Läs ett utdrag ur Nuckans hjärtespalt

Vad händer när en ständig singel besvarar frågor om tvåsamhet? Det har Malin Lindroth undersökt i sin aktuella roman Nuckans hjärtespalt. Vi publicerar svaret till en stackare med krossat hjärta.

Hur får jag henne tillbaka?

Min flickvän gjorde slut igår och jag fattar ingenting. Jag trodde att vi hade det bra. Hur gör jag för att få henne tillbaka? Jag är tjugoett och detta var min första mer stabila relation.

Dumpad, 21

Bästa Dumpad 21.

Låt mig börja med det mest akuta: Hur mår du nu? Den känsla jag får när jag läser ditt brev är att det är skrivet av en person som inte kommer att kunna sova ordentligt på flera dygn. Har du blivit sittande vid datorn hela natten, googlat efter tröst och råd, och känt de fem orden blixtra som ett fyrverkeri i ditt stackars huvud. Hur får jag henne tillbaka? Den frågan kan verkligen ta fram ens mest galna sidor, inte sant? Om du sökt på ord som ”lämnad”, ”flickvän”, ”desperat” har du redan hört från en rad experter och tyckare. En del har haft kurser att sälja. Andra har talat till dina sämsta sidor, välkomnat dig till hatiska forum eller tipsat om retoriska trick som snärjer och manipulerar.

De råd jag har att komma med är av en annan sort. Jag vill prata med dig om misslyckad kärlek och hur den kan komma att forma dig. Kan du, bara för ett ögonblick, släppa tankarna på hon som har gått? Om vi ska kunna förstå varandra måste vi börja där. Skriv inga mejl till hon som har gått. Köp inga presenter. Sitt inte och stirra på hennes Instagram. Om du sitter lugnt i båten nu och ger dig själv lite utrymme att tänka, finns möjlighet att komma underfund med ett och annat som du kan ha nytta av på längre sikt.

”Med lätthet, mitt barn, med lätthet! Lär dig att göra allting med lätthet”, skrev Aldous Huxley i romanen Ön. De slutsatser du drar idag kan hjälpa dig att leva så.

Tro inte att jag inte förstår vad du går igenom. När jag var lika gammal som du hade jag en fästman, förlovningsring och allt. Det var en kort och rätt lycklig fas i mitt liv. Fyra år. Sedan var det slut. När jag bar mina flyttkartonger från vår gemensamma lägenhet, över parkeringsplatsen mot den väntande pickupen, var jag övertygad om att mitt romantiska äventyr bara hade börjat. Självklart skulle det bli för mig som för alla andra. Jag skulle förälska mig igen, göra ett nytt försök med Den Rätte.

Möjliga partners fanns överallt. Så gott som varje vecka föll min blick på en lämplig kandidat och jag skrev upprymt i dagboken om de nya stora känslorna som äntligen hade anlänt. Rätt känslor. Äntligen. Har aldrig känt så här förut.

Att någon skulle komma och göra livet fulländat var lika givet som att mjölktänderna kom till det lilla barnet. Det var det enda man visste om framtiden, det enda som alla enats om och den som försökte säga emot sprang in i en vägg av protester. ”Joo-då!” skrek kören av kompisar, mammor, pappor, skolfröknar, idoler, poeter och reklamfolk: ”Klart det finns en för alla! Vänta bara får du se!”

Under tio, kanske femton, år körde jag min längtan efter romantik i botten. Männen kom och gick i mitt liv, men ingen av dem som jag kom nära ville se mig i rollen som flickvän eller fru. Jag minns nattlånga förhandlingar när jag och dessa män försökte reda ut vad vi egentligen ville med varandra. Jag var en hund, jag var en drunknande. Satt hela nätter på golvet och kramade ett skrivbordsben medan män vars frottémorgonrockar alltid var för små gick runt, runt i rummet och räknade upp sina märkliga umgängesregler. Till slut var relationsvillkoren så många och bisarra att varje försök till samvaro kom att likna en tango i ett kärr.

Jag har aldrig grälat så mycket som jag gjorde då, på nittiotalet, när jag fortfarande trodde att jag skulle bli någons flickvän och fru. Aldrig gått ensam hemåt i så många råkalla nätter och sett så många råttor kalasa på kvarglömda sopor utanför gatuköken.

Ibland saknade jag min före detta sambo och allt det roliga vi haft. Men känslan av växande panik handlade om något mer än saknaden efter en person som betydde mycket för mig. Vad jag framför allt var ute efter var ett bevis på att jag var kärleksduglig. Du vet vad jag pratar om? När människor blir förälskade i filmer och böcker flyger de högt på stora, hisnande känslor. Vad som mer sällan beskrivs är den smygande känsla av lättnad som också kan höra förälskelse till. Hur man i hemlighet andas ut över att man duger och kan ansluta sig till de tvåsamt älskandes flock. Jag läser din fråga igen och tycker mig känna igen en viss sorts stress, en överhettning som inte släpper. Hur får jag henne tillbaka? Är du rädd att det är kört för din del? Känner du att det brådskar? Att hon måste komma nu, nu, nu? Och annars? Har du redan börjat tänka att det kanske aldrig händer igen? Du är rädd att du är ett onaturligt freak, den enda som ingen vill ta i?

I sådana fall har jag goda nyheter. Oavsett hur det nu går med din före detta och hela ditt framtida tvåsamma liv är du ingen naturvidrighet. Den särskilda sorts kärlek som du längtar efter är ju inte alls naturvetenskap. Det är bara en berättelse som har berättats så ofta, och så övertygande, att den känns lika oundviklig som årstidernas gång.

Hur skiljer man kärleken själv från berättelsen om kärlek? Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att du gör den distinktionen. Så länge du närmar dig romantik som vore den en födslorätt kommer varje kärlekshaveri att kännas som ett hot mot din rätt att existera.

Kära ledsna människa. Har du vid det här laget någon gång hunnit tänka att det räcker? Du kanske inte brukar uttrycka det så, men nog har det funnits stunder, om än aldrig så korta, när du känt att du sitter fast i en berättelse vars innehåll och sensmoral – En dag är prinsen här – skulle passa i vilken Disneyfilm som helst, och önskat dig någonting annat?

Jag minns ett sådant ögonblick på ölhallens uteservering, sommaren innan jag gav mig av. Jag satt och drack öl med en vän som nyligen separerat och nu var övertygad om att hans före detta hade träffat en ny. Hur skulle han annars tolka bilderna på Instagram? Vattenmelonen som delats och serverats på ett sådant sätt som melon bara serveras om man är nyförälskad. Nyinköpta tröjor som framhävde nacke och axlar. Främmande badshorts hängda på tork och en kryptisk bildtext inunder. ”Tack livet” och så vidare. När min av svartsjuka förtärda vän plock- ade fram mobilen och började genomsöka exets Instagramflöde kunde jag inte för mitt liv hålla intresset uppe.

Jag tyckte mycket om min vän. Få var lika roliga att prata med som han. Under mitt sista år i staden var hans sällskap ovärderligt. Vi kunde prata om döden och höstmodet, i hans sällskap blev allt engagerande. Bara när vi pratade om kärlek följde vi samma gamla manuskript som vi hade följt så länge någon kunde minnas.

Våra liv hade förändrats radikalt under de år vi umgåtts. Vi var inte så ängsliga som vi en gång varit. De flesta av de konventioner som förr kunde kännas rent livsfarliga att bryta mot hade tappat sin betydelse. Bara när det gäller älskandet satt vi fast i en fantasi som hängt med sedan vi klädde Barbie till brud i toalettpappersklänning.

Den där kvällen på ölcaféet slet jag med att komma loss från den uttjänta dialogen. Jag ville vara en god och stöttande vän, men den förväntade repliken om den nya, stora kärleken som alldeles, alldeles säkert väntade bakom nästa hörn lade sig som fetvadd i munnen, gick inte att få fram. Jag famlade efter andra ord men fick inget vettigt ur mig och såg irritationen torna upp sig i vännens blick. ”Du kanske har glömt hur det känns?” sa han kort och ölstanken i hans andedräkt träffade mig som en anklagelse. ”Du kanske helt har tappat kontakten med den sortens känslor?”

I den stunden greps jag av en stark lust att resa mig från min plats och gå, bara gå, rakt ut ur stan, ut i ödemarken. Den impulsen hade jag ofta känt, men den här gången kändes det verkligt. Staden hade blivit en omöjlig plats. Vad hade jag alls där att göra?

Strax därefter kom skogen till mig som en räddning, en möjlighet.

Nuckans hjärtespalt ges ut av Norstedts förlag.