Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!
Poliserna Bjarni Ingolfsson och Josefine Andersson.

Poliserna: ”Den bästa serien som gjorts”

Bjarni Ingolfsson och Josefine Andersson. Foto: André De Loisted

Vi har träffat fyra Malmöpoliser inför den andra säsongen av prisade tv-serien Tunna blå linjen. Poliserna känner igen sig, men det finns en sak i deras arbete som serien missat helt.


”Malmö är en storstad i liten förpackning”

–Tobias Bråhammar, kommunpolis

Tobias Bråhammar.
Tobias Bråhammar. Foto: André De Loisted

Kommunpolis Tobias Bråhammar passerar en hyresfastighet som ända upp till taket är täckt av laglig graffiti, eller gatukonst – hur man nu väljer att benämna det. För några år sedan behövde en polispatrull som skulle ta sig in i kvarteren här runt Sevedsplan i Malmö eskort av kollegor.

– Det handlade inte om kravaller eller fysiska angrepp, men våra fordon kunde bli förstörda genom skadegörelse. Det var helt enkelt svårt för polisen att arbeta effektivt i området. Dessutom bedrev kriminella aktörer öppen kriminell verksamhet, det påverkade framför allt de boende här.

Skjutningar och sprängningar förekom, genomfartsgatan Rasmusgatan nämndes ofta i dagliga polisrapporter. I dag lyser höstsolen där den omtalade gatan övergår i ett torg och Tobias Bråhammar patrullerar lugnt runt och hälsar på förbipasserande.

Det märks att han är ett känt ansikte bland dem som bor här. En flicka i 13-årsåldern kommer spontant fram. Hon undrar om han möjligtvis har sett en svart och vit katt som har sprungit bort. Tobias Bråhammar beklagar djupt och säger att han ska hålla ögonen öppna, men nej – han har inte sett någon katt.

Just som vi ska sätta oss på en bänk i skuggan av ett träd, kommer en kille i övre tonåren fram. De två verkar vara tjenis sedan tidigare och nu frågar killen om det är ett bra jobb att vara polis. Det bekräftar Tobias.

– Sköter du bara skolan och sedan tar dig igenom polisutbildningen har du garanterat ett bra jobb. Det saknas poliser. Då kan du ordna boende, fast lön och ha ett bra liv.

Tunna blå linjen sätter fokus på Tobias Bråhammars och hans kollegors arbetsvardag i den här stan.

– Vi har inte pratat så värst mycket om serien på jobbet, men jag får väl erkänna att jag har sett några avsnitt. Alla faktiskt.

Tobias Bråhammar tycker visserligen att Malmö ofta får oförtjänt dåligt rykte i nationella sammanhang, men att Tunna blå linjen fångar flera av de utmaningar som Malmöpolisen står inför.

– Malmö är en storstad i liten förpackning. Det är många unga, stor inflyttning och vi ligger nära kontinenten, med allt vad det innebär.

Han tycker även att de fall och situationer som kommit upp i SVT-serien representativt speglar sådant som kan hända i verkligheten.

– Sedan är såklart alla personer fiktiva och man har lagt på en del för att det ska bli drama och så. Men jo, jag känner igen arbetsvardagen. Serien visar ju även mycket fint med vår stad.

Här i Sofielund, den stadsdel som Sevedsplan med omgivande kvarter ingår i, pågår dock något som ännu inte har tagits upp i Tunna blå linjen. För det var ju där vi började: i att detta område bara för några år sedan kontrollerades av kriminella gäng. Nu är det något helt annat. Hur är det möjligt?

– Svaret är samverkan. Från vår sida inom polisen har vi haft fokus på brottsförebyggande och relationsskapande. Och process istället för projekt, konstaterar Tobias Bråhammar.

Sevedsplan, en före detta arbetarstadsdel som ligger relativt centralt, skiljer sig från miljonprogrammen i Malmös ytterkanter – trots liknande socioekonomiska utmaningar. Medan miljonprogrammen består av hyresfastigheter som ägs av få och stora fastighetsägare, varav kommunala MKB är en, finns det här runt 60 olika hyresvärdar. De flesta är dessutom små och privata, de äger och förvaltar ofta bara en hyresfastighet var.

– Då blir det mycket svårare att samverka med fastighetsägare. De har en viktig roll för ett områdes utveckling, säger Tobias Bråhammar.

2014 tog kommunen initiativ och startade ett arbete här vid Sevedsplan, inspirerat från USA och Kanada. Konceptet förkortas BID, Business Improvement District. I andra länder bygger metoden på en lagstiftning som tvingar fastighetsägare att delta med både pengar och resurser. Här i Malmö står BID istället för Boende, Integration och Dialog. Det är frivilligt att delta och drivs av en förening av olika fastighetsägare i samarbete med kommun, skolor, konstnärer och lokala föreningar.

– Kommunen har tvångsförvaltat vissa av husen, medan andra fastighetsägare har valt att satsa. Såväl bostäder som utemiljöer har rustats upp rejält och vi jobbar nära i samverkan, alla vi aktörer som på något sätt finns i det här området. Det gör stor skillnad. Och det är ett ständigt pågående arbete, inte ett projekt som avslutas efter några år, säger Tobias Bråhammar.

Tobias Bråhammar

Yrkesroll: Kommunpolis.
Tog examen: 2001.
Därför blev jag polis: ”Lite av en barndomsdröm plus att jag ville jobba i ett människonära yrke.”
Det bästa med att vara polis: ”Känslan av att bidra med något viktigt till samhället, att du i din roll som polis kan göra så många olika saker, utvecklas och specialisera dig.”
Det svåraste med att vara polis: ”Det beror nog på vem man är, var i livet man befinner sig och vilka erfarenheter man bär med sig. För mig har det varit situationer där jag möter barn som far illa.”


”Vi har bjudits in till fritidsgårdar för att prata om serien”

– Bjarni Ingolfsson och Josefine Andersson, områdespoliser

Amanda Jansson och Oscar Töringe i Tunna blå linjen. // Bjarni Ingolfsson och Josefine Andersson.
Amanda Jansson och Oscar Töringe i Tunna blå linjen. // Bjarni Ingolfsson och Josefine Andersson. Foto: André De Loisted

En hel del scener i Tunna blå linjen har spelats in i de områden där Josefine Andersson och Bjarni Ingolfsson arbetar som områdespoliser. De jobbar i södra Malmö dit bland annat det så kallade NHL-området hör: Nydala, Hermosdal och Lindängen. Stadsdelar som är med på polisens lista över särskilt utsatta områden.

– Många av de boende i våra områden, och framför allt yngre personer, har pratat med oss om serien. Flera har på något sätt involverats i Tunna blå linjen, ungdomar från områdena har agerat statister. Då vill man ju se sina kompisar i bild. Det betyder mycket att det är Malmö som skildras, säger Josefine Andersson.

Hon berättar att hon och kollegor blivit inbjudna till lokala fritidsgårdar för att prata om serien. Är det verkligen så där att jobba som polis? Finns Sara, Magnus, Leah, Jesse och de andra på riktigt? Har de sett döda människor? Är yrket farligt?

– Jag tycker att det är den hittills bästa polisserien som gjorts och jag följer den, vilket är ovanligt. När jag är ledig vill jag inte se polisserier, lika lite som en läkare antagligen vill se sjukhusserier, säger Bjarni Ingolfsson.

Sedan finns det delar i dramat som aldrig skulle ske i verkligheten, konstaterar han. Som att en polis tar hem en missbrukare och låter denne sova på soffan.

– Jag tror inte man skulle kunna fortsätta arbeta efter något sådant, att öppna upp sitt hem för människor med missbruk eller rent av kriminella, bäddar bara för problem. Det är fel på så många sätt.

Att serien har bidragit till att få allmänheten att se att poliser också är människor, bakom uniformen, är de båda kollegorna överens om. Mycket av deras uppdrag som områdespoliser består just av det: att bygga relationer och ha särskild koll på dem som rör sig i stadsdelarna som de ansvarar för. De ska fånga upp situationer innan de eskalerar, arbeta brottsförebyggande. Få människor att våga komma fram och prata med dem, bort från inställningen att ”myndigheter bör hållas utanför”.

– Vi är mycket ute på skolor, i uppehållsrum, fritidsgårdar och i offentliga miljöer. Det svåraste är kanske att vi inte har så många verktyg när en ung människa är på väg åt fel håll. Det hänger mycket på föräldrar, socialtjänst och skola. Men jag ser det också som något utmanande och kreativt: att hitta öppningar i juridiken som gör att vi kan gripa in och stoppa något, säger Josefine Andersson.

Som nu nyligen: de lyckades efter hårt och långt arbete få stopp för droghandeln i en lokal butik. Handeln skedde tidigare i miljön utanför, men när kameror sattes upp flyttade den inomhus. Josefine, Bjarni och deras kollegor lyckades bevisa att butiksinnehavaren också var inblandad. Då kunde han lagföras. Efter det försvann droghandeln från torget. Och även om de båda kollegorna är väl medvetna om att den troligtvis nu existerar någon annanstans, så känner de tillfredsställelse i att de varit med om att göra just detta torg tryggare.

– Innan var ju människor jätterädda och vågade inte röra sig i sitt kvarter. Hit sökte sig många tunga brottslingar och vapen kunde vara inblandade, säger Josefine Andersson.

Bjarni Ingolfsson lägger till att man nog inte, likt Sara i Tunna blå linjens första säsong, som polis ska ha inställningen att rädda världen. Då blir det svårt att hålla i längden.

– Vi förändrar inte samhället, det är upp till politiken och medborgarna att göra. Jag blev polis för att jaga tjuvar och det har genom åren blivit ett antal grip. På så sätt kan man säga att jobbet blev vad jag har tänkt mig.

Som områdespoliser åker de ofta runt i sin radiobil. I den är de alltid minst två, precis som Sara och Magnus. Men några romanser bland kollegor har de hittills inte bevittnat. Att jobba så nära varandra och att tillsammans ställas inför svåra situationer, kräver dock en stark tillit. Man behöver komma under ytan och veta hur kollegan reagerar.

– Poliser i allmänhet är bra på att känna av människors sinnesstämningar. Vi tränas dagligen i det. Jag tror det gör att vi även snabbt känner av kollegan, säger Bjarni Ingolfsson.

Passet i polisbilen inleds alltid med att stämma av hur kollegan har det: om båda två har sovit okej, om det är något som har hänt privat som kollegan behöver känna till.

– Jag upplever att vi kan berätta saker. Det är viktigt att prata, vi avlastar varandra och lär varandra genom att prata om våra upplevelser, säger Bjarni Ingolfsson.

Det finns i perioder mycket tid till det. Tunna blå linjen missar nämligen att skildra något av det som är en stor del av polisjobbet: väntan.

– Vi kan ju sitta i timmar och exempelvis spana på en dörr. Det skulle inte bli så bra TV av det, konstaterar Bjarni Ingolfsson.

Josefine Andersson

Tog examen: 2018.
Yrkesroll: Områdespolis i södra Malmö. Jobbade dessförinnan i två år med utredningar, vilket innebär många förhör med gripna.
Därför blev jag polis: ”För variationen i vardagen. Att ingen dag är den andra lik.”
Det tänkte jag mig inte: ”Att vissa arbetsdagar kan innebära att exempelvis under åtta timmar stå vid en avspärrning och se till att inga obehöriga tar sig in. Men man lär sig att hantera det. Att det bara är att stå där.”

Bjarni Ingolfsson

Tog examen år: 2013. Hade dessförinnan ett arbetsliv inom butiksbranschen.
Yrkesroll: Områdespolis i södra Malmö. Har tidigare jobbat i åtta år inom det som kallas ”ingripandeverksamheten”.
Bästa med yrket: Kollegorna.
Svåraste med yrket: Trasiga människor.


”Om något går fel är det jag som är ansvarig”

– Lisa Rasmusson, yttre befäl/gruppchef

Lisa Rasmusson.
Lisa Rasmusson. Foto: André De Loisted

Lisa Rasmussons yrkesroll inom Malmöpolisen motsvarar den som gestaltas av Per Lassons ”Jesse” i Tunna blå linjen. Hon är yttre befäl och gruppchef.

– Det handlar mycket om att ha överblick, förklarar hon.

När Lisa Rasmusson kommer till sitt jobb på polishuset i början av ett arbetspass, inleder hon alltid med en överlämning från den kollega som varit gruppchef och yttre befäl för passet innan. Vad har hänt? Vilka iakttagelser har gjorts? Är någon särskild händelse på gång i polisområdet? Behöver kollegor i andra delar av regionen förstärkning?

– Jag tycker att vi har blivit mycket bättre på att hjälpa varandra mellan olika funktioner och grupper i Malmö och inom hela myndigheten. Vi samarbetar mer nu. Om kollegorna i exempelvis Eslöv gör en stor insats så får vi ibland hjälpa till i deras akutverksamhet.

Att vara gruppchef och yttre befäl handlar om att vara ansvarig för planerade insatser vid händelser som exempelvis konserter eller demonstrationer. Men mestadels handlar det om akuta utryckningar. Lisa Rasmusson förklarar hur det kan gå till när larmet går:

– Säg att vi har haft en skottlossning. Då är det min roll att leda insatsen. I det arbetet ska jag se till att vi prioriterar rätt saker, och jag är också arbetsmiljöansvarig för mina kollegor.

Lisa Rasmusson står för det mesta en bit ifrån själva insatsen, för att få överblick. Ofta behöver hon ta snabba beslut. Ändå är det viktigt att hon behåller lugnet och hinner tänka igenom beslutet.

– Jag måste se på alla beslut som ett vägskäl. Hinna tänka ”vad händer om jag gör detta?”. Men lika viktigt är det att fråga sig vad som händer om jag väljer att inte göra något.

Hennes arbete mellan insatserna handlar mycket om samverkan. Har något hänt så har hon en uppsjö av kollegor i olika roller som hon kan ta hjälp av.

– I slutet av ett arbetspass kan jag till exempel skicka ett mejl till Tobias, som ni också har träffat, och fråga honom om han inte kan prata lite med vissa personer som han har byggt relationer till i de områden han verkar i. Ofta kommer mycket ut av sådant. När det samarbetet fungerar är polisarbetet som bäst.

Men att vara gruppchef är ändå mer ensamt än att exempelvis jobba som områdespolis. I samband med valet den 11 september var Lisa Rasmusson ansvarig för att leda insatsen.

– Då sitter jag i flera dagar innan och går igenom helhetsbilden: alltifrån hur resursfördelningen ser ut, till att bedöma hotbilder och så vidare. Jag skriver en insatsorder som handlar om att bryta ner var och ens uppgifter, så att det blir så tydligt som möjligt för alla som ska jobba vad jag vill att just de ska göra.

Det är mycket strategi. Lisa Rasmusson gillar det, även om det är många intressen att ta hänsyn till och hennes ansvar är att tänka på helheten.

– Vi avslutar varje arbetspass med att samlas och gå igenom hur det har varit: vad som gått bra och vad vi kan utveckla till nästa gång. Under den genomgången får vi som gruppchefer också en känsla för om det är någon som behöver fångas upp, om någon exempelvis tagit illa vid sig efter ett ärende.

Men visst, går något fel är det Lisa Rasmusson som är ansvarig även externt. För att kunna bära det behöver hon påminna sig om att hon handlar utifrån den bild som fanns vid tillfället.

– Det hjälper ju inte att vara efterklok. Men i ett skarpt läge är det viktigt att någon fattar beslut och står för det. Att någon måste bli ensamt ansvarig är svårt att komma ifrån.

Hon tycker att SVT-serien avspeglar polisarbete väl, att Tunna blå linjen hittills är den polisserie som gjort det mest verklighetstroget. För hon står framför de uniformsklädda kollegorna i början av varje arbetspass och har en genomgång, precis som Jesse.

– Ibland skämtar vi om serien och använder uttryck från den. Som till exempel att Jesse efter varje uppstartsmöte säger: ”Var inte rädda, men var rädda om er.”

Lisa Rasmusson

Polis sedan: 2007.
Yrkesroll: Yttre befäl och gruppchef. Har innan dess haft roller inom ingripandeverksamhet. Har tidigare hållit på mycket med musik och var del av musikgruppen Calaisa.
Därför blev jag polis: ”Någon som känner mig väldigt väl påtalade upprepade gånger att jag skulle passa i yrket. En dag såg den personen till att jag fick ansökningshandlingarna till polishögskolan rakt framför näsan. Jag sökte och kom in. Det har jag aldrig ångrat. Jag älskar mitt jobb.”
Det bästa med jobbet: ”De små mötena. Att få en vänlig hand på armen, att någon säger tack. Att jobbet gör mig mer ödmjuk och tacksam över det jag har.”