Rolf Lassgård: ”Kerstin Ekman har skrivit ett nationalepos”

Först läste han in Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och nu spelar han en av huvudrollerna i den hyllade filmatiseringen. Rolf Lassgård berättar att han kunde ha gjort vad som helst vara för att få vara med.

Hans skånska bokhylla är bara en futtig del av den han en gång hade i Gävle. Där fanns ett bibliotek som fylldes på vid varje års bokrea. Vackra, inbundna ryggar intill varandra. Boxar med författares samlade verk.

Nu några få rader. Inte två sockerlådor direkt, säger han. Men något mycket enkelt.

Att dela den gemensamma bokskatten kan vara en skilsmässas sista smärtpunkt men Rolf Lassgård hävdar att det gick bra när han och hans hustru Birgitta gick skilda vägar, efter nästan 40 år tillsammans. Uppdelningen av bokhyllan skedde med respekt och ömsesidig generositet. Men kvar till var och en blev förstås en minimerad samling.

Det första han själv packade ner inför flytten söderut var författarna – som Leif GW Persson och Henning Mankell – vars historier han inte bara fascinerats av utan också varit med och gestalta. För det är ju så Rolf Lassgårds läsande många gånger utvecklats. Som en tvåstegsraket. Det vill säga; efter att han tagit in en historia har han fyllt orden med blod, svett och känslor på en teaterscen eller framför en kamera.

– Eftersom mycket av det jag läser hör ihop med mitt arbete har mitt intresseläsande kommit lite i skymundan. Men det dyker upp då och då. Det är benådade stunder.

Vad ger läsandet dig, som du inte får ut genom till exempel en film?

– Rent konkret ger det mig tillgång till en annan värld, som jag själv får skapa en bild av. När en bok ska överföras till film gäller det att få med så många som möjligt på min båt, om du förstår vad jag menar. Det finns skådespelare som skiljer på uttrycksmedlen; tycker att en bok är en sak, en film något annat. Jag gör tvärtom, jag använder otroligt mycket av en bok om jag ska spela en av karaktärerna. Som Kurt Wallander. Henning Mankell skrev ut mycket av hans tankar, vilket kan bli tråkigt att spela. Men meningarna gav mig en närhet till Kurt, näring till mitt spel.

– Och när jag spelade Fredrik Backmans En man som heter Ove hade jag nytta av en mening som återkom flera gånger i boken: ”Sen gick han in i det stora mörkret igen.”

Sist i raden av böcker som Rolf Lassgård varit med och filmatiserat är Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Historien som redan utsetts till en av 2023 års bästa tv-serier.

Till saken hör, det är inte oviktigt, att han 2020 läste in boken för P1:s radioföljetong. Läste och drabbades.

– Jag menar att detta är ett nationalepos. Nu fick jag spela distriktsläkaren Birger Torbjörnsson, vilket var en lycka. Men jag kunde ha varit en tältpinne, bara jag fått vara med.

Vad är det hos Kerstin Ekman som drabbat dig?

Inte mordgåtan, säger han direkt. Mer hennes beskrivning av naturen och människorna. Stämningen hon får fram, den han känner igen från barndomens Jämtland.

– Så mycket är som hämtat från min egen uppväxt. När jag läser hennes beskrivning av att gå över en myrmark, med tussbollar som flyger förbi, är det som om jag själv gick där med min mormor. Böcker som väcker sådana minnen är en rikedom.

Händelser vid vatten, som kom ut 1992, utspelar sig på två tidsplan: 1970-talet och 1990-talet. Tillbakablickarna väckte andra igenkänningsminnen hos Rolf Lassgård. I början av 70-talet var han tonåringen som gick runt med knappen ”Vi flytt int”. Kampen mellan stad och landsbygd – och småfolkets, landsbygdsfolkets utsatthet – engagerade honom redan vid hans första stora läsupplevelse. När han upptäckte Ivar Lo-Johansson och andra arbetarförfattare. Som snart kom att toppas av giganterna från Västerbotten; Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist.

– Men det fanns en annan sak i Händelser vid vatten som också fascinerade mig. Det kollektiv ute i obygden som Kerstin Ekman skriver om. Under mina tonår fanns ett internationellt teaterkollektiv som slog sig ner i en övergiven skola utanför Östersund. Det betydde jättemycket för mig som person, men också för mitt yrkesval. Tidigare hade jag mest spelat amatörteater – och hockey. Det gick att kombinera. Genom mötet med det där teaterkollektivet insåg jag att skådespeleri inte bara var ett yrke, det var ett sätt att leva.

Flera av böckerna i Rolf Lassgårds bokhylla är ännu inte öppnade. Som Väinö Linnas Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk. Efter de senaste årens intensiva arbetstempo ser han fram emot att få ro att läsa dem. Vet också nästan säkert att han kommer att tycka om dem.

– Väinö Linnas Okänd soldat var den bok som gav mig tillbaka läslusten efter att jag i flera år nästan inte läst något alls. Därför köpte jag hans trilogi.

Du har tre små barnbarn, finns där inga barnböcker i sin bokhylla?

– Å, så roligt att du frågar. De finns, fast i ett annat rum. Bröderna Grimms sagor ligger på vänt, barnen är bara två och fyra år. Men Barbro Lindgrens böcker om Den vilda bebin och Johan Scherwins om Max von Tax är givna favoriter. Och i någon leksakslåda ligger säkert Knacka på med sina enradiga pärlor.

Hans popularitet som inläsare av böcker – själv föredrar han att läsa dem på papper – är ett intet mot barnbarnens uppskattning av honom som uppläsare. När de sitter tätt intill.

– Ska jag skryta lite läste jag en bok för pojken som nu är fyra år. Efter att jag rest hem skulle hans pappa läsa samma bok. Mitt barnbarn protesterade direkt: Neej, läs som morfar!