Riktigt blod lockar mest: Därför trollbinds vi av true crime

Man kan tycka att nuet är nog så skrämmande. Ändå vill vi ha mer av ond, bråd död och elände. Marknaden svämmar över av serier, poddar och detaljerade reportage om verkliga brott. Varför älskar vi true crime?

Resväskan är gammal. Med ett stön lyfter min kompis Martin fram den ur hörnet av rummet i lägenheten i Hornstull, Stockholm. Bakom oss håller solen på att gå ned över Långholmen.

Jag har kittlats av tanken på den där väskan ända sedan Martin berättade att han fått den. Det är så dramaturgist tacksamt: en gammal väska full av brev och dagböcker. En väska där sanningen kanske finns – men bara tillgänglig för den som orkar leta.
Och det gör Martin Ezpeleta.

Jag sitter på golvet och tittar på medan han öppnar väskan. Flopp, flopp. De två gamla spännena flyger upp. Han plockar fram en skrivbok, tummad, med blad som blivit vågiga och styva av bokstäver och tid. Han börjar läsa högt.
Varje gång vi setts har Martin tjatat om Olle.

Jag minns första gången han berättade historien. En ung student, spårlöst försvunnen en kväll efter en fest. En pappa som vägrat ge upp sin jakt trots att decennium lagts till decennium.
Martin har börjat kartlägga poliserna och deras rörelser genom staden den natten Olle försvann. Övertygad om att svaret finns där och att han ska hitta det – kosta vad det kosta vill.

Ett bevis för hur vår fascination för kriminalhistorier vuxit går att hitta i bokhyllan. På 1970-talet var ungefär 10 procent av böckerna på topplistorna deckare. I dag är det 60 procent och genren har blivit helt avgörande för många bokförlag.
Någon gång under tiden som bokmarknaden ritades om till att domineras av deckare, började också den dokumentära kriminalhistorien att utvecklas. Från att mestadels ha varit förpassat till kvällstidningarna, visserligen spännande och detaljrikt, började den dokumentära historien på bred front att anamma det fiktiva berättandets dramaturgi. Gestaltning, byggande av karaktärer och intrig, cliffhangers, fram- och tillbakablickar och inre monolog.

Utvecklingen sammanföll med teknikens framfart: smarta telefoner, snabbt internet, streamingtjänster.
Dokumentärproduktionerna började se ut och låta lika snyggt som påkostad fiktion, säger Anton Berg, när jag träffar honom på ett kafé i Stockholm.

– Och om vi nu får samma typ av berättande – oavsett om det är sant eller påhittat – varför ska jag då välja den påhittade historien, frågar han sig.

Anton Berg är en av förgrundsfigurerna i det nya true crime-berättandet i Sverige. Efter att ha gjort många av de populära P3-dokumentärerna kom han på att han ville skapa en svensk motsvarighet till Serial– en poddserie som rönt stor uppmärksamhet i USA.

Serial var banbrytande när den kom 2014 och sprängde på rekordtid iTunes toppnotering i antal nedladdningar runt om i världen. I tolv avsnitt dissekeras mordet på en 18-årig flicka och de rättsliga följderna i det sena 1990-talets Baltimore County. Inte bara serieformen var ny, även tonen iSerial var annorlunda. Sarah Koenig, som är berättaren, tar lyssnaren i handen och lotsar denna genom vad som är en polisutredning som tycks ha gått fel. Varje sten ska vändas på. Tilltalet är så personligt att man nästan får lust att bryta in och kommentera. Som lyssnare jagar man efter sanningen tillsammans med Koenig, våndas med henne, kämpar med henne. Och tvivlar på sin egen slutledningsförmåga – vem är egentligen god och vem är ond och hur kan det vara så svårt att avgöra?

Kort därefter kommer flera dokumentärer av samma slag, som snabbt når högt på topplistorna: poddserien S-Town, tv-serierna Making a Murderer och The Jinx. Det var som om lagandet av själva anrättningen nu stod på menyn, snarare än den färdiga rätten. Utredningen, snarare än lösningen.

– Transparensen är en del av true crime-genren. Det är väl delvis för att journalistiken är under attack på ett annat vis i dag än förr, och trovärdigheten står på spel, säger Anton Berg.

Tillsammans med Martin Johnson gjorde han Sveriges första true crime-poddserie Spår, vars första säsong bidrog till att Kaj Linna, som satt inne för det så kallade Kalamarksmordet, fick resning och friades i Högsta domstolen när journalisternas material lämnades över till polisen. Spår har länge legat i topp bland de mest lyssnade poddarna i Sverige.

Efter den följde många andra, nu senast Martin Ezpeleta och hans resväska (vi ska komma tillbaka till den). Många av dem arbetar med klassisk storytelling – men det finns en ingrediens som fiktionen saknar: Det handlar om liv och död på riktigt.

En teori kring varför vi kastar oss över historier om ondska och mord är att vi attraheras av det som vi borde sky. Samma mekanism som ligger bakom detta: En bekant lånar dig en bok, men säger att du ska hoppa över kapitel tio för där finns hemska beskrivningar av tortyr. Varpå du genast bläddrar till just det kapitlet.

– Många kommer att slå upp kapitel tio först, säger Pär Anders Granhag, som är professor i psykologi vid Göteborgs universitet.

Han forskar bland annat på hur vi tar emot och bearbetar information och hur vi reagerar på och använder den. Vår reaktion handlar inte bara om nyfikenhet, säger han, det är mer komplext än så.

– Det är någonting med att man både fascineras och avskyr, flera känslor på gång samtidigt, säger han.

Mysterium tremendum et fascinans – det skrämmande men lockande mysteriet. Samma latinska fras som använts för att beskriva vår känsla inför det heliga, eller Gud. Vi fruktar, men vi dras till det.

Man både fascineras och avskyr, samtidigt.

Det skrämmande men lockande mysteriet är något som alltid fascinerat, som ligger i människonaturen, säger Pär Anders Granhag. Som när man som liten var övertygad om att det fanns spöken under sängen. Trots att tanken skrämde vettet ur en lutade man sig sakta ut och tippade huvudet över sängkanten för att titta in i mörkret.

Är det inte mörkret vi tittar in i när vi konsumerar true crime också? Andras mörker – och genom det vårt eget.
Människan är ett socialt djur som kan identifiera sig med hur det gått för en annan person och se oss själva i den, säger Pär Anders Granhag. Till och med någon som hamnat i en situation där olika omständigheter gjort att den enda vägen ut kanske är att mörda en annan människa.

– I true crime kan vi följa den vandringen hos en person. Och när vi får mer och mer förståelse, blir det annorlunda än om vi bara fått se själva mordsekvensen.

Offren har vi sällan problem att identifiera oss med, men till och med den galna mördarens hjärna är vi beredda att försöka förstå. Att det ligger djupt mänskliga mekanismer bakom vår fascination bevisas just av det breda intresset. Att så många vill konsumera true crime.

– Annars hade det ju varit en helt annan fråga, om bara ett fåtal hade tilltalats av detta. Då hade man fått fråga sig vad det är för speciellt med dem, säger Pär Anders Granhag.

– Därför kan man säga att det är, om inte allmänmänskligt, så i alla fall något som finns i människan. Sedan kan man tycka att det är bra eller dåligt, men det är en annan fråga.

Historikern Mattias Hessérus tror att det finns en annan orsak till att vi dras till kriminaldokumentärerna: en rädsla för att samma brott kan drabba även oss.

– Utifrån ett evolutionärt perspektiv har det varit viktigt att hålla sig informerad. Vad händer i min omgivning, vem kan jag lita på? säger han.

Vi söker efter tecknen som visar att en person är en sådan som man ska hålla sig borta ifrån, som är farlig. Ju mer ambivalenta historierna är, desto mer fångar de vårt intresse. Mattias Hessérus tillskriver det överlevnadsinstinkten.

Jag ringer upp Evalisa Wallin, rutinerad krimpoddare som också jobbat med SVT:s Veckans brott, för att höra vad hon tror om den teorin. Hon håller med, och drar paralleller till samtiden.

– Jag tror att de ökade skjutningarna, som dessutom delvis sker i offentliga miljöer, har påverkat folks trygghet, som i sin tur fångas upp av politiken, som gör att kriminalrättsområdet har blivit ett mer hett ämne och ökat människors intresse, säger hon.

Hennes ord för tankarna till Rättegångspodden, en av de true crime-poddar som följde mönstret i Anton Bergs Spår. Men i stället för att göra intervjuer och rekonstruktioner – så som krimpoddar och dokumentärer oftast gör – beställde personerna bakom Rättegångspodden ut inspelningarna från rättegångar i smaskiga brottsfall och klippte ihop dessa. Komplett med adresser och namn på gärningsmän och offer. Lyssnarna strömmade till podden, som gjorde tvärtemot vad publicister ska göra: Välja bort för att skydda den enskilde. I en del fall kände de, vars röster spelades upp, inte ens till att deras namn och berättelser skulle förekomma i en podd med hundratusentals lyssningar. Det väckte den eviga frågan när det handlar om att skildra brott: Hur går man den etiska balansgången? Och ska en kraftig efterfrågan på detaljer berättiga att man trampar över gränsen?

Jag minns vad en vän till mig, normalt ganska ointresserad av samhället, sa när hon tuggat sig igenom alla säsonger av Rättegångspodden och jag frågade henne varför:

– Man får ju veta det som inte står i tidningen.

Mattias Hessérus är inte förvånad.

– Vi vill veta vad som är farligt. Men det är också kittlande i bemärkelsen att brottet inte har drabbat oss, det har drabbat någon annan, säger han.

Detta är inte exklusivt för vår tid. I sin forskning om synen på rätten till privatliv har Mattias Hessérus studerat tidig true crime och vilken funktion den fyllde. Redan på 1910- och 20-talet publicerade Fäderneslandet, en slags dåtida kvällstidning, krimreportage med starkt narrativ, citat ur polisrapporter och folk som hängs ut åt höger och vänster.

– Det är det nya moderna, urbana samhället och den nya världen som Fäderneslandetbetraktar och tecknar. Tidningen är särskilt upptagen av det som man kan kalla för ”stadens faror”, säger Mattias Hessérus.

Reportagen fungerade både sedelärande och som underhållning och skvaller.

– Precis som i true crime blir det mer intressant om det inte är tydligt vem som är skyldig. Om det finns en ambivalens. Serialär precis så, The Jinx också. Är den anklagade skyldig eller inte?

Ännu mer spännande blir det om offret inte heller är helt oskyldigt.

Tidningen Fäderneslandet bojkottades av annan media – men den var populär bland läsarna. Liksom vår samtida Rättegångspodden fick Fäderneslandet kritik för sina publiceringar. Även om det gått över ett århundrade emellan, kan man se paralleller i deras respektive försvar, säger Mattias Hessérus.

– Både Rättegångspodden och Fäderneslandet argumenterar på olika sätt för att de vill ”ge den kompletta bilden”.

Så vi dras till det skrämmande mysteriet och vi vill informera oss för att skydda oss. Samtidigt kan man vända på det, hävdar andra, som företräder teorin att vi suktar efter historier om ond, bråd död för att vi lever i ett så tryggt samhälle i västvärlden. Historierna skakar om oss och ger oss något vi längtar efter, en slags motsvarighet till katharsis-effekten från de klassiska grekiska dramerna. En tragedi som renar oss.

Eller i Sigmund Freuds senare tolkning: vi befrias från bortträngda känslor genom att dessa tillåts få utlopp, så att de inte längre skapar neurotiska problem. Alltså, efter att hoten i true crime-historierna skakat om oss kan vi landa i tryggheten igen och vår känsla av trygghet blir då ännu starkare. Det går att driva den argumentationen.

När Serialkom 2014 hade världsekonomin återhämtat sig efter finanskrisen. Den globala tillväxten var på uppgång, klimatkrisen fortfarande i sin linda, räntorna låga och det gick bra för näringslivet. Barack Obama hade blivit omvald och få trodde ännu på allvar att en fastighetspamp kunde ta plats i Vita huset och sätta vår värld i gungning.
Men det innebär samtidigt att true crime inte skulle klara sig i dessa tider av pandemi, klimatkris, recessionshot och allmän panik. Det återstår att se.

– I en podd har man lyssnaren i ett underbart grepp och då tål också lyssnaren ganska svåra argumentationer och komplexa historier, säger poddmakaren Anton Berg på kaféet i Stockholm.

Jag tänker att det på ett vis är befriande med den typ av nyansering som timme efter timme av true crime kan erbjuda i vår tid, där det finns starka krafter som vill polarisera och måla upp allting i svart eller vitt, ont eller gott.
För så enkelt är det sällan.

Kanske är det bra för oss att få fundera över gråzonerna inom moral och etik och på vad ”utom rimligt tvivel” verkligen innebär, något som är centralt i Bergs och Johnsons poddserie Spår.

– Vi är som människor upptagna av rätt och fel. Människor är moraliska varelser. De som bryter mot moralen både skrämmer och fascinerar oss, säger historikern Mattias Hessérus.

Resväskan som min kompis Martin Ezpeleta fick, förresten, kom från Ruben, pappa till Olle Högbom som försvann en septemberkväll 1983 i Sundsvall.

När vi sitter i lägenheten i Stockholm och Martin visar mig de dagböcker och anteckningar som pappa Ruben skrivit under de år då sonen Olle varit försvunnen är det sommar. Martin är orolig för att Ruben, som är gammal, ska hinna dö innan Martin gjort klart dokumentärserien där han ämnar förklara Olles försvinnande. Det som gäckat och slitit på familjen i decennier. Nu är det våren 2020 och Var är Olle?har haft premiär på Storytel, som ljudbokstjänstens hittills största dokumentärsatsning. Där gick den rakt upp på förstaplatsen med flest lyssningar.

Martin Ezpeleta säger att vår fascination för true crime egentligen bara följer samma utveckling som berättandet i stort i vår tid: Det dokumentära har fått ett uppsving, både i form av filmer och serier som pumpas ut på Netflix och andra streamingtjänster, men också i hur människor skriver böcker om sig själva och sina liv.

Verkligheten trumfar dikten – det som Anton Berg var inne på. Dokumentärens möjligheter är oändliga, medan fiktionens inte är det, menar han. Ändå arbetar han nu med sin andra roman, när vi möts på kaféet.

– Paradoxen är att i en dokumentär, där blir det desto mer intressant ju knäppare historier du berättar. För den är ändå sann. I fiktion kan du inte göra det hur knäppt som helst för då tycker folk att nej, det där är inte trovärdigt.

Medan jag lyssnar på Storytels avsnitt om Olle som försvann tänker jag att det också är någonting med den ensamme sanningsjägaren. Den som sätter familj och vänner på paus för att ge sig ut på jakt där polisen gått bet och gräver och gräver tills sanningen kommer fram. Den figuren fascinerar oss och i modern true crime får vi en chans att följa med sanningssökaren på jakt.

Så kanske säger vårt intresse för de blodiga mordhistorierna mindre om samtiden och mer om människan? Om vår eviga längtan efter spänning – på behörigt avstånd.