Den sista måltiden

När någon får en obotlig sjukdom ställs allt på ända, även rutinerna kring mat. Men med tidig information kan några svårigheter undvikas, visar ny forskning.

”Äta bör man, annars dör man”, lyder det gamla talesättet. Men om man vet att livet obönhörligen närmar sig slutet – vad finns det då för anledning att äta?

Om mat och måltider i livets slutskede har Viktoria Wallin skrivit en doktorsavhandling. Den bygger på intervjuer med obotligt sjuka, deras närmast anhöriga samt sjuksköterskor som arbetar med palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede.

Att en döende människa slutar äta och/eller drar sig undan gemensamma måltider är inget ovanligt. Men det kan skapa stress och slitningar.

– Mat handlar inte bara om näringsintag, utan har även mycket djupa existentiella sidor. Att äta handlar om att överleva, om att tänka sig att det finns en framtid. Och måltidssituationen skapar tillhörighet och sammanhang. Om en älskad person plötsligt drar sig undan allt detta skapar det förstås oro och frustration hos omgivningen, som gärna klamrar sig fast vid rutiner som något slags tröst eller som ett fåfängt sätt att hålla döden borta, säger Viktoria Wallin.

Hon berättar om svårt sjuka människor som äter fast de egentligen inte vill, allt för att lugna anhöriga.

– Vi behöver komma bort från det här med att mäta och väga, och från frågan ”Har han/hon fått i sig något i dag?”. Många anhöriga känner stort ansvar för att den sjuka får i sig näring, ungefär som när man har ett litet barn. Men det kan skapa en helt onödig stress hos den sjuka, som kan tänka: ”Har jag ätit är jag duktig, annars inte.”

I intervjuerna framkommer att de ­patienter som förmår sig att äta något
kan återfå en känsla av energi och vitalitet, åtminstone för stunden; omvänt gör ätsvårigheter att både den sjuka och omgivningen påminns om att slutet närmar sig.

Viktoria menar att vårdpersonalen i dag är bra på att ta hand om den fysiologiska sidan av mat i livets slutskede, men kan bli bättre på att hantera de ­existentiella aspekterna.

– När det tunga beskedet om att en sjukdom är obotlig kommer, då skulle jag önska att vården genast informerade om att detta kommer att få stora konsekvenser för mathållning och måltider under den tid som är kvar. Att sluta äta när slutet närmar sig är naturligt och det är bra att den informationen tidigt sjunker in hos anhöriga.

– När man får veta att någon man älskar är döende är det lätt att som anhörig försöka klamra sig fast vid det invanda. Men allt är inte som vanligt! Både vården och omgivningen måste vara lyhörda för den sjukas önskemål och preferenser, säger Viktoria Wallin.