Röster från julen 1949 – himmelsk lutfisk och modern rotlöshet i brytningstid

Går det att doppa i grytan vid ett perspektivfönster? Är det över huvud taget möjligt att fira jul i en trång lägenhet? Det var frågor som folk ställde sig julen 1949. Vi har rotat i ett 70 år gammalt material om tradition kontra modernitet.

Konungariket Sverige för 70 år sedan: Landet får en ny tryckfrihetsförordning, wienerbröd får åter säljas efter kristiden, Ingemar Hedenius går till angrepp mot kristendomen i Tro och vetande, Gunnar Nordahl blir vårt första fotbollsproffs …
Slutet på 40-talet var på många sätt en brytningstid. Såren efter andra världskriget var fortfarande öppna och européerna försökte orientera sig i det nya system som skulle komma att kallas Kalla kriget. Under 1949 provsprängde Sovjet sin första atombomb, i Kina tog Mao makten, försvarsalliansen Nato grundades.

Sverige präglades under denna tid av den snabba urbaniseringen. Under perioden 1940–1950 ökade tätortsbefolkningen med över 1 miljon invånare, med trångboddhet, uppslitna rötter och vilsenhet som resultat.

Det var mot denna bakgrund som Tidningen Vi senhösten 1949 skickade ut ett upprop till läsarna. Och det handlade om julfirande.

I en värld stadd i snabb förändring och stora folkomflyttningar, vad händer med traditioner, släktband, umgängesformer? Det var sådana spörsmål Vi ville ha svar på.

Uppropet, som tillkom i samarbete med Nordiska museet, var i form av en tävling (hur man nu tävlar i julfirande) och ställde tre frågor.

1. Vad i ditt julfirande bygger på gamla traditioner? Hur ser dessa ut?

2. Hur firar du jul i dag? Vilka nyheter har tillkommit, och varifrån kommer de?

3. Hur vill du att dina framtida jular ska se ut? Vad bör förändras?

Nära 200 bidrag kom in, ofta långa, välskrivna och ytterst detaljerade. Många av dem är tryfferade med fotografier och teckningar. De flesta uppehåller sig länge vid punkt 1 och 2, medan förslagen vid punkt 3 är få. Ett skrivbiträde i Sundsvall protesterar mot själva frågeställningen: ”Förändras? Nej! Låt julen vara som den är!”.

Segrade gjorde Ruben Carlsson, född 1903, småbrukare från Skylleberg i Närke. I hans bidrag Som förr om julen skildras ett julfirande som är helt marinerat i gamla traditioner. Noggrant och målande beskriver han förberedelserna, med slakt, bak, städning etcetera, och så helgdagarnas gemyt och godsaksfrossande.

Han berättar om lokala traditioner som att man i juletid inte ens gillrar råttfällor, eftersom man då ska vara snäll mot djuren: ”Sånt lönar sig, menade man förr.”

På julaftonens eftermiddag går Ruben ut till djuren, önskar dem god jul och bjuder på lite extra i matväg. ”Det låter kanske lite underligt i nutidsmänniskors öron”, skriver han en smula generat.

Efter julmiddagen ska lite mat alltid lämnas kvar på bordet, eftersom husets avlidna kan komma på besök på natten, och de måste ju också få något i magen.

Mycket av julbeskrivningarna i Vi-materialet kretsar, föga förvånande, kring just maten. Det är korvar, syltor, pastejer, kokt tunga, skinka, sill … och småkakor, till förbannelse!

Noterbar är lutfiskens starka ställning. I dag har den nästan försvunnit från julborden, försäljningen rasar för varje år, men 1949 prisas lutfisken faktiskt i högre grad än julskinkan. En man i Uddevalla träffar huvudet på spiken:

”Jag tror att man äter lutfisk i himmelen varje dag!”.

Även om de ekonomiska förutsättningarna är olika framstår det som om julborden innehåller ungefär samma saker i hela landet, med vissa lokala variationer.

Ett slående undantag är texten Vegetarisk jul, författad av en 40-årig kvinna i Stockholm: Hon och hennes man har blivit vegetarianer ”av etiska och estetiska skäl ( — ) Man kan inte bli mer än mätt och så länge miljontals människor svälter är det orätt och vämjeligt med allt frosseri i mat och dryck.”

Julen är ju barnens högtid, och det märks. Men man kan misstänka att många av de skildringar av barndomsjular som finns i materialet är en smula idylliserade. ”Det var knappt, men ändå underbart”, är ett tema som ofta återkommer.

Berättelserna om hur far i huset plötsligt ursäktar sig och försvinner framåt kvällskvisten, och hur Tomten strax därpå gör entré, är legio. Liksom de gulliga referaten om hur barnen avslöjar pappans bluff. Julklapparna är förstås viktiga, men många får nöja sig med hemstickade vantar och möjligtvis någon enstaka leksak.

Beskrivningar av rena överklasstraditioner har jag inte hittat (människor från det samhällsskiktet läste sannolikt inte Vi), men nog fanns det de som hade det bättre. Så här berättar en man, 50 år, från Borås:

”När far levde, tog han fram den stora katalogen före jul och skrev efter julklappar. Det var den första förberedelsen, fylld av spänning. O, så mycket det fanns i katalogen. Där fanns leksaker för tusentals barn och allt annat, som man bara kunde drömma om. Tänk att det kunde finnas så mycket! Far var allt bra duktig, som kunde skaffa en så stor katalog och kunde skriva, så de visste, vad de skulle skicka.”

Exemplen på motsatsen – rena misärjular – är också få (och sådana minnen är kanske inget man skriver till tidningen om), men de finns. 30-årig kvinna från Bromma:

”Mitt barndomshem var en enrummare i en kristidsbarack i en av Stockholms förorter. Pappa var metallgjutare med sju barn att försörja. Firandet av julen stod helt i proportion till den ekonomiska situationen för tillfället. Julgran hade vi ju, den stals i skogen ovanför baracken. Pepparkakor och saffransbröd fanns som regel, samt den billigaste sortens lutfisk. Inga som helst extravaganser, annat än sprit och pilsner, och svagdricka till barnen. Spriten var nog den viktigaste faktorn i julfirandet hos många av familjerna i baracken. De ständiga penningbekymren, den dåliga bostadsstandarden och den hopplösa kampen för tillvaron, allt detta gjorde att man liksom inte orkade fira jul mer än nödvändigt.”

Kvinnan berättar att hon nu som vuxen har det ganska gott ställt, hon har familj och bor i villa. Men hon ”firar väl jul som alla andra, dock utan någon glädje.”

Under 40-talet skedde urbaniseringen i snabb takt och många unga vuxna fick fira jul i trånga lägenheter i stan, i stället för i det rymliga bondköket därhemma.

Det verkar som om traditioner var extra viktiga för dem som flyttat från landet in till stan. Så här berättar en kvinna i Göteborg om tankarna inför den första julen i enrummaren där hon, maken och en son bor:

”Den stora linneduken med hjärtan på skallligga på julbordet. Den vita spetskantade damastduken, som är mer än hundra år gammal och en gåva från en numera bortgången gammal slottsfröken, skall ligga på ett litet bord där klockstapeln skall stå. Den hemvävda löparen i rött och gult skall ligga på matbordet under de två höga malmstakarna …” (Mina kursiveringar.)

Andra trodde inte ens att traditioner och dukar skulle hjälpa. Man, uppväxt utanför Båstad:

”Nu bodde vi i ett modernt hyreshus i en stor stad och mina lantliga föräldrar påstod att det helt enkelt inte gick att doppa i grytan vid en gasspis bakom ett perspektivfönster.”

Det var alltså inte bara så att det är svårt att fira jul i stan. Detgår inte! Några unga par nämner hur besvärligt det kan vara att få traditioner från två håll att smälta samman.

Något som förvånar en nutida läsare av dessa texter är att så många redan 1949 säger sig ha tröttnat på julens kommersialisering. Och då ska vi ha i minnet att Medelsvensson inte direkt kunde njuta av något okristligt överflöd 1949. Vissa ransoneringar från krigsåren fanns fortfarande kvar; men under året hade handelsbegränsningarna på bland annat kött, socker, såpa och bildäck hävts. Ändå ger många uttryck för att julens essens – stillhet, gemenskap, stämning – har offrats på Mammons altare. En anställd vid Statens Järnvägar skriver: ”Nog undrar man, dagarna före jul, när man ser de enorma godstransporterna, om inte julen börjar bli alltför merkantilt präglad.”

En ung kvinna i Gulliksberg, Ångermanland, lättar sitt hjärta:

”Hur kan det komma sig att man mitt i överflödet plötsligt får en känsla av tomhet, av besvikelse? Beror det på samtalet, eller på att husets unga dotter vridit bort det svenska radioprogrammet och sökt reda på något mer jassbetonat? Eller är det bara missräkning över att julklapparna inte innehöll det man önskat sig? En stilla undran: Skulle inte aftonen blivit stämningsrikare och samhörighetskänslan starkare om någon bland oss läst julevangeliet och vi tillsammans sjungit psalmer och sånger? Är det månne inte bristen på andakt som gör att julen för de flesta inte blir den högtid den borde vara?”

Hon nämner radion. Många som upplevt tiden före Radiotjänsts grundande 1925 vittnar om att radiounderhållningen förändrat julfirandet. Innan radions intåg var julaftonens kväll – när maten var uppäten, julklapparna utdelade och lekarna avklarade – en stund av ro. Man gick dessutom till sängs tidigt; julottan började ju redan klockan sex och många hade en bra bit att färdas till kyrkan.

Radion blåste bort den där stunden av kontemplation. Men vad bjöd då Radiotjänsts enda kanal på, den 24 december 1949? Vi har snokat upp tablån.

Redan 6.15 började det med Juldagsmorgon. Därefter nyheter och så julsånger i direktsändning från Adolf Fredriks kyrka. 7.10 brakade Sigge Fürst in med sitt spexiga Frukostklubben och sedan blev det mer julmusik, nu på grammofon. Selma Lagerlöfs novell Lyktan lästes och författaren Stina Aronson talade på temat En god vilja. Ett par inslag för barn bjöds, Tomten hjälpte till med julklappsrimmen och 22.30 var det dags för Jultomten i grammofonarkivet. Radion sände ända fram till 01.00, då midnattsmässan – från belgiska Gent (!) – tog slut. Mässan var, tillsammans med morgonandakten och Julbön från Luleå domkyrka,dagens religiösa inslag, om man bortser från den andliga julmusiken.

Vad finns då att säga om tävlingsbidragens själva beskaffenhet? De flesta av berättelserna är skrivna för hand. Handstilarna varierar förstås kraftigt, men i allmänhet är det inga problem att tyda pikturen. Redogörelserna har ofta ett blygsamt anslag, som i det här exemplet: ”Det är egentligen inte mycket att tala om, vår jul, men jag kan likväl inte låta bli att skriva några rader … ”. Och sedan vecklar historierna ut sig, på sida efter sida. Det längsta bidraget jag har hittat omfattade 22 tättskrivna ark.

Den stilistiska kvalitén är ofta god – i en del fall häpnadsväckande hög – och då är det ändå inte professionella skribenter vi talar om, utom i något enstaka fall. Stavfel är sällsynta. Allt som allt blir det stort A till den tidens svenskundervisning!

Tomas Dur fläckman är redaktionschef på Tidningen Vi. Han tycker att det vackraste med julen är moll 6-ackordet i Gustaf Nordqvists ”Jul, jul, strålande jul” (andra ackordet i sången).