Laleh: ”Jag kan inte lägga min karriär i händerna på någon klibbig chef”

”Kreativiteten har räddat mitt liv”, säger Laleh, artisten, låtskrivaren och producenten som sedan fem år bor och arbetar i Los Angeles. Vi träffar henne i popmusikens huvudstad, där hon är ett politiskt statement – bara genom att vara kvinna.

Det är långt från Hammarkullen till Hollywood, en evighet mellan Bjuröklubb och Beverly Hills.
Om man, som Laleh, har ägnat en stor del av sitt liv åt att söka det äkta och sanna är Los Angeles en udda plats att flytta till. En stad där alla är gjorda av plast, sammanfattade en gång Andy Warhol.

En stad utan början, slut eller kärna, ritad av stadsplanerare som garanterat bor på annan ort. Där en förlorare definieras som en människa utan bil. En stad där allt – utom trafiken – är i ständig rörelse, där neonskyltar bleks av 325 soldagar om året, skogsbränderna får flagor att falla från himlen, som snöflingor i sorg. En stad av slokande palmer, spända muskler, 300 000 proffs- eller deltidssurfare, där det finns ett museum vars huvudattraktion är en sex meter lång varmkorv i betong.

Men – Los Angeles lever på drömmen om en film med lyckligt slut och med den drömmen som drivmedel tycks alla ständigt på väg någonstans. Uppåt. Framåt.

– Många upplever att Stockholm handlar mycket om prestation, men det är tio gånger mer i Los Angeles. Vem är du? Vad jobbar du med? Jag är glad att jag inte var 19 när jag kom hit, säger Laleh.

Hon står på en bakgata i ett Los Angeles-område som heter Outpost, där grannarna har namn som Charlize Theron och David Lynch, och dofterna av en vårblommande bougainvillea samsas med puffar av marijuana. Drogen är laglig i Kalifornien sedan 2018, men Laleh hittar andra stimulantia för att döva oro och ångest.

– Varje gång jag börjar må dåligt vet jag att det beror på underskott av kreativitet och poesi. Kreativiteten har räddat mitt liv. På pappas sida finns många poeter som har gått in i depressioner. Mina föräldrar förstod tidigt att jag hade det där draget i mig, att jag behövde friheten i en vit canvas att måla upp världen på, säger hon.

Lalehs konstverk är ett ständigt pågående arbete; hon målar i ljusa färger på en mörk botten. I snart fem år har hon bott i Los Angeles på heltid. Beslutet växte fram, efter allt tätare besök. Hon uppmuntrades att flytta hit och skrev kontrakt med den skygge låtskrivaren och producenten Martin Sandberg, mer känd som Max Martin, Polarpristagaren som har haft 22 förstaplaceringar på den amerikanska hitlistan Billboard, vilket placerar honom på tredjeplats i historien, slagen endast av Paul McCartney (32) och John Lennon (26).

Max Martin har kallat Laleh för ”geni” och ”lika begåvad låtskrivare som producent”.
De flesta som försöker slå sig in på den amerikanska musikmarknaden väljer ett spår: artist, låtskrivare eller producent. Men Laleh är inte som de flesta. Hon vill bara få vara sig själv.

– Jag tycker om de olika rollerna. Artisteriet är barfota, frihet. Där är jag hemma, världen ser ut precis som jag vill att den ska göra. Låtskrivandet och producerandet är mer skorna på, in i verkligheten, visa att jag finns. För mig är producerandet en politisk aktion. Drivkraften är att visa att det finns kvinnor som producerar popmusik för popstjärnor.

Vi går omkring på serpentinvägar som slingrar sig upp mot en utsiktspunkt där man har konsertarenan Hollywood Bowl nedanför fötterna och downtowns skyskrapor i horisonten.

Om man tar på sig skygglappar, begränsar synfältet och fokuserar enbart på de artister som står i rampljuset kan man förledas att tro att musikbranschen är jämställd; Beyoncé, Lady Gaga, Katy Perry och Rihanna ligger högt på listor över lyssning, biljettförsäljning och inkomster, men bakom kulisserna är bilden en annan.

– Titta hur det ser ut när Adele eller Taylor Swift går upp på scenen och hämtar sina grammisar, med låtskrivare och producenter bakom sig. Det är en skog av kostymer. Inte en enda kvinna, inte en enda tjej. Noll procent. Är det inte konstigt? undrar Laleh och låter uppriktigt förvånad, som om hon fortfarande inte riktigt förstått att detta är möjligt, 2019.

Innan hon flyttade hit intalade hon sig, upprepade nästan som ett mantra: Det är inte jag som ska förändra mig, jag ska förändra dem.

– Det där brottas jag med hela tiden, och påminner mig själv om, att våga ta den positionen. Det är lätt att tappa bort sig själv och tro att jag måste härma en man för att få respekt, men jag tror ju att det finns ett annat sätt att göra det på. Mitt sätt.

Som låtskrivare och producent kan man utan att överdriva säga att Laleh fick en drömstart efter flytten till Los Angeles. Ellie Goulding – som bland annat har haft en megahit med låten Love me like you do (från filmen Fifty shades of grey) – är en av de etablerade artister som Laleh har samarbetat med. Goulding har sagt att Laleh har revolutionerat hennes sätt att se på musik.

– Det gick nästan lite för bra i början. Folk kände sig hotade av mig, både som producent och låtskrivare. Ska hon bara och komma ta över våra jobb, eller? Det var knuffar i ryggen och kommentarer, typ: Kul för dig … Det är en machobransch, många män ser det som en tävling i musik, säger Laleh, som har kallat sig för ”en poet bland vargar”.

Kan du ge en bild av den här mansdominansen?
– En arbetsplats där alla är män skapar en testosteronkultur, som att gå in i en fotbollsmatch. Jag har ofta med mig en assistent, som är kille, till studion. Han hjälper till med kablar och sånt som jag inte har tid med eftersom jag är en diva (skratt). När han lämnar studion så märker jag att det sprider sig en ängslighet i rummet.Vart gick han? När kommer han tillbaka?De kan inte ta in att det är en tjej som producerar eftersom det är så ovanligt. Som tjej måste jag hela tiden bevisa att jag har rätt att ta den platsen. När de sedan märker att jag vet vad jag håller på med tänker killarna att det jag gör nog inte är så svårt ändå. De vet ju inte att jag har 15 års erfarenhet av att producera musik.

Vad beror det på att det fortfarande ser ut så här?
– Pressen på resultat är stor, insatserna så höga, och då vågar man inte chansa. Folk får sparken så lätt och det sprider en rädsla. Och jag beter mig inte som de vanliga, manliga producenterna. De säger till artisten (Laleh pratar med mörk röst): Nu ska vi skriva den här hitlåten till dig och du ska sjunga exakt så här. Det finns en bossig jargong som jag tycker illa om. Jag försöker lära känna artisten, hitta kärnan i människan; Vem är du? Det är ett mjukare sätt att arbeta, men betyder inte att det blir mindre effektivt eller sämre resultat. Tvärtom. När jag och Demi Lovato skrevStone Cold eller låtenFather, en låt om hennes relation till sin pappa, förändrade det synen på hennes karriär och visade på ett djup som inte kommit fram tidigare. Jag är gärna mjuk, men jag levererar hårda, tydliga resultat ochStone Cold är fortfarande en av hennes mest spelade låtar. Många tror att hon grammynominerades tack vare den. Stone Coldhar spelats 212 miljoner gånger på Spotify.

Om producerandet delvis är en politisk aktion, och handlar mycket om teknik och matematik, är artisteriet en helt annan verksamhet; där får poeten Laleh spelrum.

– För att inte bli uppslukad av det andra är det så skönt att få säga hej då till de där människorna och gå in i min egen bubbla, där jag inte behöver kompromissa. Det är återhämtning för mig.

I mars släppte Laleh en ny låt – Knock knock– och i juni kommer nya albumet Vänta!, lagom till sommarens turné som inleds i Oslo den 19 juni.

Att hon är en av Sveriges mest populära artister råder det ingen tvekan om, men vad är oddsen för att hon ska slå igenom som artist i USA också? Och vill hon ens?

– Det är nog ingen slump att vi svenskar som kommer hit och jobbar, som Robyn, Lykke Li och jag, bygger en viss publik, men sakta retirerar och tänker nej tack, förklarar hon.

Det som krävs, förutom starka låtar, är en satsning som har med så mycket mer än musik att göra. Tydligaste exemplet är radions dominerande ställning i USA, delvis beroende på att amerikaner tillbringar mycket tid bakom ratten.

I USA finns nära 240 miljoner trafikdugliga bilar, 1,3 bilar per vuxen invånare, högsta andelen i världen. För att en låt ska spelas i radio betalar skivbolagen pengar till radiostationen, vilket är en omvänd situation mot i Sverige. När en låt har testspelats ringer ett undersökningsföretag upp lyssnare och frågar om de känner igen låten. Om inte tillräckligt många svarar ja lyfts låten bort ur spellistan. Tålamodet är kort, allt är matematik.

– Man måste träffa så många personer över hela USA för att dörrar ska öppnas. Konkret handlar det om att jag behöver göra 400 radiointervjuer, spela på företagsfester, skaka hand, äta middagar. Även etablerade artister måste göra det. Det påminner mer om en politisk kampanj, som om jag skulle värva röster för att ta mig till Vita huset, säger Laleh.

Hon hade tidigt klart för sig att hon inte tänkte försätta sig i situationer där hennes öde avgörs av en nyckfull omgivning.

– Jag kan inte lägga min framtid, min karriär och mitt liv i händerna på någon klibbig chef som ena dagen kan tycka att jag är bra och nästa inte. Det är något med maktbalansen där som stör mig. Det är lätt att fastna i en tro på att jag måste ägna massa tid åt att mingla med någon som känner någon, när jag egentligen borde vara hemma och göra låtar. Ingen annan ska vara chef över min kreativitet.

Hon visste redan för 15 år sedan, när hon satte sig på ett tåg från Göteborg till Stockholm med en ryggsäck, en gitarr och en blå sovsäck, att hon måste vara fri, annars blir hon olycklig.

Det finns ytterligare en aspekt av saken. Om vi leker med tanken att Laleh trots allt skulle bestämma sig för att göra våld på sig själv, sälja sin själ för en swimmingpool, skaka de händer som krävs; vad ligger i potten om operationen lyckas?

– Där finns ingen frihet, det har jag sett på nära håll. Jag vill inte nämna några namn, men min bild av livet för dem som verkligen lyckas slå igenom som artister är att halva dagarna går åt till att smyga in bakvägen till olika ställen, bygga grindar, smugglas runt för att bli lämnad i fred. Andra halvan handlar om att prata med advokater, skriva tystnadsklausuler och hantera stämningsansökningar. Herregud vad folk stämmer varandra i det här landet! Jag hade inte klarat av det livet, jag tror man måste vara något av en robot, och jag förstår att en del börjar med droger.

Om det låter som en mörk bild hon målar upp av musikbranschen och Los Angeles är det bara en del av sanningen. Det finns en energi här, en känsla av att allt är möjligt, som Laleh påverkas av. Hon njuter också av den totala motsatsen till bakvägar och grindar. Hennes anonymitet är större här än i Sverige.

Och det finns inte ett uns av bitterhet eller ilska när Laleh pratar om mansdominansen eller det politiska spelet bakom kulisserna. Snarare en förundran, som om hon sett ett djurprogram på tv; tänk vad konstigt den här arten beter sig. Och så tydliga hierarkierna blir när man ser allt på lite distans.

Det har blivit dags för lunch. Laleh har beställt filtrerat vatten i glasflaska, vegansk mat, ekologisk frukt. På gatan står hennes elbil parkerad.

– Äter du kött? Förlåt, jag vill inte ge dig dåligt samvete, jag är bara nyfiken, säger hon.

Det är bara några hundra meter till de regelbundna sirenerna, till nagelsalonger och pantbanker, spritbutiker och paraden av solbrända uteliggare, men här uppe bland gröna kullar har tempo och ljudnivå dämpats, lugnet tagit över. Om nätterna kommer coyotes – prärievargar – in i trädgårdarna för att yla och äta upp tamhundar som inte har vett att hålla sig inomhus.
De första åren i Los Angeles trivdes inte Laleh, men det vände när hon hittade sina andningshål.

– Jag är uppvuxen med promenader varje dag. I Hammarkullen fanns jättemycket grönområden, vi gick genom skogen till skolan. Jag tror att det är farligt när vi glömmer bort naturen och bara omringas av saker som andra människor har skapat, då begränsas vi till deras fantasi, till deras värld. Om vi hela tiden återvänder till naturen, till ursprunget, så återvänder vi också till ursprunget i oss själva.

Naturlängtan var en av orsakerna till att hon för tio år sedan lämnade Stockholm för Skellefteå och skrev låtar som Bjurö klubb. Från Sverige saknar hon, förutom vänner och knäckebröd, granskogen och den krispiga luften. När Laleh pratar om sitt jobb forsar orden fram, hon snicksnackar som om vi känt varandra sedan mellanstadiet, men så fort vi närmar oss det privata blir hon varsam med orden. Det tar stopp. Alls inte ovänligt, men tydligt. Ej förhandlingsbart.

– Det är ju livet, jag är rädd om det jag har, förklarar hon.

I låten City of Angels på nya skivan skriver hon om människorna i sin hemstad, om grabbarna i sina glänsande leksaksbilar.

– De skryter så mycket om vad de jobbar med och hur coola de är. Det är lite gulligt, men tänk om de förstod att allt de behöver göra är att få mig att le, säger Laleh.

Hon har överraskats av den djupa ensamhet hon sett hos många av människorna hon möter och drar slutsatsen att de har blivit sårade, fått drömmar krossade och är rädda för att släppa någon in på livet. Hon tappade lite av modet, kanske för att de också påminde om något i hennes eget liv, som i så hög grad handlat om prestation och för lite om att njuta, skörda frukterna, vara ledig.

– Det har blivit tydligt för mig hur lika och enkla vi människor är i grunden. Att lycka är att dela upplevelser med någon annan. Att ingå i ett sammanhang. Community är ett vackert ord som man ofta hör här. Alla vill ingå i en gemenskap. Att skapa sig själv frihet och oberoende kan ibland ha ett pris, och drar man självständigheten för långt riskerar den att övergå i ensamhet.

Uppbrott och förluster är en röd tråd i Lalehs liv. När hon fyllde nio år hade hon bott i tre länder. Radar man upp platserna hon bott på låter det som en splittrad världsturné: Teheran, Minsk, Östberlin, Tidaholm, Hammarkullen, Stockholm, Skellefteå, Tullinge, Los Angeles. Ett liv i ständig rörelse. Resvägen har kantats av tunga förluster. Storebror som dog i hjärtfel. Pappa som drunknade när Laleh stod på stranden. Mamma som gick bort i cancer för snart fem år sedan.
Det familjeträd som en gång var hennes har avlövats.

En av flera starka scener i dokumentärfilmen om Laleh – Jag är inte beredd att dö än – är då Benny Andersson spelar flygel och Laleh står bredvid och sjunger Abbalåten The winner takes it all. Först lite tyst, prövande, hon gör ett omtag, vänder sedan ryggen mot Benny. Hon får styrka och sjunger, plötsligt och starkt, som om varje ord är ett avskedsbrev. Sedan, när musiken tystnat, vänder sig Laleh om, i tårar, och säger: ”Jag tycker bara att det är så synd att mamma missar det här”.

Nu berättar hon:

– Jag vet inte om detta är sant, men en vän till familjen sa nyligen att det var Abba som gjorde att vi kom till Sverige. Jag hade haft mina misstankar eftersom mamma älskade Abba redan i Iran. Jag växte upp med deras låtar. När jag fick min första keyboard spelade jag Abbalåtar och sjöng dem för mamma. Så småningom skrev jag nya texter till deras melodier. Och när jag kom till Bennys studio för filmen spelade han Vårens första dag. Min låt. Jag visste inte ens att han kunde den.

Mamma var den första som fick höra Lalehs låtar och hon brukade dansa till dem som en boxare, utan aggressivitet i armrörelserna. Laleh har kallat sin mamma för superhjälte. Det var hon som gav Laleh modet att säga ifrån, att ta plats.

– Mamma var halvazerbajdzjan och stod alltid upp för sig själv. Jag har ett tidigt minne från ett rum med många persiska kvinnor. De andra kvinnorna skämtade nedlåtande om azerbajdzjaner, att de är si och de är så. Då reste sig mamma upp och berättade att hennes mamma var från Azerbajdzjan. Hon sa det vänligt och mjukt, men jag minns att det blev tyst och dålig stämning.

När Lalehs kompisars mammor uppmanade sina döttrar att hitta en pojke att gifta sig med och skaffa barn, sa Lalehs mamma att ”Du har inte tid för sånt”.

– En av mina första låtar handlade om Törnrosa som vaknar upp utan sin prins. Mamma tyckte att den var så bra. Jag fick spela den på Kvinno-folkhögskolan där mamma gick. ”Det är min dotter som har skrivit den här låten!”, ropade hon.

Det var också mamma som korrigerade Laleh när hon var liten och hade klätt ut sig till en prinsessa som väntade på prinsen som skulle rädda henne: ”Nej, Laleh, det är du som är prinsen, du räddar dig själv!”

– Mamma lade sig sällan i och gav mig stor frihet, men när hon väl sa något blev det så starkt. Varken hon eller pappa kom med några färdiga svar. De var politiska och teoretiska. I Iran var allt svart eller vitt, men när vi kom till Sverige luckrades färgerna upp, det kom in grått i den där bilden.

Lalehs musik var betydelsefull för mamma ända in i slutet.

– Hon lyssnade mycket på Vårens första dag och En stund på jorden. Jag förstod det inte då, men i efterhand inser jag att jag skrev En stund på jorden direkt till henne. Jag ville ge henne en historia och läste texten för henne på sjukhuset. Vi fick känna på sanden, nu kan vi säga, att vi har varit på jorden, ja, jag var där, hur underbart var det, hur underbart var inte det. Och så i andra versen: Jag fick se dig tacka livet, trots allt. Det var en summering av hennes liv. Ett tack. Trots allt.

Vändningen är typisk för Lalehs sätt att hantera mörkret. I kampen mellan det ljusa och mörka vinner alltid hoppet. Hon har blivit något av en lovsångerska, sjunger livets lov, konstaterar ödmjukt att hon har haft turen att begåvas med en ljus kärna; hon är stämd i dur. Den mörka klangbotten och de existentiella frågor Laleh ofta återkommer till tonsätter i dag några av de stora, förhöjda ögonblicken i våra liv.

En färsk undersökning från Fonus visar att Lalehs En stund på jorden är den tredje mest önskade sången på begravningar, och hennes Some die young – som blev en tröstevisa i det norska sorgearbetet efter terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 – fungerar som smärtlindring också i vårt land. Dessutom ekar Lalehs självpeppande Goliat och Bara få va mig själv från skolavslutningar.

– Det är sällan jag vet någonting med säkerhet, men när jag får klipp skickade till mig från olika sammanhang där människor sjunger mina låtar, då förstår jag att jag i alla fall har gjort någonting rätt. Det är först när man ser att den väg man har slagit in på leder till en annan människa som man vet att man har gått rätt. Då känns det som om jag har kommit hem.

Trodde du att du hade gått vilse?
– Det är så många som har sagt till mig hur jag ska göra, som tror att de har alla svar. Eller pratar om människor som en flock, som kunder eller målgrupp. Men jag tror att jag kan ha samtal med en 90-åring och en 9-åring och hitta gemensamma beröringspunkter med båda. En sak har jag vetat hela tiden och det är att man inte ska underskatta människor. Jag tror på människan. Och orden.

Ibland räcker inte ens orden till. När allt man vill säga ryms i en tyst minut. Det är då musikens magiska kraft fyller tomrummet.

– Hela min drivkraft är att försöka fånga något slags sanning. Det finns stunder, kanske ett par sekunder, då jag får en glimt av sanningen. Sedan förvinner ögonblicket lika snabbt igen. Jag har insett att jag inte kommer att kunna sammanfatta livet i en låt, säger Laleh.

Och tillägger:

– Men jag kommer att fortsätta försöka.