Den här artikeln är inte gratis.

Du får läsa eller lyssna eftersom skribenten Lisa Boda har delat den med dig.

Ardin kliver ut ur Assanges skugga

Sedan hon gjorde en anmälan mot Julian Assange om sexuella övergrepp har hon levt med hat och hot. Tidvis med personskydd, en period gömd utomlands. Hon har anklagats för att vara CIA-agent och för att motarbeta kvinnokampen och arbetet för mänskliga rättigheter. Hur har det gått för Anna Ardin?

  • 15 min
  • 25 jan 2021

// Foto: Joel Nilsson

Ardin kliver ut ur Assanges skugga
Lisa Boda

Lyssna på artikeln

Sedan hon gjorde en anmälan mot Julian Assange om sexuella övergrepp har hon levt med hat och hot. Tidvis med personskydd, en period gömd utomlands. Hon har anklagats för att vara CIA-agent och för att motarbeta kvinnokampen och arbetet för mänskliga rättigheter. Hur har det gått för Anna Ardin?

I januari 2021 är Wikileaksgrundaren Julian Assanges fall en världsnyhet, än en gång. Brittisk domstol godkänner inte att han lämnas ut till USA. De hänvisar till hans psykiska ohälsa, han skulle inte klara en utlämning.

Anna Ardin vet vad det här innebär: Varenda gång Assange uppmärksammas riktas en ny våg av hat mot henne. På nätet, mest, men det händer också att okända män dyker upp utanför hennes dörr.

– I samband med att han inte lämnades ut skrev någon på twitter: ”Bra att det var avklarat, nu är det dags att ta upp diskussionen om Anna Ardin igen.” I betydelsen att den skyldiga inte straffats – och det är alltså jag.

Vi sitter vid Anna Ardins köksbord. Utanför ligger snön i tjocka tysta lager över bostadsområdet och gör pandemivardagen lättare att uthärda. Anna Ardin är tjänstledig för boksläppet, men förskola och skola hade visst planeringsdag. Nu är sjuåriga sonen i pulkabacken medan fyraåriga dottern lägger russin i snirkliga mönster på hallgolvet.

De vet inte att deras mamma har kontakt med polisens personskydd, igen.

– Mina föräldrar tycker inte att jag ska skriva den här boken. Men jag har fått lära mig att leva med det här konstanta drevet. Blockera folk på sociala medier, trycka undan och försöka leva mitt liv.

Allt börjar sommaren 2010. Den kristna socialdemokratiska organisation som Anna Ardin arbetar för bjuder in Julian Assange till ett seminarium. Wikileaks har nyligen släppt hemligstämplade dokument som avslöjar grova krigsbrott i Irak och Afghanistan.

Särskilt ett filmklipp där amerikanska militärer filmat hur de skjuter civila irakier från en helikopter sänder upprörda svallvågor över världen – visselblåsarsajten är kort sagt på allas läppar.

Av säkerhetsskäl vill Julian Assange inte ta in på hotell när han kommer till Stockholm och Anna Ardin låter honom övernatta i hennes lilla etta.

En vecka senare sitter hon och en annan kvinna hos polisen och berättar att Assange utsatt dem för sexuella övergrepp.

Men trots förundersökning om våldtäkt och, i Anna Ardins fall, sexuellt ofredande och olaga tvång, blir det aldrig någon rättegång. Assange hävdar först att han inte vet vilka kvinnorna är, sedan att de jobbar för CIA. När Högsta domstolen i London 2012 beslutar om utlämning ges han politisk asyl på Ecuadors ambassad.

År läggs till år och till slut preskriberas bägge fallen.

Anna Ardin uttalar sig knappt under tio år. Först när möjligheten att vittna i rätten inte kvarstår bestämmer hon sig. Hon ska skildra sina upplevelser i bokform.

– Ända från början har jag velat ha en juridisk process och inte en medietribunal. Den juridiska möjligheten att få sanningen klarlagd finns inte längre, och då är det här alternativet.
Dessutom, tillägger Anna Ardin, stod hon inte längre ut med att låta de vanföreställningar som florerar där ute stå oemotsagda.

Vilka vanföreställningar?

– Om vad om egentligen hände, om bevisningen, om mina motiv. Att vi som anmälde har hittat på. Att han är frikänd. Det är han inte.

– Eller att kvinnor har för mycket rättigheter: Julian har gått ut och kallat Sverige för feminismens Saudiarabien. Det finns folk internationellt som tror att i Sverige förtrycker kvinnor män på ett sätt som gör att de saknar rättigheter.

Turerna kring Assange har onekligen varit många: han har hyllats som frihetskämpe och journalistisk pionjär, anklagats för att utsätta källor för livsfara och för att sprida antisemitism. Pikanta detaljer om hans bristfälliga personliga hygien har gått som följetong i brittisk skvallerpress.

Och Anna Ardin har hela tiden tvingats följa med i svängarna.

– Fokus i den offentliga debatten påverkar allt för mig, från mina personliga relationer till mina möjligheter att få jobb. Om jag uppfattas som en modig person som anmält ett brott som behöver diskuteras – eller som en misstänkt CIA-agent som förstör för frihetskampen.

I skuggan av Assange är skriven i dagboksform och läsarna får följa hur Anna Ardins liv rasar samman dag för dag. Hur hon utses till Sveriges mest hatade kvinna, hur journalister väntar på henne när hon kommer till jobbet, hur hon tvingas flytta ut ur sin lägenhet.

Drevet, skriver Anna Ardin, är långt värre än övergreppet. Och i hennes fall pågår det globalt och sträcker sig över flera år.
När hotbilden är som starkast skickar polisen henne utomlands, det kostar mindre än livvaktsskydd. Med färgat hår och en vän vid sin sida gömmer hon sig i Barcelona.

– Det som varit tuffast har varit när jag fått kritik från människor som jag upplever delar mina värderingar, från feminister eller fredsaktivister.

Det som varit tuffast har varit när jag fått kritik från människor som jag upplever delar mina värderingar

I I skuggan av Assange återkommer hon till hur svårt det är att prata om verklighetens gråzoner med människor som bestämt sig för att tänka svartvitt.

Ändå går det att läsa boken som en inifrån-berättelse om alla de gråzoner som rör sexualbrott.

– Jo, så är det absolut, arbetstiteln var faktiskt Sanningen ligger i gråzonen. Vi kan säga emot varandra och ha olika upplevelser av saker samtidigt som bådas version är sann. Det märkliga är att många andra män tycker sig veta exakt vad som hände den natten.

Anna Ardin skakar på huvudet och ler på det sätt man gör när man inte vet om man ska skratta eller gråta. Sedan stannar hon upp, säger skarpt:

– Men en sak som inte är en gråzon är brottet: Du får inte hålla fast någon. Du får inte tvångsinseminera någon. Du behöver inhämta ett samtycke, och det har blivit ännu tydligare i och med samtyckeslagen.

Nu kommer vi in på något avgörande. För allt står inte still under de här åren – även om rättsprocessen mot Assange ideligen stannar upp rör det sig rejält på andra håll: sexualbrott hamnar i centrum av samhällsdebatten. Genom Metoo sprids berättelser om sexuella övergrepp; föreställningar om förövare och offer utmanas.

Svenskornas fall blir ett lackmuspapper över den förskjutning som sker – men också över motståndet mot förändring.

En viktig vändpunkt för Anna Ardin blir den i Sverige uppmärksammade kampanjen #prataomdet, som inleds i slutet av 2010 och som på idéstadiet heter #tackanna.

– Det var då det började handla om gråzoner och samtycke – och om att nyansera synen på sexualbrott överhuvudtaget. Då avtog också hatet mot mig ganska drastiskt.

Så här långt kommet trillar pulkaåkaren in.

Anna Ardin reser sig och slänger dotterns kvarlämnade saftförpackning – ”så det inte blir orättvist” – smeker en frostnupen kind och letar rätt på hörlurar och legobitar. Snart hörs även makens nycklar i dörren.

Han finns också med i Anna Ardins bok. Blir en viktig pusselbit i strävan att skapa ett fungerande liv igen. För när drevet pågår som värst befinner sig Anna Ardin till råga på allt i ett sårigt uppbrott från en lång relation med en så kallad kanskeman.

Den 11 februari 2011 skriver hon i sin dagbok: ”Funderar på om det verkligen är värt att leva. När en hel mänsklighet tycks vilja dig illa, när deras hat överstiger kärleken, vad är då meningen?”

Där når du botten, men överlag framstår du som extremt stryktålig. Är du en stark person?

– Jag vet inte… Nu känner jag mig ganska stark. Men det beror på allt stöd jag fått.

Anna Ardin skrattar till, berättar att den kristna tidningen Sändaren, där hon skriver krönikor, hörde av sig och var oroliga efter att någon skrivit en kritisk kommentar.

– ”Skämtar ni”, tänkte jag, ”det där var väl inget?” Men min smärttröskel är annorlunda än andra människors. En av alla trådar om mig på flashback har tio miljoner ”views”.

Anna Ardin har utbildat sig till diakon. Och hon fortsätter att sticka ut hakan i frågor som engagerar henne. I fjol kom hennes bok Politisk och profetisk diakoni i vilken hon argumenterar för att kyrkan ska våga bråka när nödvändiga förändringar inte sker.

– Jag har fått frågan om jag blev religiös på grund av det som hänt. Så är det inte. Men jag har fått träna mig i att se saker från flera perspektiv. Och i att hitta meningen i det som händer. Där går politik och religion ihop.

Anna Ardin jobbar som diakon i Equmeniakyrkan. // Foto: Pierre Eriksson

Köksfönstret har blivit en svart rektangel och det är läge för middagsförberedelser. Vi fortsätter intervjun i ett barnrum som även tjänstgör som kontor. Anna Ardin berättar om familjens planer för hemmet medan matdofterna letar sig in genom dörrspringan. Oroar hon sig för att boksläppet ska sätta tryggheten på spel igen?

– Jag är beredd på det. Men jag har fått ta väldigt mycket skit under åren och jag behöver kunna vända det här till någonting positivt. Jag hoppas att det kan uppstå en diskussion som kan stötta andra i att våga anmäla.

Tror du verkligen att boken kan inspirera till det? Efter allt du gått igenom?

– Jag skriver att jag inte rekommenderar någon att anmäla. Men samtidigt tror jag att det är den enda vägen framåt. Att faktiskt fortsätta prata om de här frågorna. Att inte acceptera att det ska vara så svårt att bli trodd.

Anna Ardin framhåller att det svenska rättssystemet levererade, trots allt. Att det inte blev något domslut berodde på att Julian Assange vägrade infinna sig.

Vilka vill du ska läsa boken?

– Jag har skrivit den i ganska hög utsträckning till feminister. Till personer som vill försvara kvinnors rättigheter på olika sätt. Det är min vida definition av feminism. Men en del av det jag skriver kan vara lite kontroversiellt i olika feministiska kretsar. Som att jag inte tror att förövarna är monster, eller på hårdare straff.

Nej, den som förväntar sig en hårdför hämndskrift lär bli besviken. Sexualbrott är inte oförlåtligt, enligt Anna Ardin. Hon drar paralleller till andra omdiskuterade fall – som Michael Jacksons och Bjästafallet – och vänder sig mot den indelning i hjältar och monster som uppstår kring sexualbrott.

Varför är det fortfarande så tror du?

– Det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt och vi verkar behöva någon sorts hjältar som vi kan lita på. Men det är viktigt att rättssystemet gäller alla, att folk inte står ovanför lagen för att de är kända eller har gjort bra saker.

– Och det har inte heller varit positivt för rörelsen Wikileaks att Julian har fått komma undan. Det är en del av titeln I skuggan av Assange – även Wikileaks har hamnat i skuggan av Assange.

Om Julian Assange klev in här nu, vad skulle du säga till honom?

– Jag tror att han skulle vara väldigt arg. Han har flera gånger sagt att han har ilska nog att räcka för flera hundra år. Om Julian genuint ville diskutera saker skulle det kunna bli ett intressant samtal, men inget i hans agerande tyder på det.

Själv är Anna Ardin redo att slutligen ta klivet ur Assanges skugga.

– Många har velat ha svar på sina frågor under de här åren. Nu har de fått det. Och även om jag inte kan försonas med personen Julian – eftersom han inte vill – kan jag försonas med det som hänt. Han ska inte få definiera mig eller mitt liv något mer.

Fler utvalda artiklar