Robin Hood - borgerlig skattesmitare eller vänstervriden tjuv?

”Att ta från de rika och ge åt de fattiga”, mumlar bioaktuella Karl-Bertil Jonsson innan han ska somna. Robin Hood är hans idol, en gestalt som i 800 år dykt upp i de mest skilda skepnader – allt från rå buse till mild, marxistisk tänkare.

”I can nought perfitly my paternoster as the prest it syngeth
But I can rymes of Robyn Hood”

Med dessa rader från 1370-talet gör legenden Robin Hood entré i världshistoriens skrifter. Berättare är prästen Sloth – ”Lättja” – som är så slö att han inte lärt sig några böner. Men han kan många Robin Hood-skrönor:

”Jag kan inte Fader Vår som våra präster predikar
Men jag kan historier om Robin Hood”

Sloth figurerar i verket The Vision of William Concerning Piers the Plowmansom avslöjar mycket om det medeltida Englands relation till Robin Hood. Alla – till och med de mest obildade – kände till honom. Sägnerna är alltså äldre än skriften från slutet av 1300-talet. Men bygger myterna på en sagofigur eller en verklig person? Vi ska återkomma till det.

I dag producerar den internationella Robin Hood-forskningen (som är förvånande stor) fortlöpande böcker, vetenskapliga studier och seminarier om den laglöse bågskytten i gröna kläder. Vetenskapen fascineras av Robin Hood-legendens överlevnadsförmåga, mångfald och föränderlighet. Det är svårt att inte hålla med.

Nu för tiden bor Robin Hood alltid i Sherwoodskogen.

Under åtta århundraden har Robin Hood varit brutal kriminell, bonde, adelsman, upprorsman, rojalist, socialist, feminist, korsfarare, konservativ, skattekverulant, raskrigare och engelsk nationalist. Han har varit den heliga jungfru Marias ombud på jorden, marxistisk revolutionär och amerikaniserad actionhjälte. Han pånyttföds ständigt i romaner, dikter, skådespel, tecknade serier, filmer och tv-serier.

Den första avbildningen av Robin Hood kom 1495 i en tryckt upplaga av berättelsen A Lytell Geste of Robyn Hode. Han sitter till häst beväpnad med vapnet som är hans ständiga följeslagare – den mäktiga engelska långbågen (”and in his hand a baar a mighty bowe”). Med hjälp av detta Englands supervapen – kallat medeltidens kulspruta – satte bondesoldater skräck i adeln på Europas slagfält under 1300- och 1400-talet. Detta var digerdödens tidevarv. Robin Hood var en folklig rebell som utmanade den feodala makten i kristider.

Nu för tiden bor Robin Hood alltid i Sherwoodskogen, men på medeltiden var hans hemvist osäker; han dyker upp på många platser i England (och ibland Skottland). Andra medeltida omständigheter känner vi dock igen. I berättelsen Robin Hood and the Monk figurerar kumpanen Lille John, medan den ständigt återkommande bågskyttetävlingen – som Robin vinner – dyker upp i A Lytell Geste of Robyn Hode. Bägge berättelserna spreds via den nya uppfinningen tryckpressen på 1400-talet.

Men medeltidens viktigaste arena för Robin Hood var inte trycksaker utan ballader och folkliga fester på den engelska landsbygden. Robin Hood hjälpte kyrkoförsamlingarna att samla in pengar och ”var något av en gudagåva för kyrkans uppehälle”, skriver historikern Lesley Coote i den spännande och nyutkomna boken Storyworlds of Robin Hood. Robin Hood var jungfru Marias sändebud på jorden. Till hennes ära arrangerades Robin Hood-festligheter, som omsatte betydande belopp. Församlingsmedlemmarna betalade den laglöse Robin Hood pengar – de blev ”rånade” – och det hela gick förhoppningsvis med vinst, efter omfattande inköp av gröna kläder och pilbågar. Robin Hood var ingen hjälte utan en rävliknande, busig och våldsam filur. Men den nådiga jungfru Maria hade överseende med hur hennes ombud drog in medel till Guds fromma.

Från 1530 och framåt inleddes reformationen i England. Därmed borde den katolskt präglade Robin Hood-kulten ha försvunnit. Men Robin Hood vägrade att dö. Tvärtom hann medeltiden knappt ta slut åren runt 1500 innan Robin Hood och hans muntra kumpaner återföddes som nostalgisk symbol för det ”gamla glada England” (old merry England).

De stora engelska skogarna försvann fort vid den här tiden och började omges av romantisk mystik. Den laglöse skogsmullen Robin Hood passade perfekt i sådant svärmeri. År 1515 ”överfölls” Englands kung Henrik VIII och drottning Katarina av Robin Hood och hans följeslagare (tvåhundra utklädda kungliga soldater ur livgardet) och togs till en magnifik fest i skogen – världshistoriens första medeltidslajv. Mot slutet av 1500-talet ansågs reformationen vara något som tillhörde det förflutna och Robin Hood hade överlevt krisen. Därmed började legenderna förändras. Mest spännande är Robin Hoods dramatiska klassresa från bonde till högadel.

Under medeltiden var Robin Hood så kallad yeoman, en självägande bonde som närmast motsvarar våra tiders medelklass. På 1590-talet blev han plötsligt greve via pjäsen The Downfall of Robert Earl of Huntingdon av Anthony Munday, vars tanke var att ge Robin Hood ett förflutet. Hur hade Robin egentligen blivit rånare i skogen? Den fantasifulla lösningen var att göra Robin Hood till en ung adelsman som orättvist förklarats laglös. Samtidigt förlorade Robin Hood slutligen sin katolska uppdragsgivare jungfru Maria, som försvann ur legenden. Därmed var Robin Hood personligen ansvarig för sina handlingar. Tidigare hade Guds heliga moder hanterat hans synder – men nu behövde den protestantiske Robin en bra bakgrundshistoria för att legitimera sitt kriminella beteende. Den unge grevens påtvingade olycka erbjöd moraliskt understöd.

Under tiden kunde Robin Hood trösta sig med att jungfru Maria ersattes med en ny och icke-katolsk jungfru. För enkelhetens skull fick hon nästan samma namn. Allt som behövdes var ett adderat ”n” och sedan hade Robin en flickvän:
Jungfru Marian.

Under 1500-talet försvann Robin Hood-festerna gradvis och i 1600-talets England blev legenden i huvudsak litterär. Robin Hood var fortfarande ingen hjälte utan tvärtom en otäck rånare, som inte drog sig för misshandel och mord. Det fick oanade följder under början av 1700-talet då England greps av panik angående kriminalitet. Ungefär som i vår tids Sverige ökade människors oro för brottslighet.En populärkulturell effekt var omfattande kriminal­litteratur, exempelvis biografier om särskilt avskyvärda brottslingar (i dag skulle vi kalla berättelserna true crime). Återigen blev Robin Hood högaktuell i England eftersom han ansågs vara praktexempel på en vidrig kriminell.

Det bestående arvet från dessa beskrivningar är att Robin Hood sades ”stjäla från de rika och ge åt de fattiga”, skriver historikern Stephen Basdeo. Det var en nyhet – men den gjorde inte Robin Hood mer hedervärd. Tvärtom påpekades att många rånare använde argumentet som påhittad ursäkt för sin brottslighet. Frasen blev snarare ett bevis för Robin Hoods avskyvärda personlighet.

Men eftervärlden tolkade sentensen att ”stjäla från de rika och ge åt de fattiga” annorlunda. Efter cirka 400 år var det dags för Robin Hood att bli en hjälte.

År 1789 inleddes franska revolutionen och därmed föddes en ny ideologi – nationalismen, som kvickt spreds i Europa. I den unga statsbildningen Storbritannien behövde engelsmännen en nationell symbol att samlas kring, som särskilde dem från Britanniens ”keltiska periferi” bestående av walesare, irländare och skottar.

Historikern Stephanie Barczewski beskriver hur Robin Hood-legenden ”användes för att konstruera en smal engelsk historia som uteslöt övriga delar av de brittiska öarna”. Redan 1788 startade klubben The Robin Hood Society of Archers i Bath och följdes av en explosion av Robin Hood-sällskap och bågskytteföreningar.

Resultatet blev en engelsk-nationalistisk Robin Hood-hysteri under 1800-talet. Överallt köpte människor en pilbåge, satte på sig gröna kläder och reste till närmsta skog för att leka Robin Hood. Föreningarna blev groteskt stora, som Robin Hood-sällskapet The Ancient Order of Foresters som så småningom organiserade över en halv miljon medlemmar.

En viktig del av hysterin var att understryka Robin Hoods verklighetsbakgrund. En nationalhjälte kunde ju inte vara påhittad.

Men allt förändrades 1819 då författaren Walter Scott publicerade boken Ivanhoe, som förblir en milstolpe i litteraturhistorien. Scott förnyade romankonsten – och gjorde Robin Hood till sagofigur.

För nutidens svenskar är Ivanhoe främst en lökig tv-film från 1980-talet. Men Ivanhoe-effekterna i 1800-talets England var enorma. Robin Hood är den verklige hjälten i romanen och Scott skapade till stora delar den Robin Hood-bild vi känner i dag:

Ett. Robin Hood transporteras bakåt i tiden till 1100-talet och kung Rikard Lejonhjärtas korstågstid. Det hade visserligen försökts tidigare men Scott gör tidsförskjutningen till norm.

Två. Robin Hood blir en anglosaxisk hjälte i ett raskrig mot normandiska erövrare (denna fantasi vann stort inflytande och skulle senare tolkas rasbiologiskt som ariska saxares strid mot icke-ariska normander).

Tre. Scott gör återigen Robin Hood till medelklassbonde – yeoman – och berövar honom sin grevliga adelsstatus. Det älskade den läshungriga, växande och allt mäktigare borgarklassen i England. Romanen Ivanhoe sålde omedelbart i enorma upplagor.

En effekt av Ivanhoe-succén blev internationaliseringen av Robin Hood. Tidigare hade han varit relativt okänd utanför de brittiska öarna – men 1821 kom han till Sverige. Då publicerades den första svenska upplagan av Ivanhoe, romantisk målning af England under Richard Lejonhjertas tidhvarf i översättning av Johan Henrik Ritterberg.

Det första svenskspråkiga verket om Robin Hood utgavs 1859 i det ryska storhertigdömet Finland, där Carl Gustaf Estlander skrev boken Folksångerna om Robin Hood. Estlander rapporterar från det Robin Hood-galna England:

”Beger man sig ut på resor i England — vi mena icke längs jernvägarne, utan bland landtfolket— händer att man stundom kommer till ett byvärdshus, på hvars skylt finnas afbildade Robin Hood och hans ’fidus Achates’, Little John. Lider det emot aftonen, så att byfolket efter sin vana samlas utanför värdshuset, slår det icke felt att någon kring vandrande fiddler infinner sig med instrumentet under armen, och ur sitt visförråd bland annat framtar äfven några stumpar om Robin Hood. Hans namn och bedrifter lefde i tallösa visor och ordspråk, på flere orter bevarade man hans båge och pilar såsom dyrbara reliker, och fester höllos ’on the Robin Hodes daie’.”

Överallt i 1800-talets Englands sattes det upp skådespel, dansnummer och musikaler om den grönklädde hjälten – ivrigt ackompanjerat av en bokflod som sökte upprepa Ivanhoes kommersiella succé. Det fanns stora pengar att tjäna på Robin Hood.
En annan effekt av Robin Hood-hysterin blev att den moderna feminismen – som uppstått under franska revolutionen – började ta sig praktiska uttryck i England. Kvinnor organiserade sig i bågskyttesällskap som British Amazons (1789) och jungfru Marian blev deras hjälte. 1800-talets Marian utvecklades till dödlig krigare och erbjöd ett annat ideal än samtidens passiva kvinnoroll. ”These are the good old days (folks may abuse ’em), when girls have muscles, and know how to use ’em!” , proklamerar Marian i en teaterpjäs. Robin Hood-feministerna lärde sig organisering.

År 1922 kom den första stora Hollywoodfilmen om Robin Hood, en stumfilm med Douglas Fairbanks i huvudrollen (svensk premiär 1923). Men ingen Robin Hood på vita duken – och de finns i många och ständigt nya upplagor – kan mäta sig med Errol Flynn i underbara The Adventures of Robin Hood från 1938. Filmen blev en internationell megasuccé.

Robin Hood finner sig här återigen förflyttad till korstågens 1100-tal samtidigt som han återfår sin adelstitel (Sir Robin of Locksley). Jungfru Marian upphör att vara en krigare och blir i stället värnlös adelsdam. Lika viktigt är att Robin Hood i Errol Flynns gestalt amerikaniseras högerpolitiskt som skattemotståndare.

I USA förbjöds referenser till Robin Hood i skolböcker.

Samma tema återkommer i den tecknade Walt Disney-filmen Robin Hood, där hjälten befriar Nottinghams fängslade befolkning från den elake prins Johns skattetryck. ”Prisa Gud här kommer skatteåterbäringen”, jublar broder Tuck. Men när Disneyfilmen fick premiär 1973 hade högerns Robin Hood fått socialistisk konkurrens.

År 1924 utgav värmlänningen, socialdemokraten och folkskolläraren John O. Ericsson den egenförfattade boken Robin Hoods äventyr. Men det är först efter Errol Flynn-filmens svenska premiär 12 september 1938 som Robin Hood blev verklig kändis även i Sverige. Efter andra världskriget blev den bågskjutande hjälten vanligt förekommande i svenska medier.

Först ut 1950 var företaget Algas serieböcker Robin Hood fågelfri och Robin Hood: Den stora drabbningen. Efteråt kom en flod av Robin Hood-publikationer, tv-serier och filmer (Svensk mediedatabas listar 94 Robin Hood-filmer samt 14 filmatiseringar av Ivanhoe). Det är värt att notera att den svenske Robin Hood främst riktade sig till barn och unga. I 1800-talets England hade rojalisten Robin Hood utvecklats till ett högerkonservativt föredöme för gossar i tjusiga internatskolor. Men när 1968-eran närmade sig blev Robin Hood allt rödare.

Det började 1953 med amerikansk kommunistskräck under McCarthyismen. En delstatlig kommitté i Indiana förbjöd referenser till Robin Hood i skolböcker. Att ”ta från de rika och ge åt de fattiga” innebar att Robin Hood var kommunist. Över hela Amerika drog skolbibliotek in Robin Hood-böcker, och bibliotekarier som vägrade lyda fick sparken. Processen gjorde intryck på vänstern, som tidigare knappast sett den borgerlige Robin Hood som hjälte. Plötsligt började Robin Hood tolkas som en marxistisk gerillaledare i djungeln (nåja, Sherwoodskogen).

År 1964 publicerade Tage Danielsson boken Sagor för barn över 18 år. En av novellerna bar titeln Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, där den 14-årige Karl-Bertil har Robin Hood och ”den laglösa rättvisans princip – att ta från de rika och ge åt de fattiga” som föredöme. År 1975 hade den tecknade filmen av Per Åhlin julpremiär på SVT. År 1988 införde Sverige en ny beskattning kallad ”Robin Hood-skatt” som innebar överföring av pengar från rikare kommuner till fattigare.

I dag ser svenska folket två moderna och motsatta Robin Hood-legender under julaftonens SVT-sändningar: Disneys högervridne skattemotståndare klockan 15 och Tage Danielssons vänstervridne tjuv klockan 19. Ingen verkar ha lagt märke till detta konfliktfyllda faktum. Det är väl julens välsignelse, som Karl-Bertils ömma moder skulle ha sagt.

Till slut återstår frågan om Robin Hood verkligen har funnits på riktigt? Och i så fall, vem var han? Många har undersökt frågan.

Först ut 1795 var litteraturvetaren Joseph Ritson och det var en självklarhet för honom att Robin Hood hade existerat. Det gällde bara att finna mannen i källorna. Den flitige Ritson hittade en verklig Robin Hood som kunde ha varit greve av Huntingdon och som avlidit 1247. Men uppgiften övertygade inte. Sedan dess har forskare försökt hitta bättre historiska kandidater i över 200 år. Problemet är att det fanns flera medeltida engelsmän som hette Robin Hood eller något liknande. Men vem var förlagan till legenden?

Den svenske medeltidshistorikern Dick Harrison satsar sina slantar på en man som verkade i Yorkshire under början av 1300-talet. Han hette Robin Hood och var fredlös 1322–1323. Denne Robin stred mot sheriffen av Nottingham och var vän med en person som hette Lille John. Detta är indicier och ingen vetenskaplig bevisning. Men indikationerna är alltför många för att helt kunna avfärdas – och längre kommer nog inte historievetenskapen angående Robin Hoods verklighetsbakgrund.

Hursom är Robin Hoods existens omöjlig att förneka som kulturellt, politiskt och socialt samhällsfenomen under åtta århundraden. Det förblir ett betydligt mäktigare faktum än den laglöses eventuella verkliga förlaga. Liksom prästen Sloth på 1370-talet är det få människor som i dag kan recitera hela Fader vår utantill. Men ännu kan nästan alla – över hela jordklotet – berätta historier om Robin Hood.

Det är Robin Hood vi vill ha. Frågan är bara vilken av dem som önskas. För ögonblicket.