann.

Den moderna svenska deckarboomens alster lämnar mig (med några få undantag) tämligen likgiltig. Ett problem är språket, som ofta är slarvigt och tycks uppfattas som sekundärt av både författare och redaktörer. De klassiska deckarna är nästan alltid välskrivna. Sayers är en språkkonstnär av rang, medan den mindre lysande Christie i varje fall har en fungerande bruksprosa. Kerstin Ekman var en god prosaist redan som deckarförfattare. Hon har karakteriserat genrens krav i Grand final i skojar¬branschen (2011), en omåttligt rolig och stundom otäck satir över ett författarliv: ”Kvinnor skulle skriva rappt. Deras kroppar skulle vara ranka.” I femtiotalets marknadsföring märks förlagens förtjusning i att kunna lansera vackra unga deckarförfattarinnor, där Ekman själv var en.

Goda stilister var också många av de mindre kända svenskspråkiga författarna, som Fanny Alving, Tora Nordström-Bonnier och Inga Thelander. Den svenska deckarens enfant terrible, Loulou Forsell, skrev böcker där hon ständigt bröt mot normerna och gärna använde sin tids talspråk, vilket upprörde recensenterna.

Ett annat problem är våldet. Generellt har våldet trappats upp inom deckargenren, och här har de moderna svenska deckarförfattarna gått i bräschen. Jag är inte kvackelmagad, men det finns gränser för hur mycket blod och likdelar jag klarar av. För mig är deckare avkoppling, tröst och verklighetsflykt, trötta stunders goda tidsfördriv, men inte någon ersättning för det man kan kalla kvalitetslitteratur. Bland samtida deckare föredrar jag de brittiska, där större omsorg ägnas språket och där arvet från guldåldern är tydligare. Också där finns förstås mörka och våldsamma skildringar, som hos Val McDermid och Nicci French. Varje deckarläsare har sina ideal. En gång på ett tåg mötte jag en äldre dam som fnös åt den moderna engelska deckare jag plockade upp och oombedd påpekade att hon läste då aldrig deckare – utom Jan Mårtenson. Hon sökte lätt spänning i kulturell miljö och uppfattade min läsning som mer hårdkokt och därför mindre litterär.

Damen kändes som en rest från en annan tid, när detektivberättelsen ansågs synonym med dålig, omoralisk läsning och inte kunde betraktas som litteratur. Något decennium in på nittonhundratalet rasade en debatt i Sverige om Nick Carter och annan enklare kriminallitteratur, där vän av ordning förfasade sig över stilnivån och förmodade att ungdomen skulle förråas av detta importerade skräp. Debatten påminner om åttiotalets upprördhet inför videovåldet och om oron över dataspel något decennium senare. Den där gången i tågkupén såg jag kanske ut att behöva en moralisk uppsträckning, så jag avstod från att meddela att docenten ägnat de senaste dagarna åt att hålla föredrag om Kellgren, Bremer samt vikten av klassikerläsning. Min deckare väntade otåligt på sällskap.

Idag märks ibland rakt motsatt uppfattning mot min tåggrannes. Många uppfattar deckare som den väsentliga litteraturen.

När man ser deckardiskarna i exempelvis Italien skulle man kunna tro att inget annat skrivs i Sverige än sådana gialli – det finns till och med europeiska författare som surfar på vågen med hjälp av svenskklingande pseudonymer – och under de senaste decennierna har även välrenommerade författare funnit det lämpligt att försöka sig i genren. Jag med, för den delen. Man brukar tala om en upplösning av genrehierarkin, som började redan med åttiotalets FLN-litteratur (flärd, lidelse, njutning – eller tantsnusk, som det hette i folkmun). Sådant som femtiotalets boklådor inte tagit i med tång såldes nu i högar. Dörren stod på vid gavel för det nya seklets deckarmani.

Egentligen säger termen ”deckare” inget om bokens kvalitet. Genren rymmer allt från populärfiktion till högklassig litteratur. Mysteriet och sökandet efter en befriande upplösning finns även i andra genrer, och mord förekommer hos de allra största, som Dickens och Dostojevskij. Många av guldålderns deckarförfattare hade ambitionen att till sist kunna skriva ”riktig” litteratur. Deckarna var genreexperiment eller brödskrivande. De kvinnliga svenska deckarförfattarna författade dessutom ofta barnböcker och annat som ansågs lättskrivet. Inte alla nådde fram till den stora litteratur de kanske drömt om. Undantaget är förstås Kerstin Ekman, där deckarna utgjorde första steget på en lång, rik författarbana. Sällan når dock genrens svenska författare den kulturella parnassen, och även om Torgny Lindgren skrev en deckare på skämt är väl Ekman den enda deckarförfattare som hört till de aderton. Hur det är med kungliga utmärkelser i Sverige vet jag inte, men en hel del brittiska deckarförfattare har adlats.

På många sätt syftar deckargenren till att uppfylla förväntningar på spänning, mysterier och intressanta miljöer. Överraskningar är tillåtna, så länge de handlar om gåtans lösning, men experimentell stil och utformning göre sig icke besvär. Genren är besläktad med den tidigmoderna imitationsestetiken, där författarna strävade efter att hålla sig inom vissa givna ramar men samtidigt vidga gränserna. Inom kvalitetslitteraturen övergavs detta i och med romantiken, när originalitet blev det viktiga. Man talar då om originalitetsestetik. Horace Engdahl har istället gjort en uppdelning mellan repertoardiktning och verkdiktning, och den förra beteckningen passar bra för deckarna. De är verkligen ett slags repertoardiktning, som utgår från färdiga formler och håller sig nära givna gränser. Verkdiktningen går istället ut på att bearbeta personliga upplevelser i konstnärligt adekvata former. Några få deckare kan räknas dit, däribland Dorothy Sayers Gaudy Night (1936). I Elisabet Kågermans Vågspel till döds (1957) kommer vi att möta djärva experiment med metafiktion, som hade setts som postmodernistiska om boken kommit trettio år senare.

Mellan igenkänning och exotism.

Originella är deckare sällan. När deras författare börjar tänja på gränserna uppstår däremot ofta – men inte alltid – intressanta resultat. H.-K. Rönblom var en utmärkt deckarförfattare, men uppfattade genren som trång och undermålig. När hans litterära ambitioner ökade blev böckerna så komplicerade att de förlorade kontakten med genren. Gåtan och dess lösning blev sekundära. Redan Sayers utvecklade sina böcker mot större komplexitet och litteraritet, men upphörde sedan med deckarna. Senare gick P. D. James och Ruth Rendell från korta romaner med enkla intriger till längre och mer komplicerade skeenden.

Deckare balanserar mellan igenkänning och exotism. Där finns en vardag, som kan påminna om vår egen, och där finns blodiga brott, som splittrar den. Just denna motsättning är väsentlig för min syn på genren, och den är en avgörande orsak till att jag föredrar guldålderns böcker framför grymt realistiska samtidsbrott. Det är knappast oväntat att mord begås i kriminella kretsar, men det känns betydligt mer oroande om liket dyker upp i herrgårdsbiblioteket och prosten visar sig vara mördaren. Alla slags laster finns i miss Marples idylliska St Mary Mead, och det finns en orsak till de tv-tittande svenskarnas fascination för de alltmer groteska morden i grevskapet Midsomer. I en trygg, idyllisk miljö blir våldet mer skrämmande. Ibland talar man lite nedsättande om Mayhem Parva, den schablonby där mord stör lugnet. Efterledet ”Parva”, liten, är inte ovanligt i engelska bynamn. Guldåldersförfattaren Gladys Mitchell skrev om detektiven mrs Bradley, som bor i Wandles Parva. Det är alltså ingen slump att liken i Midsomer Murders då och då hittas i Midsomer Parva. Manusförfattarna blinkar åt oss.

I en essä arbetar Dorothy Sayers fram deckarens poetik med utgångspunkt hos Aristoteles. Här slår hon ett slag för genrens moral. Lika lite som läsning av Hamlet leder till mord på farbröder inverkar deckaren menligt på moralen. Tvärtom betonar Sayers att ”i vår nervöst plågade tid utgör deckarläsning en säkerhetsventil för sådana blodtörstiga lustar som annars fått oss att mörda vår äkta hälft”. Det handlar om katharsis, rening. Vi skulle alltså bli lite bättre människor av att läsa deckare. De syftar alltid till det godas seger och detektivberättelsen har ibland setts som den mest moraliska genren av alla. Liksom i Shakespeares tragedier återställs harmonin i slutet. Det gäller också förvånansvärt många moderna deckare.

Så låt oss nu återigen ställa samma fråga, den här gången något modifierad: Varför läser man klassiska deckare?

En viktig orsak tror jag är deras anspråkslöshet. De påstår sig inte ge den sanna bilden av världen. Istället får man en person- och miljöskildring, där det ibland dyker upp schabloner (pigga unga flickor och Indienöverstar), men även förvånansvärt djupa gestalter. Sayers och Tey är båda goda psykologer, och samma mönster följer James och Rendell. Böckerna koncentrerar sig dock på intrigen. Gåtan är det centrala, och man läser knappast deckare om man inte intresserar sig för mysterier och lösningar. Vissa läsare vill känna sig duktiga och gör upp scheman över misstänkta. Målet med läsningen är då att bli bekräftad i sin intelligens och nå svaret före detektiven, och helst också författaren. För lika säkert som det finns författare som ger upp halvvägs och får förlita sig på mördarens bekännelse finns det läsare som kommer fram till att både bevis och slutsatser är fel och ser det som sin plikt att meddela författaren. Sådana läsare nämns i Sayers Gaudy Night, och sådana finns fortfarande. Därom kan jag ge besked. Som läsare nöjer jag mig med att följa vägen mot lösningen. Inga diagram för mig. Min syn är att vi kan lita på varandra, författaren och jag.