Ronnie Sandahl om fotboll och manlighet

Han har skrivit om den, gjort film om den och drabbats av den. Ronnie Sandahl rotar runt i manlighet och finner ett recept för både framgång och olycka.

Han slog igenom 2007 med boken Vi som aldrig sa hora, om några småstadskillar som försökte bli män. Senare har han hunnit vara krönikör på Aftonbladet, gjort filmen Svenskjävel och tennisdramat Borg, men nu är han tillbaka i övergången mellan pojke och man.

– Det är en intressant tid. En härlig cocktail av stort självförtroende och stort självförakt, som brukar vara ett manligt recept för problem.

Ronnie Sandahl pratar om sin film Tigrar som gjort segertåg på festivaler runt om i världen, och som nu går upp på svenska biografer. Den bygger på boken I skuggan av San Siro av Martin Bengtsson, som också är huvudkaraktär i filmen. En lovande 16-årig fotbollsspelare som säljs till Inters ungdomslag för en svindlande summa.

– Fotbollsvärlden är extremt kommersialiserad. Unga pojkar är handelsvaror på en global marknad. Det är som direktören för klubben säger: Det går en hårfin gräns mellan den som inte är värd en krona och den som är värd 400 miljoner. Den pressen är enorm.

Proffslivet är en helt mansdominerad värld, brutal och rå.

– Nej, det är ingen trevlig vänskaplig maskulinitet, utan stenhård rovdjursmentalitet med ett enormt svaghetsförakt.

Varför intresserar det dig?

– För att jag är nyfiken på vad som händer med människor i dubiösa moraliska miljöer. Var annars kan en ung kokainhög man sminkad som en katt klättra upp på en byggnadsställning och försöka runka över sina kompisar för att han har petats ur laget. Och alla tycker att det är en helt rimlig sak att göra.

Hur har du själv förhållit dig till förväntningar på manlighet?

– Jag är uppvuxen i en klassiskt manlig miljö i en arbetarstad och jag försökte nog aldrig bryta mig ur den rollen. Jag stod bredvid och tittade på. Jag tror att jag i mitt privatliv är ganska emotionellt buteljerad, jag är bra på att stänga av och dölja känslor. Men i mitt skrivande har jag kunnat utforska andra bitar.

Har det där instängda varit ett hinder för dig?

– I viss mån … Jag har fått ont på olika ställen, i armarna och ryggen. Psykosomatiska problem. Så jag började gå i terapi för fyra år sedan. Innan dess har jag aldrig pratat om mig själv, det fanns inte. När jag var tonåring trodde jag att jag hade hjärtfel för att jag hade sånt tryck över bröstet, men senare insåg jag att det var ångest.

I Tigrar är det huvudpersonen Martin som inte har ord för det han känner. Han kan inte verbalisera det, plågan är instängd i honom.

– Det kan vara livsfarligt att inte prata. Vi vet att många självmord begås av tonårskillar som är inneslutna i sig själva. Jag hoppas att filmen bryter mot det manlighetskontraktet på ett konstruktivt vis. Martin konfronterar sin allra största rädsla och han löser det.

I dag är Ronnie Sandahl pappa till två små pojkar som så småningom ska bli män. På förskolan kunde de klä sig i klänningar och vara mjukisar, men så kom ett skifte när det hårdnackat pojkiga tog över.

Vad tänker du som förälder om det?

– Det är en inre kamp. En del av mig vill ge dem en vidare mansroll med fler möjligheter. Men det finns också en Falköpingskille i mig som säger att det är bra att de tuffar till sig. Att de kommer att klara sig bättre då.

– Jag har haft nytta av flera negativt laddade manliga epitet: jag kan stänga in känslor, köra på, ta konflikter. Det är komplicerat det här. Och det är därför det är spännande att göra film av.