Malmöligan: Sex poeter, droger och rock’n’roll

I slutet av april avled författaren Kristian Lundberg. Han var en av sex medlemmar i den mytomspunna Malmöligan. Här är berättelsen om de desperata punkpoeterna.

Treans buss från Malmö Central till Värnhemstorget. Det är Kristian Lundbergs kvarter, den mytiska mittpunkten i hans författarskap, ett utgångsläge och ett bottenläge, hem och helvete på samma gång, Värnhemstorget är en knutpunkt för bussar vid Malmös östra infart som i decennier också varit en knutpunkt för utslagna och missbrukare. Kristian Lundberg återvände i sitt skrivande ständigt till dessa barndomskvarter.

Slumkåkarna med pundarkvartar bakom torget har i dag trängts undan av nybyggda ljusa bostadskvarter och ett stort påkostat shoppingcentrum som döpts till Entré. Men också stadsdelar har sina tatueringar som inte låter sig tvättas bort. Värnhemstorget är märkligt motståndskraftigt mot alla uppgraderingar.

Det är en strålande majdag. Jag fortsätter till fots längs Lundavägen, ut mot Kirseberg där syrenerna blommar intensivt utanför de pittoreska gathusen. Det är här, i Kirsebergs kyrka, Kristian Lundberg ska begravas. Han gick bort den 27 april, bara 56 år gammal. De sista åren blev mörka med missbruk av alkohol och droger. Han gjorde sig själv och andra illa och berättade om det i Sånger vid avgrunden, den sista av många självbiografiskt färgade böcker.

Kristian hade ett, inte ogrundat, rykte om sig att inte dyka upp till avtalade möten. Ett kort ögonblick föreställer jag mig att han ska lämna återbud också till sin egen död, utebli från sin egen begravning.

Men kistan står där i koret. Och allt ska vara kärlek är titeln på en av Kristian Lundbergs böcker. Här blir han bönhörd.

Det blir en traditionell och mycket fin ceremoni. Lacrimosasatsen från Mozarts rekviem. Blott en dag. Härlig är jorden. Familj och anhöriga i de främre bänkarna. Längre bak i kyrkan en handfull kollegor och vänner. Bland dem en av Kristians Lundbergs vapendragare från ungdomsåren som legitimerad litterär ligist, Lukas Moodysson.

Malmö har länge bejakat en amerikansk förtjusning i höga och skrytsamma hus: Kronprinsen, Sydsvenskans gamla skrapa, hotelltornet vid Triangeln, Turning Torso, Malmö Live-komplexet… På 1980-talet framstod Malmö som amerikanskt också på ett annat sätt. Liksom många stadskärnor i USA var stora delar av innerstan nergångna, slitna och övergivna av medelklassen. Barnfamiljerna hade flyttat ut till villasamhällen som Vellinge, Staffanstorp och Lomma. Rivningstomter, regn och sunkhak präglade den malmöitiska stadsbilden. Grundfärgen var betongnyanser av grått. Det var en idealisk stad och tid för Malmöligan; sex unga kaxiga poeter som lanserade sig själva som ”en samling portade dörrvakter”.

Poesiimpressarion och tidskriftsredaktören Madeleine Grive reste för Dagens Nyheter hösten 1989 ner till Malmö för att ta en titt på de stökiga skåningarna. På en fråga om vad som karaktäriserade ligan svarade Kristian Lundberg och Lukas Moodysson: ”Att vi ofta måste ledas bort från scenen.”

En gemensam lust att stå på en scen.

Lundberg var 23 år och skulle två år senare bokdebutera med samlingen Genom september. Moodysson var tre år yngre och hade redan 1987, som tonårigt underbarn, slagit igenom med diktsamlingen Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner. De andra medlemmarna i ligan var några år äldre: Håkan Sandell och Per Linde, som gått i samma klass på Petrigymnasiet i Malmö, var båda 27. Martti Soutkari och Clemens Altgård hade nyss fyllt 30.

Poetgrupper har kommit och gått. Vanligen är medlemmarna unga och hålls samman av gemensamma idéer torgförda genom ett manifest, ett bokprojekt eller en tidskrift. Det lite speciella med Malmöligan var att de framförallt verkar ha förenats av en gemensam lust att stå på en scen. Det var Malmöligans förmåga att göra diktläsningar till coola klubbevent som gav den en romantisk aura. Tre decennier senare har den inte bleknat, kanske snarare tvärtom.

Googlar man i dag på ”Malmöligan” blir en av de första träffarna ett några år gammalt inlägg på den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladets bokblogg Litterarum. Skribenten, Zac Fors, berättar att han egentligen var för ung för Malmöligan. När han hörde talas om gruppen var den redan upplöst. Man kan fråga sig vad det då var som fascinerade Zac och hans kompisar så pass att de la namnet Malmöligan på minnet. Det var just auran: ”Vi tittade mest på bilder av dem, för de såg inte ut som vi föreställde oss att poeter skulle se ut, de såg ut som rockstjärnor.”

– Vi representerar en annan tid, 80-talet, säger Clemens Altgård. Och man kan ju se att också 80-talsmusiken är inne igen i vissa kretsar, i synnerhet syntmusiken.

Ligamedlemmarna inte bara såg ut som rockmusiker. De levde också nära rockvärlden, den underjordiska snarare än den stjärngnistrande. Per Linde och Håkan Sandell hade lärt känna Clemens Altgård i det tidiga 80-talets lokala ”punksväng”. Mellan den slitna industristaden Malmö och studentstaden Lund löpte kulturella kulvertar; från källare till källare, från klubb till klubb. Det skapade förutsättningar för en punkinfluerad musikscen som var mer experimentell och avantgardistisk än motsvarigheten i Stockholm. Det var i den miljön Malmöligan växte fram. Clemens Altgård poängterar just närheten till rockscenen.

– Per spelade trummor i Kabinett Död. Och det var på vippen att jag själv skulle ha frontat ett band som hette Att Som, men jag drog mig ur i sista stund.

Varje liga behöver en ledare. Varje varumärke en marknadsförare. Clemens Altgård var fotograf, ”Malmös Robert Mapplethorpe”, och hade sinne för hur man skapar en image. Malmöligan lät sig fotograferas mot ruffiga fasader i skinnjackor eller/och trenchcoats. Alla som följde med i den tidens rockjournalistik kunde känna igen sig i estetiken.

Genidraget var ändå namnet: Malmöligan. Det förenade två begrepp med associationer till det laglösa, farliga. Malmö hade redan då ett, delvis berättigat, rykte som hemvist för organiserad och oorganiserad kriminalitet, ”Sveriges Chicago”. Malmöligan var ett perfekt bandnamn. Ett ännu mer perfekt namn på en grupp poeter som medvetet profilerade sig i opposition mot en ”akademisk” och högbrynt poesi med stockholmstidningarnas kultursidor och den hyperintellektuella tidskriften Kris som arenor. Malmöligans hemmaplan var svartklubbarna i Malmös gamla industrikvarter.

I den tjocka pärmen med pressklipp på Clemens Altgårds köksbord i bostadsrätten bakom Malmö stadshus hittar man bland annat ett Nöjesguiden-reportage där tidningen i ingressen förhoppningsfullt spår att Malmöligan skulle kunna göra ”något så dammigt som det talade ordet” till ”ungdomens förförare” nu när rockmusiken var på väg att bli tam och snäll.

I dag står leksaker på prydlig parad i Clemens Altgårds vardagsrum, i väntan på barnbarnsbesök. Ligans hemstad har också den en något annan framtoning än på ligans tid. Svällande, dynamisk, full av självförtroende.

Per Linde, som kallar sig själv ”Malmöligans Ringo Starr, den minst kände medlemmen”, är numera doktor i interaktionsdesign och lektor vid Malmö universitet. När jag per telefon frågar honom vad hans studenter skulle tycka om de damp ner i 1980-talets Malmö säger han att ”de skulle nog tycka att det var förfärligt, tills de upptäckte vilka möjligheter det gav.”

Tristessen och förfallet, stadens både fysiska och mentala tomrum, gav utrymme för subkulturella aktiviteter och alternativa scener. Malmö var i skiftet mellan 80- och 90-talen före detta industristad på dekis med tvåsiffrig öppen arbetslöshet och usla kommunala finanser. Kockumsvarvet, själva sinnebilden för tidigare decenniers gedigna arbetarstad, la ner sin civila fartygsproduktion 1987. SAAB-fabriken som skulle ersätta varvet fick motorstopp efter bara halvannat år.

Det var mot den bakgrunden poeterna i Malmöligan utan att framstå som fåniga kunde posera som vore de ”rockstjärnor”, medlemmar i något post-punkband från Liverpool, Manchester eller Glasgow.

Malmöpoeternas nära relation till rockmusiken var samtidigt på många sätt helt i linje med en avantgardistisk litterär tradition. På 1950-talet levde den amerikanska beatpoesin i symbios med jazzen. Det gjorde också den svenska Metamorfosgruppen, personifierad av den självförbrännande poeten Paul Andersson. Och på 1970-talet hade Vesuvius-gruppen etablerat sig som litterära scenartister på ett sätt som föregrep Malmöligan. Centralfiguren Bruno K. Öijer såg alltid ut som en rockstjärna, en mix mellan Bob Dylan och Ian Hunter i Mott the Hoople.

Håkan Sandell mejlar mig en bild. Det går litteraturhistoriska rysningar genom kroppen när jag tittar på den. Hösten 1982 arrangerades en poesiuppläsning på Lunds stadsbibliotek. Fyra poeter läste. Elva personer satt i publiken. Clemens Altgård tog ett foto som underexponerades. Allt blev svart. Nästan fyrtio år senare fick modern teknik kvartetten att träda fram ur mörkret: Per Linde, Håkan Sandell och danskarna Michael Strunge och Søren Ulrik Thomsen. Den sistnämnde blev med tiden Danska akademiens sekreterare. Strunge var den mest intensivt lysande stjärnan i den vintergata av unga danska poeter som trädde fram i början av 1980-talet, men hade också svåra psykiska problem. En marsdag 1986 hoppade han från ett fönster i Köpenhamn. Han blev 27 år.

Danskarna och Malmöpoeterna stod varandra nära, också på det personliga planet. Strax efter Strunges död hölls en diktuppläsning till hans minne på undergroundgalleriet TV i en av de förslummade fastigheterna kring Värnhemstorget i Malmö. Det var då Kristian Lundberg ”kuppade” sig in i den krets av poeter som var på väg att bli Malmöligan. Lundberg ska ha gått upp på scenen och provocerat publiken med en oändlig katalogdikt där det ena ensamma föremålet staplades på det andra: ”…bordet är ensamt… stolen är ensam …och så vidare”. Exemplarisk punkattityd.

Med den unge lundaförläggaren Jonas Ellerström som förmedlare värvades Martti Soutkari till gruppen. Ellerström och Soutkari spelade, och spelar fortfarande, i postpunkbandet Blago Bung, som lånat sitt namn från en dikt av dadaisten Hugo Ball.

Malmöligan ville gärna framstå som sprungen direkt ur den råa betongen och nakna asfalten. Det var bara delvis sant. De förvaltade också ett inte försumbart ärvt kulturellt kapital. Kristian Lundbergs mamma var lärare. Det var också Clemens Altgårds pappa. Martti Soutkaris far var språkforskare vid Lunds universitet. Själv hade han pluggat filosofi och lingvistik. Gruppens sista och yngsta nyförvärv Lukas Moodysson kom från villaförorten Åkarp. Hans mamma var bibliotekarie, sedan början av 90-talet framgångsrik författare till barn- och ungdomsböcker. Ligans intresse för litteraturen som liveföreställning, var inte bara stimulerat av närheten till rockscenen. Den bottnade också i fascinationen för det tidiga 1900-talets modernistiska upptågsmakare och avantgardistiska gruppbildningar; dadaisterna, surrealisterna.

Ett stort träkrucifix användes för att trycka ner Håkan Sandell från scenen.

Det var en speciell tid, 1980-talet, slår Håkan Sandell fast under ett långt telefonsamtal. Det var en tid då poesin var ett tongivande inslag i det offentliga livet, en tid då poeter kunde vara både ”rockstjärnor” och leverantörer av material till den breda kultur- och samhällsdebatten. I efterhand framstår 80-talet som en guldålder inte bara för dansk utan också för svensk lyrik. Och trots att 80-talslitteraturen också ofta var elitistisk med hög teorihalt kunde poesin och popmusiken mötas och överlappa varandra på ett annat sätt än i 2020-talets långt mer polariserade offentlighet. Idag har poesin blivit en marginaliserad subkultur, ett specialintresse för de mycket få. Samtidigt har populärkulturen svullnat upp till ett megamonster. Tomrummet mellan skrivgreppen på författarskolor som Biskops Arnö och skrevgreppen på Melloscenen växer.

Också i ett annat avseende var 1980-talet en annan tid. Clemens Altgård påpekar det självklara.

– I dag skulle en grupp med bara män uppfattas som jättekonstig.

Men då verkar det inte ha varit en fråga överhuvudtaget. Det förstärker bilden av Malmöligan som ett litteraturens rockband. Rockband på den tiden befolkades företrädesvis av pojkar, i olika åldrar. Och som så många andra band splittrades Malmöligan. Medlemmarna hade börjat gå varandra på nerverna, säger Håkan Sandell.

– Framgången blev för stor. Vi tålde den inte.

Jonas Ellerströms förlag gav 1992 ut antologin Malmöligan som blev ett slags bokslut: dikter av de sex medlemmarna, en essä av litteraturvetaren Peter Luthersson och ett block svartvita foton av ligan och den malmöitiska-lundensiska punkmiljö den skapats i och av. Året därpå blev det sista. I november 1993 var Malmöligan huvudattraktion när Galleri Lång i Malmö, som skulle stängas, bjöd in till avskedsfest. Det blev ligans sista föreställning. Kvällen summerades kärnfullt i Sydsvenska Dagbladet: ”En fullständigt kaotisk natt med trollkarlar, galna cyklister, förvirrade konstnärer och sex desperata poeter”.

Enligt legenden anlände Kristian Lundberg, inte nykter, till uppläsningen med en cykel och ett stort träkrucifix som sedan användes för att trycka ner Håkan Sandell från scenen. Smockan ska ha hängt i luften. Lyrikerna ska ha svurit på att ”aldrig, aldrig mera uppträda tillsammans”.

Med ett undantag för en återförening vid poesifestivalen i Malmö 2006 har de hållit löftet. Alla har istället sysslat med sitt på olika håll. Per Linde fortsatte till universitetet. Martti Soutkari fortsatte att i stillhet skriva lyrik och göra musik. Håkan Sandell flyttade från Sverige. Han bor sedan länge i Oslo och har i decennier varit en produktiv poet. Clemens Altgård, som redan under ligatiden varit verksam som kritiker och översättare, tröttnade i början av 00-talet på litteraturlivet och drog sig tillbaka till ett heltidsjobb som journalist på Skånska Dagbladet. Han återkom till poesin 2014 med diktsamlingen Odöd och är i dag kultur- och bildredaktör på webbmagasinet Opulens. Lukas Moodysson gick på Dramatiska institutet i Stockholm och slog igenom som regissör med filmer som Fucking Åmål och Lilja 4-ever. Efter att ha gjort Netflix-serien Gösta filmar han nu en uppföljare till sin komedi Tillsammans som skildrade ett 70-talskollektiv. Dokumentärromanen Yarden gjorde Kristian Lundberg rikskänd, men jag är rätt säker på att det i än högre grad är hans dikter som kommer att leva och låta honom fortsätta leva.

Några dagar efter hans begravning läser jag en DN-krönika där kulturkritikern Greta Thurfjell beskriver det förhärskande litterära klimatet i dagens Sverige som ängsligt, intellektuellt prudentligt, helt enkelt lite trist: ”…ett problem med den samtida litteraturen är att de stora känslorna ofta lyser med sin frånvaro, det är de små känslornas tid…”

Hon har en poäng. Verkligen. Det är därför man kan känna en nostalgisk saknad efter poeter som vågar posera som rockstjärnor och skriva rader som ”Du låter mitt hjärta lysa, som/en stjärna, genom kroppens mörker”